Förbundsförsamlingen (på tyska: Bundesversammlung) är ett särskilt organ i Tysklands parlamentariska system, vars enda uppgift är att välja Tysklands förbundspresident.[1]
Val regleras av Art. 54 i den tyska grundlagen och i lagen om val av förbundspresident genom förbundsförsamlingen. Förbundsförsamlingen är sammansatt till hälften av förbundsdagens ordinarie ledamöter och till hälften av regionala representanter utsedda av förbundsländernas delstatsparlament.
Medlemmar
Förbundsförsamlingen består av ledamöterna i Tysklands förbundsdag (ex officio) och lika många medlemmar som väljs av delstaternas folkrepresentationer (Landtag, Abgeordnetenhaus, Bürgerschaft). Därmed är förbundsförsamlingen Tysklands största parlamentariska församling. Från 1954 fick också förbundsdagsledamöterna från Västberlin välja förbundspresident, även om dessa före Tysklands återförening inte hade rösträtt i den västtyska förbundsdagen.
Antalet ledamöter som varje folkrepresentation skickar till förbundsförsamlingen är avhängigt folkmängden i respektive delstat, varvid endast invånare med tyskt medborgarskap räknas. Förbundsregeringen kungör i tidskriften Bundesgesetzblatt antalet ledamöter som respektive lantdag skall välja..[2] Data som ligger till grund och den exakta metoden offentliggörs inte; 2009 pekade dock resultatet entydigt på Hare-Niemeyers metod.[3] 2010 fick Hare-Niemeyers metod och den samtidigt för förbundsdagsval gällande uddatalsmetoden – som blev lagligt förankrad redan 2009, men som ännu inte använts – ett identiskt fördelningsresultat utifrån de ifrågavarande befolkningsuppgifterna.
Platserna som tilldelas en delstat utses sedan av respektive delstatsparlament genom proportionella val utifrån kandidatlistor motsvarande antalet avgivna röster i enlighet med d’Hondts metod.[4] Kandidatlistornas fastställande och valet görs i enlighet med respektive lantdags ordning; genom federal lag stadgas visserligen, att ledamöterna har en röst var, att listorna är slutna, och att om lika jämförelsetal föreligger för det sista mandatet efter fördelning genom d’Hondts metod, avgörs det genom lottning.
Flera av delstatsparlamenten (2010 var det 10 av 16)[5] ställer bara upp en enda gemensam kandidatlista, där kandidaterna fördelas på partierna proportionellt efter delstatsparlamentets sammansättning. Därmed säkras resultatet också när inte alla ledamöter är närvarande eller några röstar avvikande. Ett sådant valförfarande är i sig korrekt. I praktiken används emellertid en konstruktion, där de tillsatta platserna i bästa fall kan uppfattas som en lista, medan platser för eventuella ersättare disponeras partivis (exempel: om en CDU-medlem är förhindrad att utföra uppdraget, ersätts denne alltid av en annan CDU-medlem och inte av någon längre nerifrån på listan oavsett parti). Detta har kritiserats av ett flertal namnkunniga statsvetare.[6][7] Vid presidentvalet 2010 förelåg fortfarande ett ärende om 2009 års presidentval hos Tysklands författningsdomstol.[8] I 2010 års presidentval godkändes inte ett förslag härom av förbundsdagens talman; NPD har därför inkommit med en ny anmälan till författningsdomstolen.[9][10]
Den som är valbar till förbundsdagen är valbar till förbundsförsamlingen. Företrädarna som sänds till förbundsförsamlingen behöver inte vara ledamöter i folkrepresentationerna; vid sidan av delstaternas toppolitiker väljs även regelmässigt tidigare politiker, kändisar, idrottsmän och konstnärer. Förbundsförsamlingens ledamöter är inte bundna av instruktioner och anses inte heller förhindrade som ledamöter på grund av andra uppdrag.
Om en förbundsdagsledamot, som har invalts i förbundsdagen på överhängsmandat, avgår efter att antalet delstatsrepresentanter i förbundsförsamlingen fastställts, så förblir den platsen tom, eftersom överhängsmandaten inte har några ersättare. På grund härav kan det inträffa att antalet delstatsrepresentanter är större än antalet förbundsdagsledamöter. Så var fallet 2004.
