Erik Eriksson (kung)

Erik
Kung Eriks sigill
Kung av Sverige
Regeringstid	1222/1223–28 eller 29 november 1229
Kröning	31 juli 1224 i Strängnäs
Företrädare	Johan Sverkersson
Efterträdare	Knut Långe
Kung av Sverige
Regeringstid	1234–2 februari 1250
Företrädare	Knut Långe
Efterträdare	Valdemar Birgersson
Gemål	Katarina Sunesdotter
Ätt	Erikska ätten
Far	Erik Knutsson
Mor	Rikissa av Danmark
Född	1216
Religion	Romersk-katolska kyrkan
Död	2 februari 1250
Begravd	Varnhems kloster
Heraldiskt vapen

Byst som anses föreställa kung Erik på dopfunten i Vinköls kyrka.

Erik Eriksson (oegentligt kallad Erik XI[a]) senare även kallad Erik läspe och halte, var kung av Sverige. Han föddes 1216 och avled 2 februari 1250. Erik var svensk kung som omyndig åren 1222–1229, och sedan under en andra period från 1234 fram till sin död. Han var den ende kände sonen till kung Erik Knutsson och föddes efter faderns död. Erik Eriksson var också den sista regerande medlemmen av den Erikska ätten.

Vapen

Heraldikern Jesper Wasling anger att Erikska ätten under Erik Erikssons tid för ett vapen som är som Danmarks, tre lejon i stolpe. Färgerna är tvärtemot de danska, gula krönta lejon på blått fält.[2]

Biografi

Kung Erik på gravstenen i Varnhem (från 1600-talet)

Kung Eriks gravkor i Varnhem

Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark; svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut.

Erik störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe) tog makten. År 1234 dog Knut Långe och Erik blev återigen kung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.

Erik var gift med Katarina Sunesdotter av Bjälboätten, dotterdotter till Sverker den yngre. Hans jarlar var först Ulf Fase, och sedan, under de sista åren, Birger Magnusson (Birger jarl), som var gift med Eriks syster, Ingeborg och blev stamfar till den kungliga grenen av Bjälboätten. Erik Eriksson själv dog barnlös och är begravd i Varnhems klosterkyrka.

"Läspe och halte"

Enligt följande citat ur Erikskrönikan var han halt och läspade, vilket lett till att han i senare litteratur kallats Erik läspe och halte.

Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga[3]

Eftermäle

• En bronsskulptur av Erik Erikssons gemål Katarina Sunesdotter finns invid Hagatorget i Söderköping.[4] Hon hade historisk anknytning till denna stad.
• Den fiktiva staden Grönköping, som presenteras i Grönköpings Veckoblad, har en staty av Erik Eriksson på torget. Nils Hasselskog gav 1935 ut en Prolog vid avtäckning av Grönköpings grundläggare H. M. Konung Erik XI, Läspe och Halte, skriven av den fiktive skalden Alfred Vestlund.[5] Flera företeelser i staden har senare fått namn efter kungen, bland annat Läspeskolan, ålderdomshemmet Haltero och ishockeyanläggningen Halterinken.
• I Hjo stadspark stod tidigare en träskulptur föreställande Erik Eriksson. Från och med 2019 står statyn inomhus i Kulturkvarteret i Hjo.[6] Hjo saknar historisk anknytning till Erik Eriksson, och statyn får i stället ses som en referens till det fiktiva Grönköping, beläget mellan Hjo och grannkommunen Skövde.
• I Sergej Eisensteins sovjetryska film Storm över Ryssland (1938) framställs Erik Eriksson som antagonist till huvudpersonen, folkhjälten Alexander Nevskij (1220––1263).

Antavla

Jedvard

Erik den helige

Cecilia

Knut Eriksson

Björn Haraldsson Järnsida av Danmark

Kristina Björnsdotter

prinsessan Katarina Ingesdotter av Sverige

Erik Knutsson

N.N. (okänd man)

N.N. (okänd man)

N.N. (okänd kvinna)

N.N. (okänd kvinna)

N.N. (okänd man)

N.N. (okänd kvinna)

N.N. (okänd kvinna)

Erik Eriksson

Erik Ejegod

hertig Knut Lavard

Bodil Thrugotsdatter

Valdemar den store

furst Mstislav I av Kiev

Ingeborg av Kiev

Kristina Ingesdotter av Sverige

Rikissa av Danmark

Gleb Vseslavitj av Minsk

Volodar av Minsk (eller Vladimir av Halicz?)

Anastasia Jaropolkova

Sofia av Minsk

kung Boleslav III av Polen

prinsessan Rikissa av Polen

Salome av Berg

Se även

• Erikska ätten
• Grönköping

Kommentarer

1. Han kallade sig själv Erik III, som den tredje kungen av sin ätt med detta namn.[1]

Referenser

Noter

1. Erik i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
2. Wasling, Jesper. ”Erikska ätten”. Heraldik och Vapensköldar. Wasling Media. https://waslingmedia.se/tag/erikska/. Läst 4 mars 2021. 
3. Texten om Erik läspe och halte i Erikskrönikan på Litteraturbanken
4. Söderköpings kommun: Skulpturer i Söderköping Arkiverad 28 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine., hämtad 22 september 2012.
5. Nils Hasselskog: Guldregn, poesi av A:lfr-d V:stl-nd. Stockholm: Walström & Widstrand 1935. Också i Litteraturbanken.
6. Västarvet - Västerötlands museum - Objekt VGM_40649, hämtad 22 september 2012.

Källor

• Agneta Conradi Mattsson: Riseberga kloster, Birger Brosa & Filipssönerna, Vetenskapliga skrifter utgivna av Örebro läns museum 2, 1998, ISBN 91-85642-24-X
• Dick Harrison: Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige, Ordfront, Stockholm, 2002, ISBN 91-7324-999-8

Vidare läsning

• Sture Bolin: Erik Eriksson i Svenskt biografiskt lexikon (1953)6