Stjärnbilden var under 1600- och 1700-talet också känd som Xiphias, svärdsfisken. Den förekom under detta namn i Johannes Keplers upplaga av Tycho Brahes stjärnförteckning Tabulae Rudolphinae (Rudolfine-tabellerna) 1627. Namnet Dorado kom med tiden att konkurrera ut sin namne och är nu det latinska namn som IAU erkänner.
Stjärnor
Svärdfisken är en relativt svag stjärnbild, där ingen stjärna har en magnitud över 3,0.[4]
γ - Gamma Doradus är en prototyp för variabla stjärnor av typen Gamma Doradus-variabler. Gamma Doradus-variabler varierar med mindre än en tiondels magnitud. Prototypstjärnan är av magnitud 4,25.
δ - Delta Doradus är av spektraltyp A7 V och magnitud 4,34. Delta Doradus är polstjärna för Månens sydpol.
R Doradus (HD 29712) är en röd jättestjärna som är Mira-variabel. Näst efter solen är R Doradus den stjärna som har den största synliga storleken, observerad från jorden. Dess magnitud varierar 4,8 – 6,6.
S Doradus är en hyperjätte och en av de ljusstarkaste stjärnorna i Stora magellanska molnet. Den befinner sig på ett avstånd av 169000 ljusår och är därför inte synlig för blotta ögat. Den varierar i ljusstyrka 8,6 – 11,5 och är prototypstjärna för S Doradus-variablerna.
R136a1 är en blå hyperjätte som är den tyngsta stjärna som astronomerna känner till. Den har en massa på omkring 265 solmassor.[6] Stjärnan är också den mest ljusstarka stjärnan vi känner till med 8,7 miljoner gånger solens ljusstyrka.[6]
Djuprymdsobjekt
Stjärnbilden innehåller inga Messierobjekt, men flera andra intressanta objekt.[7][4]
Stora magellanska molnet är en satellitgalax till vår egen galax, Vintergatan. Trots namnet har den endast en hundradel av Vintergatans massa. Den befinner sig på ett avstånd av 157000 ljusår. Dess ljusstyrka är av magnitud 0,9[8]
NGC 1566 är en seyfertgalax och bland de ljusstarkaste galaxerna i stjärnbilden med magnitud 10,3. [9]
SN 1987A var en supernova i utkanterna av Tarantelnebulosan i det Stora magellanska molnet. Den inträffade ungefär 51,4 kiloparsek från jorden, nära nog för att ses med blotta ögat. Den kunde ses från hela södra halvklotet och från norra halvklotet söder om den tjugonde breddgraden. Det var den närmaste kända supernovan sedan SN 1604. Ljuset från supernovan nådde jorden den 23 februari 1987. Dess ljusstyrka nådde maximum i maj, med en magnitud på 2,9, och avtog långsamt de följande månaderna. Det var det första tillfället för den moderna astronomin att se en supernova från relativt kort avstånd.[11]
SNR 0509-67.5 är en supernovarest i Stora magellanska molnet. Den beräknas ha haft sitt utbrott på 1600-talet och var troligen av typ Ia.
^ [ab] Paul A Crowther, Olivier Schnurr, Raphael Hirschi, Norhasliza Yusof, Richard J Parker, Simon P Goodwin, Hasan Abu Kassim (21 juli 2010). Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (Cornell University Library) 308 (2): sid. 731-751. doi:10.1086/505025. http://arxiv.org/abs/1007.3284. Läst 28 april 2014.