Förbundsförsamlingens ledamöter åtnjuter (från det då de antar uppdraget efter att ha valts, tills förbundsförsamlingens sammanträde avslutats) immunitet, indemnitet och uppsägningsskydd.[11] Förbundsdagens immunitetsutskott beslutar om upphävande av immuniteten.[12] Den 12 juli 2007 infogades denna, i överensstämmelse med rådande praxis, befogenhetsreglering i lagen om val av förbundspresident.[13]
Valperiod och samlingsplats
Förbundsförsamlingen samlas senast trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiod löper ut,[14] alltså som regel vart femte år.
Ifall mandatperioden tar slut i förtid träder förbundsförsamlingen samman senast trettio dagar därefter. Förbundsdagens talman sammankallar församlingen. Han fastställer även tidpunkt och plats för sammanträdet.[15] Det är en uttalad sedvänja att förbundsdagens vice talmän, det vill säga äldsterådet (motsvarande talmanskonferensen i Sverige) samt partigruppernas ordförande är delaktiga i beslutet.
Den 23 maj, årsdagen för den tyska grundlagens kungörelse, var efter 1979 den sedvanliga valdagen. Såsom förbundsdagens talman valde Karl Carstens ”författningsdagen” 1979 för den sjunde förbundsförsamlingens sammanträde, av vilken han själv valdes till förbundspresident. Hans efterträdare höll sedan fast vid den 23 maj.[16] Förbundspresidenterna Horst Köhlers och Christian Wulffs avgångar gjorde dock i båda fallen ett avvikande datum nödvändigt, eftersom en ny president ska väljas inom 30 dagar efter avgången. Därför sker valet inte nu längre den 23 maj och detta har hållit i sig sedan dess eftersom valet brukar ske i samma månad fem år senare före mandatperiodens utgång.
Den första förbundsförsamlingen sammanträdde i Bonn. Den andra förbundsförsamlingen 1954 samlades däremot i Berlin. Sovjetunionen lade in en protest emot det, då denna handling enligt dem stred emot stadens fyrmaktsstatus. Förutom en önskan att demonstrera den olösta Berlinfrågan motiverades också platsvalet av solidaritet med befolkningen i Östtyskland efter upproret den 17 juni 1953. Först i fyrmaktsavtalet fastslogs, att förbundsförsamlingen framgent skulle mötas i Bonn. Sedan den tyska återföreningen (1990) har alla förbundspresidentval skett i Berlin.
Förbundsdagens talman är ordförande i förbundsförsamlingen. Vederbörande äger husrätt och polis- och ordningsmakt, vilket innebär att inte någon annan (regeringsmakt etc.) kan bestämma över lag och ordning under mötet, som endast ska följa de lagar som gäller för mötet osv.[17] Förbundsförsamlingen har i regel ingen egen arbetsordning. Förbundsdagens arbetsordning gäller som motsvarande.[18]
Alla medlemmar i förbundsförsamlingen får föreslå kandidater till presidentämbetet. I praktiken enas partigrupperna på förhand om kandidater. Valbara som förbundspresident är tyskar som har rösträtt till förbundsdagen och är äldre än 40 år.[19] Nomineringarna måste lämnas till förbundsdagens talman. Dess lagenlighet prövas av presidiet. Hela förbundsförsamlingen måste emellertid besluta om avvisande av förslag. Kandidater kan också föreslås inför de andra och tredje valomgångarna. Ej nominerade kandidater kan inte väljas.[20] I 1949 och 1954 års presidentval fanns ännu möjligheten att under pågående röstning spontant kunna skriva namnet på en person på röstsedeln, utan att denna person hade kandiderat eller kände till nomineringen.
Förbundsförsamlingen konstituerar sig genom att fastställa om församlingen är beslutför, som inträffar när hälften av ledamöterna är närvarande. Efter ett kort inledningsanförande av förbundsdagens talman väljs protokollförare genom handuppräckning; denna uppgift brukar tillfalla förbundsdagens sekreterare. Vidare röstar man om yrkanden, när sådana föreligger.
Förbundspresidentvalet genomförs som en sluten omröstning utan debatt. Sluten omröstning eller slutet val sker genom valsedlar. Därför kallas ledamöterna var för sig till valbåset (som regel i alfabetisk ordning), där de fyller i röstsedeln och lägger den i valurnan.
