Ogasawaraöarna
Ogasawaraöarna (japanska: 小笠原諸島?, Ogasawara-shotō) eller Boninöarna är en ögrupp i nordvästra Stilla havet som tillhör Japan. Ogasawaraöarna utgör också en egen subprefektur i Tokyo prefektur. GeografiOgasawaraöarna ligger cirka 1 000 kilometer sydöst om Honshu och cirka 1 350 kilometer öster om Okinawa. Huvudöns geografiska koordinater är 27°4′N 142°12′Ö / 27.067°N 142.200°Ö Öarna är av vulkaniskt ursprung och har en areal om cirka 104 km² och består av ett trettiotal öar fördelade på sex öområden:
Dessutom ingår förvaltningsmässigt men inte geografiskt:
Den högsta höjden är Chibusa på cirka 460 m ö.h. och finns på Haha-jima bland Hahajimaöarna. Ogasawaraöarna är obebodda förutom Chichi-jima och Haha-jima. Ögruppen utgör en egen subprefektur i Tokyo prefektur. HistoriaDet är osäkert när öarna upptäcktes, möjligen upptäcktes Hahajimaöarna redan den 2 oktober 1543 av spanjoren Bernado de la Torre som namngav dem "Forfana". Nederländarna Matthijs Quast och Abel Tasman siktade öarna 1639 och döpte dem till "Gracht". De första dokumenterade japanska kontakterna skedde år 1670, då öarna gick under namnet "Muninjima" (De obebodda öarna). "Bonin" är en alternativ läsning av detta namn. Ogasawara Sadayori (efter vilken öarna har fått sitt nuvarande namn) påstod sig dock ha siktat öarna redan år 1592, under Bunrokuperioden. Omkring 1830 grundades en valfångststation på Chichi-jima. 1862 införlivades området i Kejsardömet Japan som kring 1876 etablerade en straffkoloni på öarna. Under andra världskriget utspelades ett av de största och betydande slagen i Stilla havet (Slaget om Iwo-jima) våren 1945 kring Ioto. Öarna ockuperades sedan av USA som förvaltade öarna fram till 1968 då de återlämnades till Japan. 2007 anmäldes Hahajimaön tillsammans med övriga Ogasawaraöarna till Unesco för att eventuellt tas upp på världsarvslistan och 2011 fick öarna världsarvsstatus.[1] NaturNär de första människor landsteg på öarna saknades sötvattenfiskar, groddjur och ormar. På öarna hittades en endemisk ödla, fem endemiska fåglar och två endemiska fladdermöss (däribland Pteropus pselaphon). En av fladdermössen och tre fågelarter dog ut sedan människans ankomst. Även cirka 40 procent av öarnas kärlväxter var endemiska.[2] Av icke endemiska fåglar förekommer cirka 190 arter.[1] Referenser
Externa länkar
|
Portal di Ensiklopedia Dunia