Svenskans tionde vokal

Ô-ljudet är en vokal som finns i vissa former av svenska. Den är ett eget fonem i flera svenska dialekter, däribland göteborska, värmländska och västgötska. Det finns ingen särskild standardiserad bokstav för ô-ljudet i skriven standardsvenska, men tecknet "ô" (ett o med cirkumflex) används ofta för att återge dialektala uttal som gôtt (gott) och bôs (boss, småskräp).

Ô-ljudet har sitt huvudsakliga ursprung i ett fornsvenskt kort /o/, vilket uttalades som ett kort "å". Ljudet har av vissa forskare beskrivits som en "tionde vokal" i svenska och i viss mån även i norska fonologiska system.

Uttal

Hur ô-ljudet realiseras (uttalas) varierar mellan olika varieteter av svenska.[1][2] Vanligen är vokalen rundad, central eller främre, och ganska eller mycket öppen. Ljudfilerna nedan är två exempel på hur fonemet har realiserats; olika dialekter kan ha realisationer, som skiljer sig från dessa exempel.[a]

Spela denna ljudfil för att höra mellanöppen central rundad vokal, IPA [ɞ].

Vokalfonemet kan i vissa dialekter vara mer likt en öppen främre rundad vokal, IPA [ɶ].

Personer som talar standardsvenska som modersmål uppfattar vokalljuden i ovanstående ljudfiler som ett otydligt å‑ljud eller ö‑ljud. Detta betyder inte att det ô-ljudet är (var) mindre självständigt än andra vokalfonem. Vilket språkljud man hör styrs av fonemsystemet i ens modersmål.[3] Därför hör man inte ett tydligt ljud, om man inte är uppvuxen med ô-ljudet i sin dialekt.

I stadsdialekten göteborgska används ett tionde vokalfonem på ett mer varierat, mindre frekvent och språkhistoriskt mindre förutsägbart sätt än i västgötska och värmländska folkmål.[4]

Ett annat läge finns i dialekter, som uttalar standardsvenskans å‑ljud som [au]. Flera sydsvenska mål, bland annat i södra Småland, har detta au‑ljud. Eftersom artikulationsstället i vokalrymden där å finns i standarsvenska inte rynmer någon annan vokal, kan vokalfonemet uttalas som å (IPA /o/). I Södra Sandsjömålet finns dessa uttal:

• hål, låv (lov)
• gau (gå) rau (råd)[5]

Orden hål och lov är typiska ord för detta vokalfonemet, och uttalas i många dialekter ofta hôl och lôv. Eftersom det i vissa sydsvenska mål i stället är å-ljudet som skiljer sig från standardsvenskan (gau – gå), leder dialektutjämning i sådana mål till att vokalfonemets ljudvärde bevaras, medan den lokala motsvarigheten till å-ljudet försvinner: hål och gau blir hål, gå.

Sammanfall med annat fonem i vissa ställningar

Ett fonem kan i vissa ställningar sammanfalla med ett annat fonem, men ändå behålla sin fonemstatus. I till exempel göteborgska språkliga varieteter har sammanfall med ö‑fonemet skett före ett /r/, och den korta allofonen av ô‑ljudet har uttalsmässigt sammanfallit med ö‑fonemet,[6] medan den långa allofonen av ô‑ljudet kontrasterar med andra vokaler, vilket påvisar ljudets fonemstatus[7][8].

Terminologi

En allmänt vedertagen beteckning på detta nysvenska vokalfonem saknas i språkvetenskaplig litteratur. Tre olika slag av beteckningar har använts i litteraturen.

För det första har vokalfonemet benämnts som en ”blandning” av andra vokaler (o, å eller ö), eller en modifiering av en annan vokal (”ö‑haltigt å‑ljud” och dylikt). En förvetenskaplig benämning från tiden före fonologins och lingvistikens utveckling finns i Ericus Aurivillius Exercitatio academica…från 1693[9] Modern användning av benämningar baserade på ”blandning” och ”haltigt” finns i bland annat Elias Wesséns standardverk Svensk språkhistoria,[10] och i dialektologi.[11][12] Gunlög Josefsson kallar ljudet ”mellanvokalen” å/ö (med citationstecken av Gunlög Josefsson).[13]

För det andra har språkvetare använt namn som utgår från ett skrivtecken för fonemet. Benämningen ”ô‑ljudet” finns i många vetenskapliga verk,[11][14][15][16] på liknande sätt som de etablerade beteckningarna ”tj‑ljudet” och ”sj‑ljudet”. Med en IPA‑symbol benämns ljudet ”(vokalen) /ɞ/”,[17][18] fast fonemet inte nödvändigtvis uttalas som en mellanöppen och central vokal.[1] Dessa benämningar med ô och ɞ är i dag de vanligaste i vetenskapliga verk. En symbol från landsmålsalfabetet, som brukar ersättas med siffran 8, har använts i beteckningen /8/‑fonemet och liknande.[19][20]

För det tredje har uttrycket ”tionde vokalen” använts.[21][22][23][24] Benämningarna baserade på ”tionde” är dock benämningar av ad hoc‑karaktär, för att introducera fenomenet att ett ytterligare vokalfenomen finns eller funnits; ”tionde vokalen” har ofta satts i rubriker eller inom citattecken, för att visa dess karaktär av ett tillfällighetsord.