Den som erhåller ett flertal av ledamöternas röster blir vald (absolut majoritet). Om detta flertal saknas i första och andra valomgången, väljs den som i följande valomgång flest röster enats om (relativ majoritet eller enkel majoritet). Ordföranden förklarar förbundsförsamlingen avslutad när den valde accepterat uppdraget som personen just har blivit vald till. Den nyligen valde förbundspresidenten avger sedan sin ämbetsed vid sitt tillträde som president under ett gemensamt sammanträde med förbundsdagen och förbundsrådet. Om presidenten tillträder omedelbart efter valet (till exempel förbundspresident Joachim Gauck), sker ämbetseden redan under förbundsförsamlingen efter att kandidaten har accepterat uppdraget.
Historia
Under Weimarrepubliken valdes rikspresidenten direkt av folket, i motsats dagens indirekt valde förbundspresident. Jämfört med direkt val leder det indirekta valsättet blott till en indirekt demokratisk legitimering av den valde. Denna degradering av legitimitetsnivån är uttryck för befattningshavarens reducerade behörighet – förbundspresidenten förfogar över betydligt mindre befogenheter än rikspresidenten gjorde på sin tid.
Från 1954 till 1969 samlades förbundsförsamlingen i Ostpreußenhalle på mässområdet vid Berliner Funkturm (ett tv-torn) i Västberlin. Det ledde till regelmässiga protester från Östtyskland. Den 5 mars 1969 lät Sovjetunionen flyga MiG-21-jaktflygplan med överljudshastighet över Västberlin under pågående förbundsförsamlingsmöte. Från 1974 till 1989 ägde förbundsförsamlingens möten rum i Beethovenhalle i Bonn. Sedan 1994 är Riksdagshuset i Berlin huvudsakligen dess mötesplats (2022 hölls dock förbundsförsamlingen i en byggnad bredvid riksdagshuset på grund av covid-19-pandemin).
FDP-ordförandenTheodor Heuss valdes till Tysklands första förbundspresident. Valet var följden av en koalitionsöverenskommelse mellan CDU/CSU och FDP, vilket innebar ett val av Heuss till president och Konrad Adenauer till förbundskansler. Till följd av regeringskoalitionens majoritet (CDU/CSU, DP och FDP) hade SPD-ordförandenKurt Schumacher knappast någon chans att vinna valet. Ytterligare strökandidater fick några röster, några till och med utan att ha tillkännagett sig som kandidater.
Bonn, 12 september 1949 – antal röster: 804 – absolut flertal: 403
Förbundspresident Theodor Heuss, som fick det högsta resultatet som någon kandidat fått, omvaldes på posten. Heuss, som skaffat sig mycken aktning under sin första mandatperiod på fem år, stöddes av både CDU/CSU, SPD och sitt eget parti, FDP. Övriga kandidater var Alfred Weber, som KPD utan dennes samtycke hade föreslagit. Återstående röster var ströröster, som utgjorde en stilla protest emot återvalet av Heuss. De röstande kunde också ange ett annat namn än de föreslagna kandidaterna på valsedeln. I gudstjänsten, som ägde rum inom förbundsförsamlingens ramar i Ostpreußenhalle på mässområdet vid Berliner Funkturm, predikade den katolske teologen Johannes Pinsk.
Berlin, 17 juli 1954 – antal röster: 1018 – absolut flertal: 510
Därmed hade Theodor Heuss återvalts som förbundspresident.
Eftersom Theodor Heuss hade omvalts behövde han inte på nytt installeras som president och hans ed från 1949 fortbestod. Han höll istället sitt inledningstal inför förbundsförsamlingen.[23][22]
3:e förbundsförsamlingen (1 juli 1959)
Den tredje förbundsförsamlingen ägde rum den 1 juli 1959 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Eugen Gerstenmaier.[24]
Den dåvarande näringsministern Heinrich Lübke valdes till förbundspresident. Under valupptakten fanns stora osäkerheter inom CDU/CSU. Förbundskansler Konrad Adenauer, som först hade ställt upp som kandidat, tog nämligen tillbaka sin kandidatur, eftersom han ansåg att han skulle få mindre inflytande som president än han hade som kansler, och då han ville förhindra att Ludwig Erhard blev förbundskansler. Efter långdragna diskussioner föll valet slutligen på Lübke.
