Janson blev student 1905, verkade senare som journalist i Helsingfors och från 1929 i Stockholm. Som författare i tillspetsad kåsörstil tecknade Janson interiörer och stämningar ur Helsingforslivet. Bland hans verk märks novellsamlingarna Knock me down (1914), Journalisten Bergman (1915), Clown utan mask (1924), diktsamlingen Mitt Helsingfors (1913) samt den resonerande Boken om Helsingfors (1926). I noveller och smärre romaner belyste han svårigheterna att hävda personlighetens rätt och humanitetens krav i hård och oroliga tider. Motsättningen mellan individen och tidsandan satte Janson ofta i samband med problemet om Sveriges förhållande till det svenska Finland. Detta problem skymtade bland annat i debutboken Inga Medmänniskor (1911) och återkom i De ensamma svenskarna (1916), i Far till son (1922), som även behandlade ålandsfrågan, samt i skådespelet Sveaborg (1928). Indivien, som uppställer krav mot sitt yrkes fordringar, skildras i Verkligheten (1923) och Vänskapsbyn (1926). Humanitetskravet dominerar novellsamlingen Jag är en konung (1930).
I Sverige var han på 1930-talet en uppskattad kåsör i Aftonbladet under signaturen Blåman.
Bibliografi
Inga medmänniskor: fragmentarisk berättelse. Åbo 1911