Transkription

Sen ô-ljudet uppkom i svenskan kring 1400 har det aldrig haft någon egen bokstav i alfabetet utan har främst återgetts som ett "o".[25]

Beteckningen "ô" har använts sedan 1772.[26] Tecknet ⟨ô⟩ med cirkumflex är från den franska versionen av alfabetet, men den franska bokstaven var så vanlig i svenskt tryck (till exempel ordet entrecôte[27]) så att ⟨ô⟩ vanligen funnits tillgängligt som tryckerityp när man velat ha en beteckning för en ytterligare vokal i tidningar och böcker. Symbolen har upptagits även i vetenskapliga verk, som betecknar fonemet som ”ô‑ljudet”.[11][28]

Landsmålsalfabetet har använts i de flesta svenska folkmålsuppteckningar, men används sällan i ny lingvistisk litteratur.[29] I uppteckningar kan man se ô‑ljudet transkriberad med någon av dessa symboler:

Symboler för vokalen som ofta använts i uppteckningar med landsmålsalfabetet.

Vokalfonemet kan transkriberas med symbolen ɞ (mellanöppen central rundad vokal) från Internationella fonetiska alfabetet.[30] I språkhistoriska verk används /ɞ/ omväxlande med [ɞ] beroende på huruvida fonemstatus eller artikulation beskrivs.[31][32] Även det mer specifika /ɞ̞/ har använts, med tilläggstecken för sänkning.[33]

Historik

Ô‑ljudet utvecklades från ett fornsvenskt kort /o/ som någon gång kring 1400 förlängdes i ord som "kol" och "sova" och blev ett betydelseskiljande ljud, separat från både /o/ (som i "nål") och /u/ (som i "sol"). Det nya vokalfonemet betecknades aldrig i skrift med något eget tecken eller bokstav.[34] Därefter har förändringar skett vad gäller uppsättningen ord som har ô‑ljudet i en viss språklig varietet. En stor mångfald finns i den ursprungliga vokalen bland norska ord som anslutits till gruppen som hade ett fomen utvecklat ur fornspråkligt kort /o/.[35] I västra Sverige och Göteborg finns ett antal ord som slô (standarsvenska slå) som ursprungligen hade en annan vokal.[36][37] Vidare kan ô‑ljudet sammanfalla med andra fonem i vissa ställningar, vilket gör det tvetydigt vilket fonem som föreligger. Lars‑Gunnar Andersson rekommenderar till exempel stavningen gött i skriven göteborgska, eftersom fonemet ô sammanfallit med ö när vokalen är kort.[38]

Carl Gustaf af Leopold publicerade Afhandling om svenska stafsättet 1801 på uppdrag av Svenska Akademien med syfte att föreslå en tydligare standardisering av svensk stavning. I förslaget beskrevs ô-ljudet som "detta blandade ljud af o och å nu mera från det bättre talet alldeles försvunnit". Enligt språkhistorikern Gertrud Pettersson har det tolkats som att ljudet har ersatts av ett långt /o/ hos eliten i Stockholm kring sent 1700-talet eftersom ô-ljudet uppfattades som "dialektalt och vulgärt".[34] Leopold nämnde 1801 att det tidigare hade funnits förslag på att införa en egen bokstav för ljudet, men ansåg det inte längre nödvändigt. Fler förslag och reformer förekom under 1800-talet och långt in på 1900-talet men ingen av dem tog upp införandet av en särskild stavning av ô-ljudet.[39]

I många svenska dialekter började ô-ljudet gradvis att uttalas som ett långt /o/. Detta kan ha skett spontant eftersom ljuden låg nära varandra i delarna av Sörmland och Uppland nära Stockholm.[10] I södra Sörmland har uttalen gôtt, kôl och rôg (råg) funnits under folkmålsuppteckningarnas tid (1800‐ och 1900‑talen), medan norra Sörmland hade sammanfall med å‑ljudet.[40] Med Ulf Telemans ord har ”prestigedialekterna” haft sammanfall av ô‑ljud och å‑ljud.[20]

I några regioner fortsatte dock personer som ansågs ha ett bildat talspråk att skilja fonemen /å/ och /ô/ (IPA /o/ och /ɞ/) under ytterligare ett århundrade. Men sammanfallet fullbordades i standardsvenskan med 1800‐talets utgång.[10] Språkforskaren Elias Wessén beskriver förändringen i vokalsystemet med orden att det ”uppsvenska uttalet med rent å‑ljud höll på att vinna terräng … Det ö‑haltiga å‑ljudet har alltmer börjat betraktas som dialektalt eller vulgärt”.[10]

Tidiga beskrivningar av ô-ljudet

Författaren och språkvetaren Samuel Columbus beskrev på 1600-talet i en opublicerad text att svenska har en vokal som saknar ett eget tecken och kontrasterade ord som kohl (träkol) och kål (grönsak).[41] Den tidigaste publicerade beskrivningen av ô-ljudet gjordes av Ericus Aurivillius 1693. Han beskrev vad språkforskaren Ulf Teleman menar var en skildring av ô‑ljudet.[20]

Nils Tiällmann observerade 1696 ”dett halfblandade liudet mellan o och å” och gav exempel som stopp, flott, kol och son.[42] Jesper Swedberg, biskop i Skara, skrev i Schibboleth: Swenska Språkets Rycht och Richtighet 1716 att det fanns ett ljud "hos oss Swenska emellan o & å, som ingen bokstaf har" och som var mellan ett "o" och ett å".[43][20] År 1745 kallade språkforskaren Johan Ihre det här ljudet "ett mellanläte, [...] mellan o och å" som förekom i olika delar av Sverige, men som inte hade något eget skrivtecken.[44]

