|
Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige 1980Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Vid tillfället fanns 6 kärnreaktorer i drift, 4 var klara för start och 2 under byggnad. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjernas valsedlar talade alla om avveckling av kärnkraften. Linje 3 inom högst 10 år, de övriga i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd,[1] och att använda "högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete", vilket alltså innebar utbyggnad av två nya reaktorer. Linje 2 fick flest röster och Linje 1 och Linje 2, som hade samma text på röstsedelns framsida, fick tillsammans ca 60 procent av rösterna. Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på alternativ). Valdeltagandet var 75,6 procent. Beslut om folkomröstning Beslutet om folkomröstningen togs till följd av ökad insikt om kärnkraftens risker efter Harrisburgolyckan 1979 och med en växande opposition mot kärnkraften i Sverige. Alla riksdagspartier ställde upp på kravet på folkomröstning. Det viktigaste politiska skälet för en folkomröstning var att den borgerliga regeringen var oenig internt. Centerpartiet såg en avveckling som en mycket viktig fråga, medan de två andra partierna inte ställde upp på Centerpartiets linje. Man bestämde sig för att ha en folkomröstning och låta den styra, så att frågan inte skulle vara så splittrande för de borgerliga. Socialdemokraterna var också oeniga internt och ställde upp på en folkomröstning. De politiska partierna i riksdagen sammanträdde i tre dagar för att formulera frågorna i folkomröstningen. Ordförande var statsminister Thorbjörn Fälldin (C). Ingvar Carlsson (S) har i efterhand hävdat att han i sin analys inför förhandlingarna kom fram till att det logiskt sett borde ha funnits fyra linjer. På nej-sidan ville många stänga kärnkraften omedelbart, men man var rädd att förlora många väljare som ansåg att detta skulle få alltför stora ekonomiska konsekvenser. Man samlade sig därför runt ett alternativ som förespråkade tio års avveckling (Linje 3). På ja-sidan fanns de som ville fortsätta att bygga ut kärnkraften. Inget parti vågade dock skriva det i klartextöppet och den blev därför inte representerad i folkomröstningen. Flera samhällsvetare samt politiker har i efterhand erkänt att just avsaknaden av ett ja-alternativ gjorde omröstningen till nära nog en demokratisk charad.[2] Andra forskare och politiker menar att den demokratiska charaden snarare utgörs av att man 40 år senare fortfarande inte genomfört den beslutade avvecklingen.[3] Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna förde separata förhandlingar för att formulera ett gemensamt ja-alternativ med innebörden att reaktorerna skulle få användas under sin tekniska livslängd, som uppskattades till 25 år. Dessa förhandlingar sprack slutligen främst på grund av att Moderaterna inte kunde acceptera tilläggsförslagen: att staten eller kommunerna skulle äga kärnkraftverken och att så kallade övervinster från privat produktion av vattenkraft skulle dras in genom beskattning.[källa behövs] Resultatet blev att Moderaterna drev Linje 1, Folkpartiet och Socialdemokraterna Linje 2 och att Centerpartiet och VPK (nuvarande Vänsterpartiet) ställde sig bakom Linje 3. KDS, nuvarande Kristdemokraterna (som då ännu inte var ett riksdagsparti), ställde sig också bakom Linje 3.[4] FolkomröstningenLinje 1Denna linje företräddes av Moderata samlingspartiet. Kampanjgeneral var Per Unckel. I folkomröstningen röstade 18,9 procent av väljarna på linje 1. På valsedelns framsida fanns följande text: 
Observera att denna text är identisk med texten på framsidan av valsedeln för linje 2. Valsedeln hade ingen text på baksidan. Linje 2Denna linje företräddes av Socialdemokraterna och Folkpartiet. Linje 2 leddes av Hans Blix. I folkomröstningen röstade 39,1 procent av väljarna på linje 2. På valsedelns framsida fanns följande text: 
Observera att denna text är identisk med texten på valsedeln för linje 1. På valsedelns baksida fanns följande text: 
Den sista punkten var kontroversiell och den viktigaste orsaken till att Moderaterna inte ansåg sig kunna ställa sig bakom linje 2. Linje 3Denna linje företräddes av Centerpartiet, KDS[4] och Vänsterpartiet kommunisterna. Linje 3:s ledare var Lennart Daléus.[5] I folkomröstningen röstade 38,7 procent av väljarna på linje 3. På valsedelns framsida fanns följande text: 
På valsedelns baksida fanns följande text: 
Röstresultat
Tabell över röstfördelningen i folkomröstningen om kärnkraft. Rösterna är uppdelade på län. Respektive linjes bästa respektive sämsta län har markerats i fet stil.[6] Efter folkomröstningen Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Man fastnade för denna tidpunkt eftersom Forsmark 3 och Oskarshamn 3, som skulle tas i bruk först 1985, antogs ha en teknisk livslängd på 25 år. Årtalet 2010 var inte formellt en del av någon av linjerna i folkomröstningen, men det kom att användas i kampanjen för Linje 2. År 1997 beslutade riksdagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling utan att något slutdatum fastställdes. Istället beslutades att "omställningen skall genomföras på ett sätt som gör det möjligt att tillförsäkra svensk industri och samhället i övrigt el på internationellt konkurrenskraftiga villkor" och regeringen gavs rätt att besluta om sluttidpunkten för varje enskild kärnkraftsreaktor. [7] Den 17 juni 2010 röstade riksdagen ja till att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga[8], något som inte fanns med bland alternativen i kärnkraftsomröstningen. Nu 40 år efter folkomröstningen har Sverige åter 6 reaktorer sedan Ringhals 1 stängts ner i december 2020. Utvecklingen av den förnybara energin som linje tre ville satsa på har gått starkt framåt. 2018 stod förnybar energi för 95 % av nyinstallerad elproduktionskapacitet i EU.[9] I Sverige byggs vindkraften ut i snabb takt. 1980 levererade vindkraften i Sverige mindre än 0,001 TWh[10] medan kärnkraften levererade 25 TWh el[11]. 2024 beräknas vindkraften leverera 47 TWh, solkraften 3 TWh och kärnkraften 52 TWh.[12] Svenska kraftnät skriver i sin långsiktiga marknadsanalys "Vindkraft är det kraftslag som kräver lägst elpris för att kunna motivera nyetablering och följaktligen det kraftslag som ser den största tillväxten fram till år 2040 i samtliga scenarier". Referensalternativet för 2040 innehåller 89 TWh el från vind och sol och noll från kärnkraft.[13] Efter riksdagsvalet 2022 och valvinsten för de borgerliga partierna (M, KD, L) och SD är en expansion av den svenska kärnkraften med byggnation av nya reaktorer trolig.[14] Se ävenReferenser
Externa länkar
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Portal di Ensiklopedia Dunia
