Ugglenebulosan är klassificerad som en av de mer komplexa av de planetariska nebulosorna. Centralstjärnan med en skenbar magnitud på 16, har en massa av ca 0,7 solmassor och nebulosan själv ca 0,15 solmassor. Nebulosan formades för ungefär 8 000 år sedan.[5] Den har ungefär cirkulärt tvärsnitt med svaga inre strukturer och bildades från utflödet av material från den centrala stjärnans stjärnvind när den utvecklades längs den asymptotiska jättegrenen.[4]
Egenskaper
Nebulosan är ordnad i tre koncentriska skal, där det yttersta skalet är ca 20-30 procent större än det inre skalet.[6] Ett lätt uggleliknande utseende hos nebulosan är resultatet av att ett inre skal inte är circulärt symmetrisk, utan bildar i stället en trumliknande struktur placerad med 45° vinkel till siktlinjen från jorden.[4]
Nebulosan rymmer ca 0,13 solmassor av materia som väte, helium, kväve, syre och svavel,[4] alla med en densitet mindre än 100 partiklar per kubikcentimeter.[6] Dess yttre radie är omkring 0,91 ljusår (0,28 pc) och den expanderar med hastigheter i området 27-39 km/s in i det omgivande interstellära mediet.[4]
Centralstjärnan av 14:e magnituden har passerat höjdpunkten i sin utveckling och kondenserar för att bilda en vit dvärg.[7][6] Den har en massa som är 55 – 60 procent av en solmassa, har 41 till 148 gånger solens luminositet,[4] och har en effektiv temperatur på 123 000 K.[8] Stjärnan har framgångsrikt upplösts av Spitzer Space Telescope som en punktkälla som inte visar det överskott av infraröd strålning som är karakteristiskt för en omgivande skiva.[9]
Historik
Ugglenebulosan upptäcktes av den franske astronomen Pierre Méchain den 16 februari 1781.[7] Pierre Méchain var Charles Messiers observerande kollega, och nebulosan observerades av Messier själv några veckor efter den första observationen.[10] Objektet gav han namnet Messier 97, och införde den i sin katalog den 24 mars 1781.[11] Om objektet noterade han "Nebula i den Stora björnen, nära Beta." Nära denna nebulosa observerades en annan, Messier 108, och även en tredje som ligger nära Gamma av Stora björnen Messier 109. (diam. 2′). [12][13][14][15] År 1844 klassificerade amiral William H. Smyth objektet som en planetariska nebulosa.[11][16] När William Parsons, 3:e Earl av Rosse, observerade nebulosan på Irland 1848, liknade hans handritade illustration ett ugglehuvud. I hans anteckningar beskrevs objektet som "Två stjärnor betydligt ifrån varandra i den centrala regionen, mörk penumbra kring varje spiralarrangemang, med stjärnor som uppenbara attraktionscentra. Stjärnor glittrande i den - upplösbara."[17][18] Den har varit känd som Ugglenebulosan därefter.[19] Nyare utvecklingar på det sena 1900-talet har upptäckt en röd jättehalo av vindar utanför dess inre skal,[20] och kartlagt nebulosans strukturer. [16][21][22]
Drawing of the Owl Nebula (M97) by Lord Rosse who gave the name to the planetary nebula. Source: seds.orgLocation of M97 by Ursae Majoris
Observationer
Även om Ugglenebulosan inte kan ses med blotta ögat, kan en svag bild av den observeras under anmärkningsvärt goda förhållanden med ett litet teleskop eller 20×80 kikare. För att skilja ut nebulosans mer distinkta uggla, som ögondrag, krävs ett 10-tums teleskop eller bättre. För att hitta nebulosan på natthimlen, titta på stjärnan Beta Ursae Majoris. Därifrån ligger M97 drygt 2,5 grader i sydostlig riktning mot stjärnan Gamma Ursae Majoris placerad mittemot Beta Ursae Majoris. M97, tillsammans med Alfa Ursae Majoris, anger riktningen till Polstjärnan.[23]
^ [ab] Kerber, F.; Mignani, R. P.; Guglielmetti, F.; Wicenec (September 2003), ”Galactic Planetary Nebulae and their central stars. I. An accurate and homogeneous set of coordinates”, Astronomy and Astrophysics 408 (3): 1029–1035, doi:10.1051/0004-6361:20031046, Bibcode: 2003A&A...408.1029K.