Sven Hof kallade 1753 ô‑ljudet för ett "mörkt o" i Swänska Språkets Rätta Skrifsätt som beskrev svenskans stavning. Han föreslog att använda "ò" (ett o med grav accent) för att skriva ut ô-ljudet och i ord som "(kunga)hòv" till skillnad från "(häst)hov"[45] och gav också exempel på att orden "kål" och "hål" uttalades med ô-ljud under hans tid.[46] Han använde även "o obscurum" ("mörkt o) i Dialectus Vestrogothica, ett verk på latin om västgötska från 1772 men använde istället "ô" (med cirkumflex).[26]

Johan Bure (1568–1653) har kallats den svenska grammatikens fader, och den som först gjort fonetiska observationer om svenskan.[47] Men i hans skrifter finns inga säkra tecken på att han iakttagit skillnaden mellan ô och å.[47] Han anför ett ordpar kohl (carbo, kol) och kåhl (caulis, kål), men som ett exempel på skillnad i kvantitet (längd); Hjalmar Linder ifrågasätter, huruvida Bure iakttagit en kvalitetsskillnad.[47] Bure ger kohl, bohr som exempel på ”o obscurum”, och nämner ett ljud ”medium inter å et u” (mellan å och u) men det är enligt Linder ej möjligt att säkert tolka Bures uttalanden och skrivsätt.[47]

Vokalens inverkan på standardsvenskan

Det tidigare existerande vokalfonemet har två kvarblivande verkningar på standardnusvenskan. För det första har ett antal ord överförts från gruppen som har skrivtecknet ⟨o⟩ i stammen till gruppen som skrivs med ⟨å⟩. Detta har skapat en skillnad mellan standardsvenska och dess östnordiska systerspråk, de danska språkliga varieteterna. På standarddanska heter det et tog (ett tåg) och en pose (en påse).

För det andra har fonemet IPA /o/ – å‑ljudet – fått två stavningar i standardsvenska: ⟨å⟩ och ⟨o⟩ som i en håv och ett hov.

Det standardnusvenska å‑ljudet (IPA /o/) har två ursprung:

1. ord som hade /a/ i fornspråket; de stavas nu med ⟨å⟩
2. ord som hade /o/ i fornspråket; de stavas nu med ⟨å⟩ eller ⟨o⟩

Ett stort antal av de ord som ursprungligen hade kort fornsvenskt /o/ stavas idag med ⟨å⟩. Denna grupp inbegriper vanliga ord som båge, spår, hål, påse och råtta.[10] Andra ord har behållit sitt ⟨o⟩, som visar att ursprunget var det korta fornsvenska /o/. Denna grupp inbegriper son, lova, sova och komma. Det standardsvenska fonemet /å/, både kort och långt, har därför fått två stavningar, ⟨å⟩ och ⟨o⟩. Denna oregelbundenhet i stavningen är enda spåret av detta vokalfonem i nutida standardsvenska som är uppenbart från ett synkront perspektiv.

Denna tabell visar hur de ovan behandlade fornsvenska vokalerna utvecklats,[b] och hur antalet fonem först ökat och sedan minskat:

Fornsvenska	Nysvenska	Överlevt till standardnusvenska?	Exempel[c]
långt a	långt å IPA /oː/	Ja	fornsvenska har, nysvenska hår
	kort å IPA /ɔ/	Ja	fornsvenska atta, nysvenska åtta
kort a	långt a IPA /ɑː/	Ja	fornsvenska sak, nysvenska sak
	kort a IPA /a/	Ja	fornsvenska land, nysvenska land
långt o	långt o IPA /uː/	Ja	fornsvenska bok, nysvenska bok
	kort o IPA /ʊ/	Ja	fornsvenska domare, nysvenska domare
kort o	långt ô IPA /ɞː/	Nej	fornsvenska spor, nysvenska spôr, standardnusvenska spår
	kort ô IPA /ɞ/	Nej	fornsvenska rotta, nysvenska rôtta, standardnusvenska råtta
Anmärkning till tabellen: I fornsvenska fanns stavelser där en lång vokal följdes av en lång konsonant.[48] I ordet atta var det första a:et långt. En annan stavelsetyp i fornsvenska var kort vokal följd av kort konsonant,[48] som i sak. Dessa två stavelsetyper kallas ”överlång stavelse” och ”kort stavelse”. De finns inte i standardnusvenska;[48] därför säger man åtta med kort å och sak med långt a i standardnusvenska.

Orden på de två sista raderna (spår, råtta) har i standardnusvenskan fått samma vokalljud som orden på de två första raderna (hår, åtta), men inte skulle ha fått det, om inte fonemet /ô/ (IPA /ɞ/) hade försvunnit genom en kombination av spontant fonemsammanfall och social stigmatisering av fonemet.

Oregelbunden stavning är ett arv från systemet med tio vokalfonem. De två sista tabellraderna skulle ha kunna haft dessa exempelord:

Fornsvenska	Nysvenska	Överlevt till standardnusvenska?	Exempel
kort o	långt ô IPA /ɞː/	Nej	fornsvenska son, nysvenska sôn, standardnusvenska son
	kort ô IPA /ɞ/	Nej	fornsvenska komma, nysvenska kômma, standardnusvenska komma

Om man väjer exempelorden son och komma visas samma process – uttalet i standardsvenska har blivit å‑ljud – men stavningen är frusen på ett medeltida stadium: de medeltida stavningarna ⟨son⟩ och ⟨komma⟩ uttalas ”sån” och ”kåmma”.

Ändring av antal vokaler visad som figur

Ovanstående tabeller kan åskådliggöras som en figur. Åtta ursprungliga vokaler tio nysvenska vokaler.

Sedan reducerades de tio nysvenska vokalerna:

a e i o ɞ u y å ä ö

till nio i standardnusvenska:

a e i o u y å ä ö

Vokalklyvning och vokalsammanfall i svenska.

