|
Kommatecken
,
Kommatecken (,) är ett flerfunktionellt skiljetecken. Det anses vara det svagaste synliga skiljetecknet, som markerar den minsta avgränsningen.[1][2] Jämte punkt är kommatecken det vanligaste skiljetecknet i skriftspråket. Vilket av dem som är vanligast i en viss textmängd beror i huvudsak på genomsnittlig meningslängd samt vilken kommateringsprincip som tillämpas i texten. I tidiga trycktexter motsvaras kommatecken ofta av virgula, som ser ut som ett modernt snedstreck.[3] AnvändningI meningarKommatecken har följande användningsområden enligt tydlighetskommatering.[1]
I uppräkningarKommatecken används istället för och eller eller i uppräkningar. I svenskan används kommatecken typiskt inte framför det sista ledet i uppräkningen, utan ordet och/eller skrivs ut. Ett undantag är vid uppräkning av framförställda attribut, särskilt om det bara är två attribut som räknas upp.[1]
Vid risk för missförstånd sätts kommatecken dock ut även framför det sista ledet i uppräkning, då jämte konjunktionen och/eller. Detta kallas för seriekomma eller Oxfordkomma. Tillsammans med siffrorKommatecknet används inom matematiken som decimaltecken i svenska och de allra flesta europeiska språk. I engelskspråkig litteratur används dock istället decimalpunkt (.) eller ibland (särskilt i äldre text) en halvhög punkt (·). Decimaltecknet i mexikansk spanska är också ofta en punkt, efter påverkan från USA. I Sverige används decimalkomma både i matematisk och allmän text.[5] I engelskspråkig litteratur används kommatecknet ofta som tusentalsavgränsare. Motsvarande avgränsare är i många språk en punkt, medan svenska språket använder ett "hårt" (=icke-brytande) mellanslag. I svenska texter avdelas decimaler, det vill säga delar av heltal, med kommatecken. Timmar, minuter och sekunder (vilka inte ingår i det decimala talsystemet) avdelas med punkt, medan kommatecken används vid del av sekund:[6]
KommateringsprinciperKommateringen är i hög grad konventionsbunden, och olika skriftspråk och genrer kan följa olika kommateringsprinciper. SatskommateringSatskommatering, även kallat grammatisk kommatering eller logisk-grammatisk kommatering, innebär att kommatecken sätts ut mellan alla satser i en mening, inklusive restriktiva bisatser. Satskommatering var vanligt i Sverige fram till tidigt 1900-tal, och fortfarande den kommateringsprincip som rekommenderas i exempelvis danska, tyska och ryska.[7][8] TydlighetskommateringTydlighetskommatering, även kallat pragmatisk kommatering, är den kommateringsprincip som idag rekommenderas för bland annat svenska och engelska. Vid tydlighetskommatering används kommatecken mer sparsamt än vid de andra två principerna; det sätts främst ut där det faktiskt behövs för att motverka felläsning.[1][8] PauskommateringPauskommatering, även kallat retorisk kommatering eller prosodisk kommatering, är en princip som innebär att kommatecken sätts ut på samma ställen där man i talet tar en kort paus mellan orden. Pauskommatering föreslogs som en alternativ kommateringsprincip för svenskan under 1800- och 1900-talen, med motiveringen att det skulle vara mer intuitivt och lätt att lära ut eftersom det inte kräver grammatiska kunskaper. Principen kan på sätt och vis härledas till antikens interpunktion: tecken sattes i högläsningsmanus för att markera pauser och kadenser, dock också för att avgränsa tankegångar. Eftersom pausering inte är beroende av syntax eller informationsstruktur är pauskommatering globalt en ovanlig kommateringsprincip utanför talmanus och liknande.[7][8][9] Referenser
Vidare läsning
|
|||||||||||||||||||||