Blasonering: I blått fält tre bjälkvis ställda laxar av silver över varandra, den mellersta vänstervänd, samtliga med röd beväpning, därest dylik skall komma till användning.
Vapnet finns tryckt på Norrlands Gulds flaskor och burkar. Anledningen till det är att ölet började bryggas i ångermanländska Sollefteå år 1965.
Landskapets namn (gammalsvenska Angermannaland) härleds ur gammalsvenskans anger, 'fjord, havsvik' och syftade ursprungligen på Ångermanälvens nedersta del.[4]
Historia
Fram till 1600-talet
Ångermanland är en gammal bygd, vittnar de många ättehögar från den yngre järnåldern som går ända upp till Resele socken, inemot 100 kilometer från havsbandet. Nära 20 kilometer längre upp efter älven, i Näsåker, finns en större samling av hällristningar. Utefter älven ligger även Sveriges nordligaste funna fornborg, Rogstaklippen.
Ångermanland var länge den nordligaste delen av landet när Sverige formades till ett rike. Bebyggelsen följde Ångermanälven uppåt, medeltidskyrkorna och kyrkoruinerna i detta område samt enskilda dokument vittnar om detta.
Landskapet omnämns för första gången i slutet av 1100-talet i den latinska källskriften Historia Norvegiæ, då under namnet Angaria[5], som uppgavs vara ett av de land som gränsade mot Norge. I det äldsta dokument som tar upp alla socknar inom området, sexårsgärden från 1314, återfinns den senare ångermanländska socknenHäggdånger under Medelpad, samtidigt som de senare västerbottniska socknarna Umeå och Bygdeå ligger under rubriken Angermannia.[6] Umeå och Bygdeå hörde dock aldrig helt och fullt till Ångermanland, att döma av formuleringar i Hälsingelagen.[7]
År 1585 fick Ångermanland sin första stad, Härnösand.
Utanför socknarna och med egen jurisdiktion fanns Härnösands stad från 1585 med Härnösands rådhusrätt till 1971. Örnsköldsviks stad bildades 1894 med Örnsköldsviks rådhusrätt till 1938, Sollefteå stad 1917 (utan egen jurisdiktion) och Kramfors stad 1947 (utan egen jurisdiktion).
Omkring 1400 fanns Sveriges nordligaste fogdeborg i Styresholm i Ådalen. Annars lydde Ångermanland under senmedeltiden vanligen under fogden för Hälsingland.[10]
Socknarna i hela Ångermanland hörde till 1668 till Ångermanlands fögderi.[källa behövs]
Mellan 1668 och 1918 fanns följande fögderier:
Från 1668 till 1868 Södra Ångermanlands fögderi för socknarna i sydvästra, nordvästra och sydöstra Ångermanland (dock endast till 1811 för Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå socknar.)
Från 1668 till 1900 Norra Ångermanlands fögderi för socknarna i nordöstra Ångermanland (dock Nordmalings och Bjurholms socknar bara till 1810) och från 1811 Nordingrå, Ullångers och Vibyggerå socknar
Från 1868 till 1918 Södra Ångermanlands nedre fögderi för några socknar i sydvästra Ångermanland (Boteå, Styrnäs, Överlännäs, Ytterlännäs, Sånga, Torsåker och Dal) och de i sydöstra Ångermanland (förutom Nordingrå, Ullångers och Vibyggerå socknar)
Från 1868 till 1918 Södra Ångermanlands övre fögderi för några socknar i sydvästra Ångermanland (Multrå, Sollefteå, Ed, Långsele och Graninge) samt de i nordvästra Ångermanland
Från 1900 till 1918 Norra Ångermanlands nedre fögderi för Nätra, Sidensjö, Skorpeds, Anundsjö, Nordingrå, Ullångers och Vibyggerå socknar
Från 1900 till 1918 Norra Ångermanlands övre fögderi för Björna, Mo, Själevads, Arnäs, Grundsunda, Gideå och Trehöringsjö socknar
Från 1918 till 1991 fanns följande fögderier
Skogens fögderi till 1946 för Nora, Skog, Bjärtrå, Nordingrå, Ullånger, Vibyggerå, Styrnäs, Boteå, Överlännäs, Sånga, Nätra, Sidensjö och Skorpeds socknar
Mellansels fögderi till 1946 för Anundsjö, Björna, Mo, Själevads, Arnäs, Grundsunda, Gideå och Trehöringsjö socknar
Ådals fögderi till 1946 för Multrå, Sollefteå, Ed, Långsele och Graninge, Helgums och Resele socknar; till 1971 för Edsele, Ramsele, Ådals-Lidens, Junsele, Fjällsjö, Bodums och Tåsjö socknar
Kramfors fögderi för Gudmundrå, Bjärtrå och Ytterlännäs socknar; till 1946 för Häggdångers, Säbrå, Stigsjö, Viksjö, Hemsö, Torsåkers och Dals socknar; till 1971 för Högsjö socken; från 1946 till 1971 för Nora och Skogs socknar; från 1971 för Ullångers, Nordingrå, Vibyggerå och Styrnäs socknar