Figuren visar hur fornsvenskans vokaler ökade med två (från åtta till tio) i nysvenska genom att två av vokalerna delades till fyra, och sedan minskade vokalerna med en (från tio till nio) i standardnusvenska genom att /ɞ/ sammanföll med /å/. I figuren står tecknet ⟨o⟩ för å‑ljud (IPA /o/) i fornsvenska, men o‑ljud (IPA /u/) i standardnusvenska.

Möjlig roll i vokalskiftet i yngre fornsvenska

En viktig föreslagen påverkan på svenska språket vore att uppkomsten av ô‑ljudet bidroge till vokalskiftet i yngre fornsvenska (och i norska).[31] Enligt Stig Eliassons hypotes skulle den långa varianten av /ɞ/ (låt ô‑ljud) ha orsakat att yngre fornsvenskt /ɔː/ (långt öppet å‑ljud) höjdes i vokalrymden.[31] Ljudet /ɔː/ antas ha uppkommit ur långt fornsvenskt /a/[31] (aː i Vokalfyrsiding 3. Detta fonems rörelse uppåt skulle, enligt Stig Eliasson, ha förstärkts av en ”push” från ô-ljudet. Ô‑ljudet skulle ha förstärkt dynamiken i den push chain som vokalskiftet är, genom att höja det nya svenska å‑ljudet (som finns i år), så att det nya svenska å‑ljudet dreve det fornsvenska ”å‑ljudet” (stavat ⟨o⟩ visat som (oː i figuren) upp till /uː/ (som i bok, ett ord som behåller fornsvensk stavning).[31] Därefter sammanfölle nysvenska /ɞ/ med /o/ (å‑ljudet) i standardsvenska genom sociolingvistisk stigmatisering, enligt hypotesen.[31]

Vokalfyrsiding 3.Det nya vokalljudet kan ha förstärkt vokalskiftet i yngre fornsvenska.Färger enligt ovan. Dubblering av vokaler i magenta och svart betyder att en gammal vokal (magenta) funnits och förskjutits, och att ett fonem förskjutits till samma position i vokalrymden.

Första steget vore enligt Eliasson att gammalt kort o (visat som o) bleve kort ɞ (tjock svart pil), som i vissa ord bleve långt ɞː (blå pil). Existensen av långt ɞː påverkade långt ɔː (T‑formad liggande symbol) så att långt ɔː höjdes (röd pil). Detta gåve enligt Stig Eliasson skjuts åt vokalskiftet, som visas med svarta smala pilar. I danska språkliga varieteter uteblev såväl vokalskiftet som uppkomsten av ô‑ljudet.[31]

Samlad bild av ô‑ljudets uppkomst och inverkan på vokalskiftet

Vokalfyrsiding 4. Samlad bild av ô‑ljudets roll i vokalskiftet.

Enligt den vedertagna förklaringen av uppkomsten av kort ɞ[19] och Stig Eliassons hypotes, skulle en cirkelformad kedja av förskjutningar och påverkan ha skett enligt Vokalfyrsiding 4:

1. gammalt långt a‑ljud höjdes till ɔː (aː → ɔː), som
2. i vissa ord förkortades till ɔ (purpurfärgad tjock pil), som
3. påverkade gammal kort o till att
4. förskjutas till ɞ (tjock svart pil), som
5. i vissa ord förlängdes till ɞː (tjock blå pil), som
6. påverkade det nya långa å‑ljudet till att höjas, ɔː ➞ oː, som
7. påverkade det gamla långa å‑ljudet till att höjas, oː → uː.[19][31]

Bara två av vokalskiftets tre skiften visas i Vokalfyrsiding 4. Steg 3 nämns av Gertrud Petterson[19] som en påverkan, medan Stig Eliasson nämner steg fyra som en sänkning,[49] utan att ange en orsak enligt steg 3 (eller någon annan orsak).

Ô-ljudet i nordiska dialekter

Det första modernt vetenskapliga svenska verket om ”ljudlära” utkom 1877.[50] I slutet av 1800‑talet byggdes dialektarkiv upp,[51] och från denna tid och framåt kan säkrare slutsatser dragas om enskilda språkliga varieteters ljudbestånd.

De äldre uppteckningarna gjordes med landsmålsalfabetet (ej stött av Unicode/UCS); dessa tecken har motsvarigheter i internationella fonetiska alfabetet:

IPA œ = tecknet i rutan low–front, övre raden till höger; IPA ɶ = low–front, nedre raden till höger; IPA ɔ = mid–back, nedre raden; IPA u = mid back övre höger; IPA ø = samma tecken som landsmålsalfabetet.

Västra Sverige

I folkmålen i Västergötland, Värmland, Dalsland och Bohuslän har fornsvenskt kort /o/ i regel utvecklats till ett ô-ljud mellan ett öppet ö och grumligt å, motsvarande internationella fonetiska alfabetets [ɶ] eller [ɞ].[52][53][54] I östra Värmland har även fornsvenskt kort /u/ i vissa fall utvecklats till ett ô-ljud, så att det heter tômme (tumme) och bôrk (burk).[55] I delar av Vadsbo härad i nordöstra Västergötland har både fornsvenskt /o/ och /u/ i stället utvecklats till ett öppet å-ljud, som ibland sammanfaller med fornsvenskt långt /a/.[56] I denna del av Västergötland görs alltså inte alltid någon fonemisk skillnad mellan ô- och å-ljud i ordpar som 'kol' och 'kål', till skillnad från i de omgivande dialekterna.

