Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, eller Historia om alla göternas och svearnas konungar, är ett fantasifullt historieverk skrivet av Johannes Magnus, och postumt utgivet på latin i Rom år 1554.
Trots att verket var starkt kritiskt mot Gustav Vasa användes det med förtjusning av dennes söner, till vilka det också dedicerats, för att visa på vilken ärorik historia Sverige hade. Särskilt använde de bokens regentlängd, som startade med Noas sonson Magog, och antog regentnummer som är betydligt högre än antalet tidigare kungar som idag anses historiskt belagda. Den första svenska översättningen, av Ericus Benedicti Schroderus, trycktes 1620.
Innehåll
I de första femton delarna av verket redogör Johannes Magnus i detalj för Sveriges historia före år 1000. Han baserar sig på Jordanes' Getica, på Saxo Grammaticus och på sin egen inspiration. Noas sonson Magog blir Sveriges första kung, år 88 efter syndafloden. Han hittar på en kungalängd med sex Erik före Erik Segersäll och sex Karl innan Karl Sverkersson. Så kunde Erik XIV och Karl IX skryta med ordningsnummer jämförbara med påvarnas. Dessa fiktiva Erikar och Karlar beskrivs i generellt positiva ordalag, men om den påhittade kungen Gostagus (Oftanus, Östen III, nummer 90 i regentlängden), en tyrann, heter det: "Knappt gick det en natt under årets lopp att han avhöll sig från hor, våldtäkt, incest och de smutsigaste samlag." Det kan tilläggas att längden innehåller tolv kungar med namnet Erik, och att Erik Magnusson av Sverige inte finns med, vilket innebär att Erik XIV skulle ha blivit Erik XIII om han följt den strikt.
Verket är extremt patriotiskt, och dryper av ett intensivt hat mot danskarna.[1]
