Otto Warburg (medicinare)

Otto Warburg Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1931
Född8 oktober 1883[1][2][3]
Freiburg im Breisgau[4]
Död1 augusti 1970[5][1][2] (86 år)
Västberlin[6]
BegravdDahlhems begravningsplats[7][8]
Medborgare iKejsardömet Tyskland, Weimarrepubliken, Nazityskland och Västtyskland
Utbildad vidHumboldt-Universität zu Berlin
Freiburgs universitet
SysselsättningBiokemist, läkare, universitetslärare, kemist, fysiolog
ArbetsgivareHumboldt-Universität zu Berlin
Kaiser Wilhelm-sällskapet (–1941)[9]
FöräldrarEmil Warburg
Utmärkelser
Adolf von Baeyer-medaljen (1925)
Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1931)[10][11]
Utländsk ledamot av Royal Society (1934)[12]
Ernst Reuter-Medaljen (1958)
Paul Ehrlich och Ludwig Darmstaedter-priset (1962)
Harnack-medaljen (1963)
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden – stora kommendörskorset med stjärna och axelrem
Järnkorset av 2:a klassen
Järnkorset av 1:a klass
Hedersmedborgare i Berlin
Pour le Mérite för vetenskap och konst
Redigera Wikidata

Otto Heinrich Warburg, född 8 oktober 1883 i Freiburg im Breisgau, Baden, död 1 augusti 1970 i Väst-Berlin, var en tysk läkare som 1931 tilldelades Nobelpriset i medicin.

Biografi

Warburg var chef vid Max Planck-institutet för biologi i Berlin-Dahlem. År 1925 erhöll han guldmedaljen Adolf-von-Baeyer-Denkmünze och 1931 Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin "upptäckt av andningsfermentets art och verkningssätt".[13] Han var son till fysikern Emil Warburg.

Under sitt arbete vid Neapels zoologiska station utförde Warburg forskning om syreförbrukning i sjöborreägg och visade att efter befruktningen ökar andningsfrekvensen så mycket som sexfaldigt. Hans experiment visade också att järn är avgörande för utvecklingen av larvstadiet.

År 1918 utnämndes Warburg till professor vid Kaiser Wilhelms institut för biologi i Berlin-Dahlem (del av Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft). År 1931 utsågs han till chef för Kaiser Wilhelm-institutet för cellfysiologi, som grundades året innan genom donation av Rockefeller-fonden till Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft (som efter kriget blev Max-Planck-Gesellschaft).

Warburg undersökte tumörernas metabolism och respiration av celler, särskilt cancerceller. Han tilldelades Nobelpriset i fysiologi 1931 för sin "upptäckt av andningsenzymernas art och funktion". Priset kom efter att ha mottagit 46 nomineringar under en period av nio år som började 1923, varav 13 lämnades 1931, året då han tilldelades priset.

Nobelpristagaren George Wald, som avlade sin Ph.D.-examen i zoologi vid Columbia University, mottog en utmärkelse från U.S. National Research Council för att studera med Warburg. Under sin tid med Warburg, 1932-1933, upptäckte Wald A-vitamin i näthinnan.

Källor

  1. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Otto-Warburgtopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6t440ks, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: warburg-otto-heinrich.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 10 december 2014.[källa från Wikidata]
  5. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Варбург Отто Генрих”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
  6. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, www.berlin.de .[källa från Wikidata]
  8. ^ Find a Grave, läs online, läst: 23 juni 2024.[källa från Wikidata]
  9. ^ Nuremberg Trials Project, läs online.[källa från Wikidata]
  10. ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1931, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  11. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  12. ^ List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 370, läs online.[källa från Wikidata]
  13. ^ Bra Böckers lexikon, 1980.

Externa länkar

Auktoritetsdata