Göteborgska

Situationen i en stadsdialekt skiljer sig något från folkmål på landsbygden. De språkliga varieteter som tillsammans utgör stadsmålet i Göteborg har uppkommit genom en dialektblandning av språkdrag främst från Västergötland, Bohuslän och Halland.[57] Många av inflyttarnas språkliga drag blev inte en del av det ursprungliga stadsmålet.[58] Ett exempel är det numera emblematiska göteborgska uttalet gôtt. Till skillnad från uttalet i de flesta landsmål var det vanligaste uttalet av gott i äldre göteborgska gått, inte gôtt.[59] Andra skillnader mot omgivande folkmål är att i Göteborgs stadsmål uppträder ô‑ljudet i vissa ord som in te haft fornsvenskt kort /o/, och där andra mål i regel har allofoner av /ö/ eller fonemet /å/ (av fornsvenskt /a/).[36] Sådana ord är göteborgska smôr, grôt, som har allofoner av /ö/ i andra mål, och uttal som hôlla (hålla) och slô (slå), som hade fornsvenskt /a/; uttalen med 'ô' för fornsvenskt /a/ i dessa ord finns även i granndialekter.[36] Där finns större utrymme för individuell variation i de göteborgska varieteterna, så att ord som regelbundet uttalas med ô i västliga folkmål (som lôva) har ett mer vacklande uttal i göteborgska[60].

Trots dessa skillnader kan ”göteborgskans tionde vokal”[60] visas ha fonemstatus[7][8] och det är samma vokal (fonem) som i västsvenska dialekter,[60] och har i stort och strukturellt sett uppkommit ur kort /o/,[61][62][d] Ô‑ljudet används också som en sorts identitetsmarkör i göteborskan, framförallt i ord som gôrgôtt eller tjôta).[15][63] I ungdomsspråk och stadsspråk används ett öppet uttal av fonemet /ö/ i alla ställningar.[64][65]

Östra Mellansverige

I folkmålen i östra Västmanland, södra Uppland, norra Södermanland och kustsocknarna i södra Östergötland har fornsvenskt kort /o/ utvecklats till ett rent å-ljud. Detta ljud sammanfaller ofta med fornsvenskt /a/, liksom i standardsvenskan, men i vissa mål är gammalt /o/ fortfarande skilt från /a/ genom en öppnare kvalitet – [ɔ] eller dylikt. I övriga sveamål har gammalt /o/ vanligen utvecklats till ett ljud mellan öppet ö och grumligt å liksom i västsvenska mål, vilket då är vitt skilt från gammalt /a/. Detta ô-fonem är emellertid i östra Närke, västligaste Södermanland och norra Östergötland mycket delabialiserat och närmar sig där ett a- eller ä-ljud.[66] Redan i början av 1900-talet hade detta ä- eller a-haltiga ô-ljud börjat att ersättas av rent å-ljud bland yngre personer i östra Närke.[67]

Blekinge och nordöstra Skåne

Två geografiskt delvis överlappande undersökningar av Åke Hansson[68] och Sven Benson[69] visar att vokalfonemet funnits i västra Blekinge och nordöstra Skåne, i Bensons undersökning representerade av Glimåkra socken, Vånga socken och Listers härad.[69]

Sven Benson fann att fornsvenskt kort /o/ utvecklats till ett fonem i området, betecknat med landsmålsalfabetets motsvarighet till IPA /œ/,[70] ett ljud som faller inom den variation som brukar inbegripas i symbolen ⟨ô⟩. Benson fann också att fornsvenskt kort /u/ utvecklats till ett fonem som han betecknade med landsmålsalfabetets motsvarighet till IPA /ɔ/.[70] Hansson uppgifter för Glimåkra socken stödjer Bensons slutsats,[71] men Hanssons studie är till skillnad från Bensons strikt synkron, och Hanssons studie fastslår inte, att en viss vokal i Glimåkra socken (studiernas överlappande område) utvecklats ur fornsvenskt kort /o/. Det av Hansson konstaterade vokalfonemet i Glimåkra, med uttal som angavs med landsmålsalfabetets motsvarighet IPA [œ] och IPA [ɶ],[72] motsvarar strukturellt, i uttal och i exempelord Bensons uppgifter om ett fonem utvecklat ur fornsvenskt kort /o/.

I socknar i östra Blekinge har utvecklingen på ett ”säreget”[73] sätt varit den omvända jämfört med det västligare blekingsk‑skånska området beskrivet i föregående stycke: fornsvenskt kort /o/ har i öster utvecklats till ett fonem med ljudvärdet IPA /ɔ/ (å‑ljud) men i väster (se ovan) till ett fonem med ljudvärdet IPA /œ/ (ö‐ eller ô‑ljud), medan fornsvenskt kort /u/ i öster har utvecklats till ett fonem med ljudvärdet IPA /œ/ (ö‐ eller ô‑ljud) men i väster (se ovan) till ett fonem med ljudvärdet IPA /ɔ/ (å‑ljud).[74]

Fornsvenskt lång /a/ motsvaras i Blekinge (utom i stadsmål) av /au/‑diftong.[75] Skillnaden mellan allmänsvenskt å‑ljud och vokalen som utvecklats ur kort fornsvenskt /o/ återspeglas i östra Blekinge inte av å‑ljud gentemot ô-ljud, utan av au‑ljud gentemot å‑ljud (gau ”gå” mot såva, låva ”sova, lova”).[75][76]

