|
W
W [dubbel-ve] är den tjugotredje[1] bokstaven i det moderna latinska alfabetet. Sedan 2006 års upplaga av SAOL noteras den separat från systerbokstaven V. HistoriaBokstaven W är ursprungligen en ligatur (två sammanskrivna tecken) av två V:n.[1] Den började först användas av anglosaxiska skribenter på 600-talet, för att beteckna halvvokalen [w], och upptogs senare i tyskan, där det på den tiden uttalades på samma sätt. U och V var fram till 1500-talet bara skilda stilar för att skriva samma bokstav, vilket är anledningen till att man på engelska kallar "W" för ”double u”. W används i svensk skrift sedan åtminstone 1717.[1] Bokstaven räknades i den svenska versionen av det latinska alfabetet fram till 2006 som en variant av V, enligt Svenska Akademien. Det innebar bland annat att V och W sorterades tillsammans vid alfabetisk ordning. Detta ändrades i 2006 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, bland annat till följd av bokstavens mer utbredda användning i etablerade lånord som webben,[2] som stundom uttalas såsom på engelska; tyska lånord som stavas med W uttalas dock precis likadant som om de stavades med V. Det finns ett fåtal exempel på minimala ordpar där man i uttal och definition kan skilja på V och W, som tvist och twist. BetydelserVersalt W
Gement w
DatateknikI datafiler och -program som använder Unicode lagras W samt förkomponerade bokstäver med W som bas och vissa andra varianter av W med följande kodpunkter:
I ASCII-baserade kodningar lagras W med värdet 0x57 (hexadecimalt) och w med värdet 0x77 (hexadecimalt). I EBCDIC-baserade kodningar lagras W med värdet 0xE6 (hexadecimalt) och w med värdet 0xA6 (hexadecimalt). Övriga varianter av W lagras med olika värden beroende på vilken kodning som används, om de alls kan representeras. Referenser
Externa länkar
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