Carlo Schmid och Max Becker ansågs inte ha några stora chanser i valet.
I det här valet hade medlemmarna från förbundslandet Västberlin för första gången full rösträtt.[24]
Berlin, 1 juli 1959 – antal röster: 1038 – absolut flertal: 520
Den 4:e förbundsförsamlingen ägde rum den 1 juli 1964 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Eugen Gerstenmaier.[25]
President Heinrich Lübke omvaldes. SPD gav sitt stöd till Lübke i stället för att ställa upp med en egen kandidat och förebådade därmed den stora koalition, som till slut kom till stånd 1966 (Lübke förespråkade en sådan koalition). Likväl lades 187 röster ned, vilket därför ses som tecken på att i synnerhet många av SPD:s elektorer förhöll sig skeptiska till överenskommelsen.
Berlin, 1 juli 1964 – antal röster: 1042 – absolut flertal: 522
Därmed hade Heinrich Lübke återvalts som förbundspresident.
Lübkes edsavläggelse förföll, då det handlade om ett omval och eden han avlagt 1959 fortsatte att gälla; han höll istället ett ”introduktionstal” inför förbundsförsamlingen.[26][25]
5:e förbundsförsamlingen (5 mars 1969)
Den femte förbundsförsamlingen ägde rum den 5 mars 1969 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Kai-Uwe von Hassel.[27]
Justitieministern Gustav Heinemann blev vald till president. Han kandiderade som företrädare för SPD; kort innan valet beslöt FPD att stödja honom, medan NPD tillkännagav att de skulle rösta på CDU-kandidaten, försvarsministerGerhard Schröder. Heinemann talade efter valet om ett ”stycke maktskifte” (Stück Machtwechsel). Efter förbundsdagsvalet några få månader senare bildades också en socialliberal koalition med SPD och FDP i förbundsdagen.
Valet av Heinemann var det hittills (2010) jämnaste valet i Förbundsrepubliken Tysklands historia. För hans motkandidat Gerhard Schröder fick inte bara röster från CDU/CSU och NPD, utan uppenbarligen också från representanter ur FDP:s högerflygel.
Heinemann är den ende som inte blev vald till förbundspresident med absolut majoritet. Först 25 år efter detta val (1994), blev det en tredje valomgång igen, där dock Roman Herzog valdes av ett absolut flertal.
Berlin, 5 mars 1969 – antal röster: 1036 – absolut flertal: 519
Förbundsförsamlingen valde vicekanslern, utrikesministern och partiordföranden för FDP till förbundsrepubliken Tysklands fjärde president. Efter Willy Brandts avgång den 8 maj 1974 hade Scheel haft i uppdrag att sköta förbundskanslerns uppdrag som vicekansler. Scheel var vid tidpunkten då han valdes till statsöverhuvud alltså provisorisk regeringschef, då Helmut Schmidt först dagen därefter formellt valdes till förbundskansler.
Den förre befattningshavaren Gustav Heinemann hade avstått från att ställa upp för en ny mandatperiod. Om Scheels motiv att bli förbundspresident skrev Neue Zürcher Zeitung (NZZ):
”Seine Absicht, Bundespräsident zu werden, wurde häufig und von ihm unwidersprochen mit seinem Gesundheitszustand in Verbindung gebracht.”
NZZ konstaterade också Scheels
”begreiflichen Wunsch nach Entlastung von dem Doppelamt des FDP-Parteivorsitzenden”.
Översättning: "Hans avsikt att bli förbundspresident kopplades ofta till hans hälsotillstånd vilket han själv inte motsatte sig", Scheels "begripliga önskan att avlastas från dubbelarbetet [både] som FDP-ordförande [och som vicekansler]". (Presidenten ska nämligen inte ha några partiuppdrag eller andra sidouppdrag när han innehar presidentämbetet.)
Scheel kandiderade för SPD och FDP. CDU-politikern Richard von Weizsäcker förlorade visserligen detta val, men blev sedermera president 1984.
"der Bundespräsident sei das Staatsoberhaupt der Bundesrepublik Deutschland und dürfe nicht in West-Berlin gewählt werden, da diese Stadt mit ihrem Sonderstatus kein Bundesland der Bundesrepublik Deutschland sei."