Trøndelag och Østlandet

Samma utveckling som i svenska skedde i norska språkliga varieteter; vokalfonemet uppkom i Trøndelag och Østlandet.[77][78] I Oppdal realiserades den som en öppen (låg) främre (med variation i riktning mot central) rundad vokal, motsvarande IPA [œ] eller [ɶ], en rundad motsvarighet till ä‑ljud.[79][35] I Oppdalsdialekten har ord med mycket skiftande korta fornnordiska stamvokaler, även ursprungliga diftonger, anslutits till gruppen av ord med detta fonem.[35][80]

Nuvarande status

I spontant tal bland unga människor (skolelver) lever ô‑ljudet på 2010‐talet i Västergötland och Värmland.[81][12] I en undersökning bland gymnasieelever i Alingsås publicerad 2004, befanns att ô‑ljud, i betydelsen öppet ö i andra ställningar än före /r/, var ganska fåtaliga, både i ord med ursprungligt kort /o/ och i andra ord.[64] I Alingsåstraktens ungdomsspråk kan ô‑ljudet ha setts som en negativt laddad dialektmarkör, vilket kan förklara att det inlånade göteborgska tjöta hade något fler belägg men [ø:] än med [œ:].[64]

Lista över ord med ô‑ljud (urval)

Följande nysvenska ord uttalas eller har uttalats med ô‑ljud i svenska eller nordiska språkliga varieteter. Listan är endast ett urval.

Långt vokalljud i standardnusvenska

Ord som nu stavas med ⟨o⟩

Arboga, dov, honung,[82] kol,[83] Kolmården[84] konung,[83] kove (litet rum),[82] lov,[82] lova,[82] son,[83] sova[83]

Ord som nu stavas med ⟨å⟩

bråte,[82] båda (verbet, inte betydelsen ”bägge”), uppbåda, både (grund strax under vattenytan), båge,[82] bål (kropp, inte eld),[41] bål‑ (adjektiv, i ”bålgeting”, ”bålstor”), dån,[41] fågel,[82] fåle,[82] (plog)fåra,[82] hål,[41] håg (inklusive komma ihåg),[82] knåda,[82] (vid)låda[85], (elds)låga, mån[41] (substantiv och adjektiv), månde, odåga, påse,[82] råg,[83] skåda, skåra,[82] spår,[82] tråda (mindre vanligt verb), tråg,[82] tåg,[82] tåla[82]

Kort vokalljud i standardnusvenska

Ord som nu stavas med ⟨o⟩[e]

botten,[83] blotta (sig),[82] brodd,[87] golv,[88] folk,[83] gosse,[82] gott,[82] hoppa,[41] komma,[82] korg,[83] kors,[82] lock,[83] morgon,[41] mossa,[82] mosse,[82] rost,[89][82] skotta,[41] solka,[87] soppa,[82] stork,[82] tolk,[87] torka,[90] torp,[82] torr[82]

Ord som nu stavas med ⟨å⟩

råtta[82]

Folkmålsord

tôtte (tyckte)[82]

Anmärkningar

1. Ett fonem är en abstrakt enhet, som inte i första hand definieras av fonetiska egenskaper, utan att talarna av en språklig varietet uppfattar fonemet som en betydelseskiljande enhet i relation till andra fonem inom den språkliga varietetens fonologi.
2. I tabellen medtages ej verkliga eller skenbara undantag, som att fornsvenska oxe (kort /o/) ej blivit ôxe (nusvenska formen kan komma av fornsvenska uxe, se Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok). Ej heller visas att vissa ord som hade kort fornsvensk /o/ (komma, son) behållit ⟨o⟩ i stavningen; skillnaden till spår, råtta är blott ortografisk.
3. De fornsvenska och standardnusvenska stavningarna i tabellen har gängse ortografi; de nysvenska med ⟨ô⟩ är tillfälliga stavningar, som skrivits med vanliga bokstäver (plus ⟨ô⟩) istället för IPA, för att lättare jämföras med de fornsvenska och standardnusvenska orden.
4. Bertil Björseth och Bengt Holmberg beskriver ursprunget för de göteborgska orden som har ô‑ljudet medelst dessa ord: ”Först märkes då typen ô, som på vedertaget sätt skall beteckna det särskilt i götiska dialekter vanliga ljud, vilket i allmänhet motsvarar ett äldre kort o, någon gång äldre a (å) och i vissa fall riksspråkets ö” (Bertil Björseth sidan 4); ”I en del andra ord, vanligen innehållande gammalt kort å-ljud [alltså det fornsvenska korta /o/], finner man en övergång till ô, t.ex. i lôva ’lova’, sôva ’sova’, hôla ’håla’, knô ’knåda’; med annat ursprung t.ex. i slô ’slå’, tjôta ’tjata’, trôka te:n ’tråka till honom, ge honom på käften’” (Bengt Holmberg sidan 17). Att ordgruppen med göteborgskans ô‑ljud berikats med ord med annan ursprunglig vokal (genom säreget göteborgska utvecklingar eller genom utvecklingar som skedde redan i de folkmål som bidragit till göteborgskan genom dialektblandning) ändrar inte att vokalfonemet strukturellt sett, enligt språkforskningen, i svenska (och norska) dialekter, inklusive göteborgska, leder sitt ursprung till fornsvenskt kort /o/.
5. Följande ord stavas som om de hade haft ett kort fornsvenskt /o/, men vokalen återgår på fornsvenskt /a/:boll,[86] ollon,[10] Omberg[10]