Härnösands fögderi för Gudmundrå socken; från 1946 för Häggdångers, Säbrå, Stigsjö, Viksjö och Hemsö socknar; från 1946 till 1971 för Ullångers och Nordingrå socknar; från 1971 för Högsjö, Nora och Skogs socknar
Sollefteå fögderi från 1946 för Boteå, Överlännäs, Sånga, Torsåkers, Dals, Multrå, Eds, Långsele, Graninge, Helgums och Resele socknar samt Sollefteå stad; till 1971 för Styrnäs socken; från 1971 för Edsele, Ramsele, Ådals-Lidens och Junsele socknar; från 1971 till 1974 för Fjällsjö, Bodums och Tåsjö socknar (dessa övergick 1974 till Östersunds fögderi)
Nordanskogs fögderi från 1946 till 1971 för Vibyggerå, Sidensjö, Skorpeds, Björna, Mo, Grundsunda, Gideå och Trehörningsjö socknar
Örnsköldsviks fögderi från 1946 för Nätra, Anundsjö, Själevads och Arnäs socknar; från 1971 för Sidensjö, Skorpeds, Björna, Mo, Grundsunda, Gideå och Trehörningsjö socknar
Nordmalings och Bjurholms socknar bytte länstillhörighet 1810 och hörde därefter till Västerbottens första fögderi (till 1843 alt 1886) därefter Umeå fögderi till 1946, därefter till Umeå södra fögderi till 1970.
Fram till 1811 tillhörde hela Ångermanland en domsaga, Ångermanlands domsaga, förutom under perioden 1757–1788 då området var uppdelat i Ångermanlands norra domsaga och Ångermanlands södra domsaga. Från början fanns det 17 tingslag men 1697 var de bara 10 (Boteå, Sollefteå, Ramsele, Nora och Gudmundrå, Säbrå, Nordingrå, Nätra, Själevad, Arnäs samt Åsele). 1757 delades tingslaget Nora och Gudmundrå i två. 1788 blev Nordmaling ett eget tingslag.[12]
Från 1811 till 1971 fanns domsagorna:
Södra Ångermanlands domsaga till 1881 för socknarna i sydvästra och sydöstra Ångermanland (dock endast till 1841 för socknarna Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå).
Ångermanlands södra domsaga från 1882 för socknarna i sydöstra Ångermanland (dock endast från 1930 för socknarna Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå) med:
Ångermanland har närmast formen av en triangel, vars norra, djupt inbuktade sida begränsas av Lappland och Västerbotten, sydöstra av Bottniska viken och sydvästra av Medelpad och Jämtland. Gränsen mot de två sista landskapen går nästan i rak linje från Åvike, vid kusten, åt nordväst över Storsjön (63 meter över havet), förbi Lill-Roten (160 meter) och Stor-Roten (167 meter), över Eksjön (280 meter), Aldersjön (316,6 meter), Kälsjön (383,4 meter), Halasjön (332 meter) med flera småsjöar, tar sydöst om Ströms vattudal övervägande nordlig riktning, går genom Flåsjön (265,4 meter) åt nordväst upp till Steksundsholmen, där Ångermanlands, Jämtlands och Lapplands gränser möts. Steksundsholmen ligger i Saxälvens utlopp i norra änden av Tåsjön (247,6 meter), Ångermanlands största insjö, nära 40 kilometer lång, men ej bredare än 3 kilometer, varefter den gör en stor båge åt sydöst och nordöst, över Ångermanälven, Gide, Lögde och Öreälvar samt norr om Örträsk bryter av åt sydöst, mellan Öre älv och Ume älv till havet.
Den berömda delikatessensurströmming framställs vid Norrlandskusten; den viktigaste produktionsplatsen är ångermanländska Ulvön.[26]Kams framställt på kornmjöl kokas och äts med stekt fläsk och mesesås (från getmese). Även tunnbröd och halvtjockkakor är vanligt i Ångermanland.
^Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 360. Libris1610874. ISBN 91-972484-2-8
^Gustafsson, Gustaf (1974). Ångermanland, Medelpad och Jämtland: riks-, läns- och landskapsgränser i forna tider. Härnösand: G. Gustafsson. Libris287816
^Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 253–255. Libris1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.)
^Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 366. Libris1610874. ISBN 91-972484-2-8 (inb.)
^Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige : med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Del I. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 420
^Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige : med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Del I. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 430