Översättning: "Förbundspresidenten anses vara statsöverhuvud i förbundsrepubliken Tyskland och borde inte få bli vald i Västberlin, eftersom denna stad med sin speciella status inte är en delstat i förbundsrepubliken Tyskland."
Först 20 år senare, efter Tysklands återförening, sammanträdde förbundsförsamlingen i Berlin återigen.
Bonn, 15. Mai 1974 – antal röster: 1036 – absolut flertal: 519
Därmed hade Walter Scheel valts till förbundspresident.
7:e förbundsförsamlingen (23 maj 1979)
Den sjunde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1979 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var vice talmännen Richard Stücklen, Hermann Schmitt-Vockenhausen och Liselotte Funcke, då talmannen Karl Carstens själv ställde upp i valet.[29]
Carstens valdes till president. Förbundsdagens vice talman och tidigare talman Annemarie Renger, som kandiderade för SPD, blev den första kvinnliga presidentkandidaten.
Bonn, 23 maj 1979 – antal ledamöter 1036 – absolut flertal: 519
Därmed hade Karl Carstens valts till förbundspresident.
8:e förbundsförsamlingen (23 maj 1984)
Den åttonde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1984 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rainer Barzel.[30]
Richard von Weizsäcker, dåvarande regerande borgmästare i Berlin, valdes till förbundspresident. Weizsäcker kandiderade för andra gången; 1974 hade han förlorat valet mot Walter Scheel.
Weizsäcker var dittills den ende president, som fått stöd av båda de stora partierna redan i sitt första val.
De gröna, vilka 1983 gjorde sitt intåg i förbundsdagen, ställde upp med en egen kandidat, författaren Luise Rinser.
Bonn, 23 maj 1984 – antal röster: 1040 – absolut flertal: 521
Därmed hade Richard von Weizsäcker valts till förbundspresident.
9:e förbundsförsamlingen (23 maj 1989)
Den nionde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1989 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rita Süssmuth.[31]
Richard von Weizsäcker blev omvald. Ånyo ställde inte SPD upp med en motkandidat. Weizsäcker hade framförallt vunnit respekt för sitt tal på 40:e årsdagen av krigsslutet den 8 maj 1985. Inte heller de gröna ställde upp med en motkandidat i det här valet, varför det är första och hittills enda gången det endast fanns en kandidat att välja.
Bonn, 23 maj 1989 – antal röster: 1038 – absolut flertal: 520
Därmed hade Richard von Weizsäcker omvalts som förbundspresident.
Under sammanträdets avslutning sjöng ledamöterna nationalsången ackompanjerade av en buccina-ensemble. En barngrupp, hälsad med applåder och ackompanjerad av sång från en ungdomskör, lyckönskade von Weizsäcker.[31]
Därmed hade Roman Herzog valts till förbundspresident.
11:e förbundsförsamlingen (23 maj 1999)
Den elfte förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1999 riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Wolfgang Thierse.[33]
Valet vanns av Johannes Rau, som fem år tidigare förlorat förbundspresidentvalet mot Roman Herzog. SPD:s partiledare Oskar Lafontaine hade lovat Rau att tvinga igenom valet av honom som förbundspresident, när han hade avgått som Nordrhein-Westfalensministerpresident. Trots att Lafontaine hade avgått i mars 1999 blev Rau SPD:s kandidat. Han kunde räkna med att bli vald, då socialdemokraterna och de gröna bara saknade sju röster från en egen absolut majoritet i förbundsförsamlingen och då han dessutom åtnjöt sympatier i FDP. Presidenten kunde dessutom i tredje valomgången bli vald med enkel majoritet enligt reglerna för valet.
Medvetna om att de inte kunde vinna valet gav sig CDU/CSU in i leken med Ilmenau-professorn Dagmar Schipanski, som efter valförlusten blev vetenskapsminister i Thüringen.
De 604 röster Horst Köhler fick överskred den absoluta majoriteten med bara en röst vilket var betydligt mindre än väntat. Det förekom nio nedlagda och två ogiltiga röster. Av det kan man sluta sig till att minst nio ledamöter från CDU/CSU/FDP-sidan röstade för Schwan (ifall alla nedlagda och ogiltiga röster avgavs från den sidan; i annat fall ännu fler). En ledamot från SPD-sidan uteblev från förbundsförsamlingen av hälsoskäl. Antalet mandat hade minskats med ett, då förbundsdagsledamoten Anke Hartnagel (SPD) avled innan presidentvalet och hennes plats inte fick någon ersättare, eftersom det var ett överhängsmandat.