Referenser

Noter

1. ^ [ ] Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 130–131 och 133 [1]
2. Herman Geijer, ‟Tilljämningens och apokopens utbredningsvägar” i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1922 häfte 1. Sidorna 84–90. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [2].
3. Philip Hwang och Ingvar Lundberg, Grunderna i vår tids psykologi. Stockholm 2015.
4. Lars-Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Bokförlaget Morfem, Stockholm 2019.
5. Magni Granström, ”Jo, på den tiden” i Svenska landsmål och svenskt folkliv, häfte 129. Stockholm 1915
6. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidorna 50 och 67.
7. ^ [ ] Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 50.
8. ^ [ ] Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 65 och 66. Att göteborgska /ô/ är ett fonem exemplifieras av Lars‑Gunnar Andersson med paren lôsa–lösa, sôva–söva, lôva–löva, knôs–knös, frôs–frös, bôla–böla.
9. Ericus Aurivillius, Exercitatio academica, continens cogitationes, de lingvæ Svionicæ, qualis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione. Uppsala 1693. Citerad i Axel Åkerblom, ”Till öfvergången fsv. ŏ > y. nsv. å.”, sidorna 246–255 i Arkiv för nordisk filologi, femtonde bandet, ny följd: elfte bandet. Lund 1899. Sidorna 247–248. Tillgänglig på [3]
10. ^ [ ] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 124.
11. ^ [ ] Adam Horn af Åminne: Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 25.
12. ^ [ ] Björn Bihl och Nils‐Erik Nilsson, ”Te skriv sôm en taL” i Sofia Ask, Gunilla Byrman, Solveig Hammarbäck, Maria Lindgren, Per Stille (utgivare) Lekt och lärt: Vänskrift till Jan Einarsson 2006. Växjö 2006.
13. Gunlög Josefsson och Carl‑Eric Lundblad, Småländska: Orden och grammatiken. Stockholm 2021. ISBN 978-91-88419-21-7
14. ”Sällskapet för svensk dialektologi – Södermanland, Björnlunda”. http://xn--dialektsllskapet-2nb.se/Bj%C3%B6rnlunda. Läst 8 november 2017. 
15. ^ [ ] Fredrik Lindström, ”Så blev det gôrgôtt på Västkusten”, Språktidningen oktober 2015 [4]. Fredrik Lindström stödjer sig på Institutet för språk och folkminnen – Månadens dialektord: Tjôta [5] Arkiverad 8 november 2017 hämtat från the Wayback Machine.
16. Mats Hilmersson, skriva - skrev - skrevet: En studie i göteborgsk verbböjning. Specialarbete, Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet, 2015.
17. Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 131.
18. Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål”, i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidan 212.
19. ^ [ ] Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande. Andra upplagan. Lund 2005. Sidorna 147–153.
20. ^ [ ] Ulf Teleman, Svensk ortografihistoria: Från 1200‑tal till 1700 tal. Lund 2019.
21. Einar Haugen, ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör)The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980. Sidorna 273–274.
22. Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 127 och 130 [6]
23. Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål”, i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidorna 211 och 213.
24. För en enskild språklig varietet har uttrycket ”Göteborgskans tionde vokal” använts. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 51.
25. Pettersson (2005), sida 132-133
26. ^ [ ] Sven Hof, Dialectus Vestrogothica. Stockholm 1772. Sidan 31. Tillgänglig på Google Books [7]
27. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Stockholm 2009.
28. Mats Hilmersson, skriva - skrev - skrevet: En studie i göteborgsk verbböjning. Göteborgs universitet, Institutionen för svenska språket, 2015.
29. Adam Horn af Åminne, Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 128.
30. Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.Sidorna 130–131.
31. ^ [ ] Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
32. Johan Schalin, ”Kvaför säär man [flɷ̆ta] för flotte å [brɷ̆tas] för brottas [ɷ̆pa] östnyylenskå? Uppkomsten av kort [ɷ] i centrala östnyländska mål]” [8], i Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad (redaktörer) Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring. Acta Universitatis Stockholmiensis, ny serie nummer 60. Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet 2014. Sidorna 211 och 213.
33. Adam Horn af Åminne: Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 32.
34. ^ [ ] Pettersson (2005), sida 132-133
35. ^ [ ] Einar Haugen, ”The rise and fall of the tenth vowel” i Even Hovdhaugen (redaktör)The Nordic Languages and Modern Linguistics. Proceedings of the Fourth International Conference of Nordic and General Linguistics in Oslo 1980, sidorna 273–285. Oslo 1980. Sidorna 274–278.
36. ^ [ ] Bertil Björseth, Svenskt riksspråk i regionala skiftningar 2. Göteborgsspråket. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 19. Stockholm 1958. Sidorna 11–12. [9]
37. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 73.
38. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 74.
39. Pettersson (2005), sida 146-150
40. ”Södermanland”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/s%C3%B6dermanland. Läst 14 mars 2016. 
41. ^ [ ] Samuel Columbus, En svensk ordeskötsel : angående bokstäfver, ord och ordesätt. Med inledning, anmärkningar och register utgifven af Gust. Stjernström och Adolf Noreen. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet, 4. Uppsala 1881.
42. Nils Tiällmann Grammatica scuecana Stockholm 1696. Sidorna 57 och 62. Tillgänglig på Google Books [10]
