Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR tre år efter andra världskrigets slut. Hennes belarusiske far och ukrainska mor var efter kriget lärare i en by i Vitryska SSR där Svetlana växte upp. Vid slutet av 1960-talet blev hon antagen till journalistlinjen vid universitet i Minsk. Efter studierna arbetade hon som journalist, lärare och tidningsredaktör, osäker på vilken yrkesbana hon skulle välja.
Svetlana Aleksijevitj valde att bli författare efter att ha tagit del av den belarusiske författaren Ales Adamovitjs arbeten. Genom Adamovitj fann Aleksijevitj en arbetsmetod och ett förhållningssätt som stämde med hennes ambitioner att ge "vanliga" människor en röst i litteraturen. Ales Adamovitj kallade de kollektivromaner han var medförfattare till för "roman-oratorium", "vittnesmålsroman" och "episk kör". Utifrån dessa idéer har Aleksijevitj inför varje bok och varje ämne samtalat med hundratals personer och samlat röster och vittnesbörd om människan i Sovjetunionen.[3][4]
Under slutet av 1990-talet blev Aleksijevitj utsatt för trakasserier och påtryckningar av Lukasjenkoregimen och år 2000 lämnade hon landet. Genom organisationen The International Cities of Refuge Network fick hon en fristad i några västeuropeiska städer. Aleksijevitj bodde först i Paris, mellan 2006 och 2008 i Göteborg och därefter i Berlin. Hon flyttade tillbaka till Minsk 2011.[4][5][6]
Den 9 september 2020 hotades Aleksijevitj att föras bort av maskerade säkerhetsmän, som bevakat henne under flera dagar. Men genom att ambassadörer från Sverige, Österrike, Rumänien, Slovakien och Litauen då fanns på plats i Aleksijevitjs lägenhet avvärjdes hotet för tillfället. Svetlana Aleksijevitj är därmed den enda av de sju medlemmarna i det så kallade Samordningsrådet (vilka vill förändra Belarus genom dialog och på fredlig väg) som ännu inte gripits eller deporterats.[7]
Den sista boken i sviten Utopins röster, Tiden second hand, behandlar livet efter Sovjetunionens upplösning och gavs ut 2013. Aleksijevitj arbetar för närvarande på en dokumentärroman vars engelska titel är The Wonderful Deer of the Eternal Hunt. Boken handlar om människors kärlek till varandra.[3] Arbetet med boken skildras i dokumentärfilmen Lyubov – Kärlek på ryska[8][9] från 2017 av den svenske filmregissören Staffan Julén. Dokumentären följer Aleksijevitj under närmare tre år i hennes omfattande intervju- och researcharbete inför den nya boken.
Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland - där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv - Ukraina, min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska litteraturen, som inte kan föreställa mig vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.
„
– Svetlana Aleksijevitj i sin nobelpristagarföreläsning Stockholm 2015
Fria ord på flykt, texter av och intervjuer med författare som levt i exil i Sverige som fristadsförfattare, i boken ingår avsnitt ur Aleksijevitjs bok Zinkpojkar (översättning: Kajsa Öberg Lindsten). Malmö: Rámus, 2012. ISBN 978-91-86703-18-9