I sitt tacktal eftersträvade Köhler att försöka ge rättvisa åt arvet efter Johannes Rau och introducera sig som en medlare och förtroendeingivande person. Han hyllade den tyska enigheten, varvid han krävde ett ”idéernas Tyskland” och ett barnvänligare samhälle.
Förbundsförsamlingen hade följande sammansättning vid 2004 års presidentval:[35]
Ledamöter i den 12:e förbundsförsamlingen efter parti
Därmed hade Horst Köhler valts till förbundspresident.
13:e förbundsförsamlingen (23 maj 2009)
Den trettonde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 2009 i riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Norbert Lammert.[37] Förbundsförsamlingen bestod per den 21 maj 2008 av 612 förbundsdagsledamöter samt 612 medlemmar valda av lantdagarna. Antalet ledamöter varje folkrepresentation hade att välja fastställdes av förbundsregeringen den 27 januari 2009 och tillkännagavs i Bundesgesetzblatt den 30 januari 2009.[38]
*En absolut majoritet av avgivna röster avgör valet. Under valet var bara 1 223 röstberättigade närvarande, då Wolfgang Gehrcke (Die Linke) av hälsoskäl tvingades utebli från förbundsförsamlingen.
14:e förbundsförsamlingen (30 juni 2010)
På talman Norbert Lammerts kallelse av den 1 juni 2010 samlades förbundsförsamlingen den 30 juni 2010 i riksdagshuset i Berlin.[41] Detta efter att förbundspresident Horst Köhler hade avgått i förtid den 31 maj samma år, drygt ett år efter att han hade återvalts som förbundspresident 2009.
Efter att förbundspresident Wulff hade avgått från ämbetet i förtid den 17 februari 2012 sammankallade förbundsdagens talman Norbert Lammert den 15:e förbundsförsamlingen till sammanträde på söndagen den 18 mars 2012 i riksdagshuset i Berlin.[44] Förbundsregeringen meddelade i Bundesgesetzblatt hur många ledamöter förbundsländernas folkrepresentationer hade att välja.
Den 6 juni 2016 tillkännagav förbundspresident Joachim Gauck att han inte ville återväljas till en andra mandatperiod av åldersskäl. Förbundsdagens talman Norbert Lammert fastställde redan den 17 december 2015 att förbundsförsamlingen skulle sammanträda den 12 februari 2017 i riksdagshuset i Berlin.[46] Det är i enlighet med grundlagens artikel 54, att förbundsförsamlingen ska sammanträda för att välja förbundspresident inom trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiods slut.
Den 1 oktober blev socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier föreslagen av det socialdemokratiska SPD:s generalsekreterare[47] och detta stöddes senare den 23 oktober av SPD:s partiledare Sigmar Gabriel och av partiet.[48] Den 14 november 2016 tillkännagavs att han skulle stödjas av hela Angela Merkelstredje regering, en storkoalition mellan de kristdemokratiska partierna CDU/CSU och det socialdemokratiska SPD, efter att CDU/CSU också hade ställt sig bakom honom.[49] Därmed blev det med stor sannolikhet han som skulle bli förbundspresident, då dessa partier hade en stor majoritet bakom sig i förbundsförsamlingen.
Frank-Walter Steinmeier har tidigare varit Tysklands utrikesminister två gånger, först 2005-2009 i Angela Merkels första storkoalition och därefter 2013-2017 i hennes andra storkoalition, hennes tredje regering. Han avgick från denna post den 27 januari 2017, eftersom han förväntades bli förbundspresident, och efterträddes av partiledaren Sigmar Gabriel. 2007 till 2009 var han också vicekansler sedan Franz Müntefering avgått från den posten av familjeskäl. Han var sedan också kanslerskandidat i förbundsdagsvalet 2009 (utan att vara partiordförande/partiledare). Men när Angela Merkels CDU/CSU efter det valet istället bildade en ny regering med det liberala FDP, avgick han som kanslerskandidat och blev då istället partiets gruppledare i förbundsdagen under åren 2009-2013.
