Rinkeby nämns som en källa till många förortssvenska ord
Förortssvenska (även multietniskt ungdomsspråk[1], Rinkebysvenska[2], blattesvenskan[3], Rosengårdssvenska[4], miljonsvenska[5], ortensvenska[6]) är en sammanfattande benämning på sociolekter som talas i vissa svenska invandrartäta områden, särskilt i eller utanför större städer som till exempel Stockholm, Göteborg och Malmö. Förortssvenska förekommer hos talare både med och utan invandrarbakgrund. Som det gamla södersnacket är den en inbäddad arbetarsociolekt med infödda talare i vuxen ålder. Även den lättaste "klangen av förorten" kan vara stigmatiserande i vissa sammanhang, vilket gör att talarna ofta byter över till ett normativt "standardsvenskt" uttal i mer formella situationer.[7][8] Därför får den inte förväxlas med interimspråk ("importsvenska"), även om förortssvenskans talare ibland själva kallar den för "brytning". Samtidigt finns det ingen gängse vetenskaplig definition av var en sociolekt slutar och en dialekt börjar, vilket gör begreppet "sociolekt" kontroversiell i sig.[9] Exempelvis sågs afro-amerikansk satsmelodi, grammatik och uttalar länge som en sociolekt men anses idag inom lingvistiken vara en dialekt.[10] Studier har visat att vissa som talar förortssvenska till vardags visserligen kan skifta till mer standardsvenska (eller standard för respektive region) när de talar med vuxna i ett annat sammanhang, men där delar av deras för svenskan främmande uttal ändå består[11].
Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas beskrev 1988 Rinkebysvenska hos ungdomar i Rinkeby och Flemingsberg.[12] Därför betraktar det internationella forskarsamhället förortssvenska som den allra först upptäckta contemporary urban vernacular (CUV). Termen CUV uppfanns av professor Ben Rampton vid King's College London,[13] och definieras som ett europaspecifikt och senmodernt språkligt fenomen med följande tre egenskaper:
Utländska slangord har dykt upp i det svenska språket i århundraden. Därför är ord som "shoo" eller "guzz" inte så anmärkningsvärda. Relationen mellan stratifierad variation (klass, etnicitet, kön, mm) och historiska språkförändringar är först och främst en fråga om fonetik (Labov, 2010: 259-286).[20] "For most historical and comparative linguists, the regularity of sound change is the basic working principle" (Labov 2010:259).[20] Därför är uttalet den viktigaste forskningsfrågan vid förortssvenska. Dess fonetiska innovationer (och naturligtvis erkännandet som den allra första CUV[12][13]) gör den kulturmärkt och värdefull för det internationella språkforskarsamhället.
Fonetisk variation
Talet karakteriseras ibland som "stötigt" eller staccatoartat, vilket beror på en minimerad vokaldurationskontrast mellan två på varandra följande stavelser[21]. Detta kan möjligtvis bero på ett alternativt intonationsmönster,[21] eftersom det inte finns bevis för en kategorisk förlängning av fonologisktkorta vokaler eller en kategorisk förkortning av fonologisktlånga vokaler.[22] Typiskt är också främre varianter för /r/-ljudet ([ɾ] eller [r]) och bakre varianter för sje-ljudet ([x] eller [χ]), vilket gör skillnaden mot vardaglig standardsvenska tydlig.
Syntaktisk variation
Det finns även vissa syntaktiska skillnader, som till exempel att rak ordföljd kan användas efter inledande bisatser, istället för omvänd ordföljd, som är bruklig i standardsvenskan. Ett exempel på detta är "igår jag gick", men denna form för syntaktisk variation förekommer sporadiskt. I en studie på 20 gymnasieelever från Stockholm använde eleverna rak ordföljd i 19,6 % av alla möjliga fall i privata samtal mellan vänner och i 9,7 % av alla möjliga fall i klasspresentationer.[23] Det fanns även stor variation mellan eleverna, till exempel använde en av eleverna rak ordföljd i 89 % av alla möjliga fall i ett privat samtal med två vänner.[24]
Slangord och -uttryck
I trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns upptagna två ord som uppstått i förortssvenskan: keff ('dålig') och guzz ('tjej').[25] Abow, gäri, hajde, jalla, len, shuno, cädi walla och yani är exempel på andra vanliga ord som används i förorter runtom i Sverige.[26]
Benämningen
Som är vanligt för stigmatiserade talstilar, finns det ingen fast term för denna sociolekt. Det finns inte heller enighet om vilka uttalsformer som bör befinna sig under termen förortssvenska/ortenspråk. I vardagen tänker de flesta på slangord ("shoo" och "guzz"), men för språkvetare är det de fonetiska särdrag som gör den till en sociolekt. Den brukar kallas för ortenspråk eller blattesvenska i själva förorterna, men neutrala termer som används av språkvetare är multietnolekt[27] eller etnolingvistisk repertoar.[28]
^Eliaso Magnusson, Josefina; Stroud, Christopher (2012). ”High proficiency in markets of performance”. Studies in second language acquisition 34(2): sid. 321–345.
^Hansen, Gert Foget; Nicolai Pharao (2010). ”Prosody in the Copenhagen multiethnolect”. i Pia Quist, Bente Ailin Svendsen. Multilingual Urban Scandinavia. New Linguistic Practices. Toronto: Multilingual Matters. sid. 79–95
^Eivind Torgersen & Anita Szakay (2012). ”An investigation of speech rhythm in London English”. Lingua 122(7): sid. 822–840.
^Svendsen, Bente Ailin; Røyneland, Unn (2008). ”Multiethnolectal facts and functions in Oslo, Norway”. International Journal of Bilingualism 12(1–2): sid. 63–83.
^Fagyal, Zusanna (2010). ”Rhythm types and the speech of working-class youth in a banlieue of Paris: the role of vowel elision and devoicing”. i D.R Preston, N. Niedzielski. A Reader in Sociophonetics. Berlin: Mouton de Gruyter. sid. 91–132
^Cornips, Leonie; Vincent A. De Rooij (2013). ”Selfing and othering through categories of race, place, and language among minority youths in Rotterdam, The Netherlands”. i Siemund, Peter, Ingrid Gogolin, Monika Edith Schulz and Julia Davydova. Multilingualism and language diversity in urban areas: Acquisition, identities, space, education 1. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company. sid. 129–164
^Boden (2007). Lena Ekberg. red. ”"Rosengårdssvensk" fonetik och fonologi”. Språket hos ungdomer i en flerspråkig miljö i Malmö (Lund: Studentlitteratur).
^Quist, P. (2008). ”Sociolinguistic approaches to multiethnolect: Language variety and stylistic practice”. International Journal of Bilingualism, 12: sid. 43-61.
^Benor, S. B. (2010). ”Ethnolinguistic repertoire: Shifting the analytic focus in language and ethnicity”. Journal of Sociolinguistics, 14(2): sid. 159-183.