43. Jesper Swedberg, Schibboleth. Swenska Språkets Rycht och Richtighet. Skara 1716. Sidorna 32–33. Tillgänglig på Google books [11].
44. Johan Ihre, Utkast till föreläsningar öfwer swenska språket. Uppsala 1745. Sidan 17. Tillgänglig på Litteraturbanken, [12] och på Google Books [13].
45. Sven Hof, Swänska Språkets Rätta Skrifsätt. Stockholm 1753. Sidan 77. Tillgänglig från Göteborgs universitetsbibliotek [14].
46. Sven Hof, Swänska Språkets Rätta Skrifsätt. Stockholm 1753. Sidan 79.
47. ^ [ ] J. Th. Bureus, den svenska grammatikens fader. Utarb. af Hjalmar Lindroth. Andra (slut‑)häftet.. Lund 1911–1912 Sidorna 154–155.
48. ^ [ ] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 70.
49. Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidan 133.
50. Elias Wessén, Våra folkmål, sjunde upplagan. Lund 1966. Sidan 79.
51. Margareta Svahn och Jenny Nilsson, Dialektutjämning i Västsverige. Göteborg 2014. Sidan 23. ISBN 978-91-86959-15-9.
52. Gottfrid Kallstenius, "Översikt av Värmlands svenska dialekter" i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1927 häfte 1. Sidan 110. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [15].
53. Erik Noreen, "Ärtemarksmålets ljudlära" i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1917 häfte 3. Sidorna 86–91. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [16].
54. Reinert Kvillerud, Bohuslänska. Göteborg 1999. Sidan 13.
55. Gottfrid Kallstenius, "Översikt av Värmlands svenska dialekter" i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1927 häfte 1. Sidan 100–101. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [17].
56. Johan Götlind, Västergötlands folkmål del 1: Vokalerna – A: Text. Göteborg 1999. Sidorna 155–156.
57. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidorna 34–35, 40.
58. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 42.
59. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidorna 27 och 42.
60. ^ [ ] Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidan 51.
61. Bertil Björseth, Svenskt riksspråk i regionala skiftningar 2. Göteborgsspråket. Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 19. Stockholm 1958. Sidan 4. [18]
62. Bengt Holmberg: Språket i Göteborg. Lund 1976. Sidan 17.
63. Lars‑Gunnar Andersson: Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. Sidorna 18 och 74.
64. ^ [ ] Anna Gunnarsdotter Grönberg, Ungdomar och dialekt i Alingsås. Göteborg 2004. Sidorna 110–115. ISBN 91-7346-506-2.
65. Lars‑Gunnar Andersson, ”Fullknôkat?” Göteborgs-Posten 25 november 2023.
66. Folke Tydén, "Vokalerna U ock O i gammal kort stavelse i upp- och mellansvenska mål" i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1925 häfte 3. Sidan 19. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [19].
67. Marcus Borgström, "Askersmålets ljudlära" i Svenska landsmål ock svenskt folkliv, 1914 häfte 4. Sidan 51. Tillgänglig på Institutet för språk och folkminnen [20].
68. Åke Hansson, Fonematiska studier i skånska dialekter. Lundastudier i nordisk språkvetenskap Serie A nummer 19. Lund 1969.
69. ^ [ ] Sven Benson, Blekingska dialektstudier I. Skrifter utgivna genom landsmålsarkivet i Lund 9. Lund 1956.
70. ^ [ ] Sven Benson, Blekingska dialektstudier I. Skrifter utgivna genom landsmålsarkivet i Lund 9. Lund 1956. Sidan 99
71. Åke Hansson, Fonematiska studier i skånska dialekter. Lundastudier i nordisk språkvetenskap Serie A nummer 19. Lund 1969. Sidorna 63–63, 111–112.
72. Åke Hansson, Fonematiska studier i skånska dialekter. Lundastudier i nordisk språkvetenskap Serie A nummer 19. Lund 1969. Sidan 64
73. Sven Benson, Blekingska dialektstudier I. Skrifter utgivna genom landsmålsarkivet i Lund 9. Lund 1956. Sidan 74.
74. Sven Benson, Blekingska dialektstudier I. Skrifter utgivna genom landsmålsarkivet i Lund 9. Lund 1956. Sidorna 74, 99–100.
75. ^ [ ] Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas 3. Skrifter utgivna genom landsmålsarkivet i Lund 15. Lund 1969. Sidorna 5–7.
76. Sven Benson, Blekingska dialektstudier I. Skrifter utgivna genom landsmålsarkivet i Lund 9. Lund 1956. Sidorna 20—41.
77. Einar Haugen, Oppdalsmålet. Innføring i sørtrøndsk fjellbygdmål. Oslo 1982. Sidan 37. ISBN 82 518 0965-7.
78. Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Sidorna 127, 128 och 133–134.
79. Einar Haugen, Oppdalsmålet. Innføring i sørtrøndsk fjellbygdmål. Oslo 1982. Sidorna 35–37. ISBN 82 518 0965-7.
80. Einar Haugen, Oppdalsmålet. Innføring i sørtrøndsk fjellbygdmål. Oslo 1982. Sidorna 58–59, 61. ISBN 82 518 0965-7.
81. Tobias Eklöf, Gymnasieelevers attityd till dialekter. En jämförelse mellan två skolor. Akademisk uppsats i Svenska, språkdidaktisk inriktning. Karlstads universitet 2011.
82. ^ [ ] ”Institutet för språk och folkminnen – Syd‐ och västsvensk dialektdatabas”. https://www3.isof.se/dialekt/. Läst 5 november 2017. 
83. ^ [ ] Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 62.
84. Ortnamnsregistret
85. Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922.
86. Svenska Akademiens ordbok, artikeln ”boll”, 1918. [21]
87. ^ [ ] Ericus Aurivillius, Exercitatio academica, continens cogitationes, de lingvæ Svionicæ …. Uppsala 1693. Sidorna 41–42.
88. Jesper Swedberg, Schibboleth. Swenska Språkets Rycht och Richtighet. Skara 1716. Sidan 33. Tillgänglig på Google books [22].
89. Gunnar Hedström: Sydsmåländska folkmål I : Inledning; Vokaler i tryckstark ställning. Lund 1932. Sidan xviii.
90. Gösta Sjöstedt, Studier över R‑ljuden i sydskandinaviska mål. Lund 1936. Sidan 130.