Valet i förbundsförsamlingen fick följande resultat:
Genom att en absolut majoritet av ledamöternas röster uppnåddes blev Frank-Walter Steinmeier vald till förbundspresident redan i första valomgången. Han tillträdde den 19 mars 2017.[50]
^Procentandel anger antalet röster i förhållande till det totala antalet avgivna röster (inte i förhållande till det totala antalet medlemmar i förbundsförsamlingen). Det totala antalet avgivna röster var 1253 stycken.
^Partiet BVB, Brandenburger Vereinigte Bürgerbewegungen "Brandenburgs förenade medborgarrörelser", är en del av Freie Wähler-rörelsen i delstaten Brandenburg.
17:e förbundsförsamlingen (13 februari 2022)
Den 17:e förbundsförsamlingen ägde rum den 13 februari 2022 i Paul-Löbe-Haus i Berlin och inte i det gamla riksdagshuset på grund av Covid-19-pandemin.[51] Sammankallande ordförande i församlingen var förbundsdagens talman Bärbel Bas.
Församlingen bestod av de 736 valda medlemmarna i tyska förbundsdagen (valda i förbundsdagsvalet i Tyskland 2021), plus ett lika stort antal delegerade som valts och sänts till Berlin av delstatsparlamenten i proportion till respektive delstats folkmängd och respektive delstatsparlaments partisammansättning.[52]
Den tjänstgörande förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeiers första mandatperiod löpte ut den 18 mars 2022 (fem år efter att han valdes till president). Han förklarade sig i maj 2021 beredd och villig att åter ställa upp som kandidat för ännu en mandatperiod. Samma person får nämligen återväljas till posten som förbundspresident ytterligare en gång. Dessförinnan hade några partier nominerat eller föreslagit ett antal kandidater.[53] Efterhand uttalade sig partierna SPD, FDP, Allians 90/De gröna och CDU/CSU i tur och ordning för att välja om Steinmeier för ytterligare en mandatperiod.
Som motkandidater blev följande personer nominerade: die Linke nominerade den partilösesocialmedicinaren Gerhard Trabert. AfD nominerade Max Otte, en f.d. ordförande för den konservativa föreningen Werteunion ("Värdealliansen"). Freie Wähler nominerade Stefanie Gebauer.
Genom att en absolut majoritet av ledamöternas röster uppnåddes blev Frank-Walter Steinmeier omvald som förbundspresident redan i första valomgången.
^Procentandel anger antalet röster i förhållande till det totala antalet avgivna röster (inte i förhållande till det totala antalet medlemmar i förbundsförsamlingen). Det totala antalet avgivna röster var 1437 stycken.
^Partiet BVB, Brandenburger Vereinigte Bürgerbewegungen "Brandenburgs förenade medborgarrörelser", en del av Freie Wähler-rörelsen i delstaten Brandenburg.
^Die Länder entsandten einen Delegierten mehr als der Bundestag Mitglieder hat, weil die Anzahl der Länderdelegierten bereits festgesetzt war, als ein Mitglied des Bundestages starb, der ein Überhang-Mandat innehatte, das nicht nachzubesetzen war.