^ [ab] Stanghellini, Letizia; Shaw, Richard A.; Villaver, Eva (December 2008), ”The Magellanic Cloud Calibration of the Galactic Planetary Nebula Distance Scale”, The Astrophysical Journal 689 (1): 194–202, doi:10.1086/592395, Bibcode: 2008ApJ...689..194S.
^Frew, David; Parker, Quentin A.; Bojcic, Ivan (2016), ”The Hα surface brightness-radius relation: a robust statistical distance indicator for planetary nebulae”, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 455 (2): 1459–1488, doi:10.1093/mnras/stv1516, Bibcode: 2016MNRAS.455.1459F.
^ [abcdef] Cuesta, L.; Phillips, J. P. (November 2000), ”Excitation and Density Mapping of NGC 3587”, The Astrophysical Journal 120 (5): 2661–2669, doi:10.1086/316800, Bibcode: 2000AJ....120.2661C.
^Per Guerrero et al. (2003), the age is 12,900 × d years, where d is the distance in kpc. According to Stanghellini et al. (2008), d is 0.621 kpc. Hence, the age is 12,900 × 0.621 ≈ 8,000 years.
^ [abc] Guerrero, Martín A.; Chu, You-Hua; Manchado, Arturo; Kwitter, Karen B. (June 2003), ”Physical Structure of Planetary Nebulae. I. The Owl Nebula”, The Astrophysical Journal 125 (6): 3213–3221, doi:10.1086/375206, Bibcode: 2003AJ....125.3213G.
^Capriotti, Eugene R.; Kovach, William S. (March 1968), ”Effective Temperatures of the Central Stars of Planetary Nebulae”, Astrophysical Journal 151 (5): 991–995, doi:10.1086/149498, Bibcode: 1968ApJ...151..991C.
^Bilíková, Jana; Chu, You-Hua; Gruendl, Robert A.; Su, Kate Y. L.; De Marco, Orsola (May 2012), ”Spitzer Search for Dust Disks around Central Stars of Planetary Nebulae”, The Astrophysical Journal Supplement 200 (1): 3, doi:10.1088/0067-0049/200/1/3, Bibcode: 2012ApJS..200....3B.
^Manchado, A.; Guerrero, M.; Kwitter, K. B.; Chu, Y.-H. (December 1992). ”A Halo of Red Giant Wind around the Owl Nebula” (på engelska). AAS 181: sid. 67.04. Bibcode: 1992AAS...181.6704M.
^O'Meara, Stephen James, 1956- (2007). Steve O'Meara's Herschel 400 observing guide : how to find and explore 400 star clusters, nebulae, and galaxies discovered by William and Caroline Herschel. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-85893-9. OCLC85829276
^Nasim, Omar W., 1976- (6 January 2014). Observing by hand : sketching the nebulae in the nineteenth century. Chicago. ISBN 978-0-226-08440-4. OCLC868276095
^García-Díaz, Ma. T. Steffen, W. Henney, W. J. López, J. A. García-López, F. González-Buitrago, D. Aviles, A. (2018-06-12). The Owl and other strigiform nebulae: multipolar cavities within a filled shell. OCLC1098137978
^Sabbadin, F.; Bianchini, A.; Ortolani, S.; Strafella, F. (1985-12-01). ”The structure of NGC 3587, the Owl nebula” (på engelska). Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 217 (3): sid. 539–549. doi:10.1093/mnras/217.3.539. ISSN0035-8711. Bibcode: 1985MNRAS.217..539S.