^Anordnung über Ort und Zeit der 13. Bundesversammlung. In: Bundesgesetzblatt. Jg. 2008, Teil I, Nr. 17, 13. Mai 2008, S. 807 (PDF[död länk])
У этого термина существуют и другие значения, см. Западный округ. Западный внутригородской округ город Краснодар Дата основания 1936 год Дата упразднения 1994 Прежние имена Кагановичский, Ленинский районы Микрорайоны Дубинка, Черёмушки, Покровка Площадь 22[1] км² Насел…
Voce principale: Ravenna Football Club 1913. Unione Sportiva RavennaStagione 1987-1988Sport calcio Squadra Ravenna Allenatore Francesco Brignani dalla 15ª Gilberto Alvoni Presidente Giuseppe Cannillo Serie C211° Coppa ItaliaPrimo turno Maggiori presenzeCampionato: Mirco Fantini (34) Miglior marcatoreCampionato: Mezzini (11) StadioStadio Bruno Benelli 1986-1987 1988-1989 Si invita a seguire il modello di voce Questa pagina raccoglie le informazioni riguardanti l'Unione Sportiva Ravenna nel…
Si ce bandeau n'est plus pertinent, retirez-le. Cliquez ici pour en savoir plus. Cet article ne cite pas suffisamment ses sources (novembre 2011). Si vous disposez d'ouvrages ou d'articles de référence ou si vous connaissez des sites web de qualité traitant du thème abordé ici, merci de compléter l'article en donnant les références utiles à sa vérifiabilité et en les liant à la section « Notes et références ». En pratique : Quelles sources sont attendues ? Com…
1717 play Three Hours After MarriageWritten byJohn Gay Alexander Pope John ArbuthnotDate premiered16 January 1717Place premieredTheatre Royal, Drury LaneOriginal languageEnglishGenreComedy Three Hours After Marriage was a restoration comedy, written in 1717 as a collaboration between John Gay, Alexander Pope and John Arbuthnot, though Gay was the principal author.[1] The play is best described as a satirical farce, and among its satirical targets was Richard Blackmore. Three Hours After …
Artikel ini sebatang kara, artinya tidak ada artikel lain yang memiliki pranala balik ke halaman ini.Bantulah menambah pranala ke artikel ini dari artikel yang berhubungan atau coba peralatan pencari pranala.Tag ini diberikan pada Februari 2023. Anaesthetis anatolica Klasifikasi ilmiah Kerajaan: Animalia Filum: Arthropoda Kelas: Insecta Ordo: Coleoptera Famili: Cerambycidae Genus: Anaesthetis Spesies: Anaesthetis anatolica Anaesthetis anatolica adalah spesies kumbang tanduk panjang yang tergolon…
Thiruvananthapuram terletak di Kerala Warung kopi India di Thiruvananthapuram Thiruvananthapuram (Malayalam: തിരുവനന്തപുരം), yang juga dikenal dengan nama terdahulunya Trivandrum, adalah ibu kota Negara Bagian Kerala, India. Kota ini terletak di pesisir barat India dekat ujung daratan subbenua India. Kota ini merupakan kota terbesar di Kerala dalam hal penduduk, dengan populasi sebanyak 957.730 jiwa (sensus tahun 2011)[1] dan populasi aglomerasi urban sebanyak 1…
Військово-музичне управління Збройних сил України Тип військове формуванняЗасновано 1992Країна Україна Емблема управління Військово-музичне управління Збройних сил України — структурний підрозділ Генерального штабу Збройних сил України призначений для плануван…
يفتقر محتوى هذه المقالة إلى الاستشهاد بمصادر. فضلاً، ساهم في تطوير هذه المقالة من خلال إضافة مصادر موثوق بها. أي معلومات غير موثقة يمكن التشكيك بها وإزالتها. (مارس 2019) نظام شبكة فوجيمعلومات عامةالبداية 1969 الاسم المختصر FNS (بالإنجليزية) أعمال بارزة FNS Music Festival (en) (1974 – ) عدد الأع…
Classical Greek poet Antique fresco in Pompeii probably depicting Euphorion Front cover of Euphorion's biography, written by August Meineke in Latin under the title De Euphorionis Chalcidensis vita et scriptis (The life and works of Euphorion of Chalcis), 1823 Euphorion of Chalcis (Greek: Εὐφορίων ὁ Χαλκιδεύς) was a Greek poet and grammarian, born at Chalcis in Euboea in the 126th olympiad (276–272 BC).[1] Euphorion spent much of his life in Athens, where he ama…
Transport aircraft, U.S. Army Air Corps, 1934 XC-31 Role Single-engine transportType of aircraft National origin United States Manufacturer Kreider-Reisner Fairchild Aircraft First flight September 22, 1934 Primary user United States Army Air Corps Number built 1 The Kreider-Reisner XC-31 or Fairchild XC-31 was an American single-engined monoplane transport aircraft of the 1930s designed and built by Kreider-Reisner. It was one of the last fabric-covered aircraft tested by the U.S. Army Air…
Dutch-speaking northern region of Belgium Flandre and Flandern redirect here. For the ship, see SS Flandre. For other uses, see Flanders (disambiguation). Community and region in BelgiumFlanders Vlaanderen (Dutch)Flandre (French)Flandern (German)Community and region FlagCoat of armsAnthem: De Vlaamse Leeuw(The Flemish Lion)Present-day Flanders (dark red) shown within Belgium. Brussels is only part of the Flemish Community, and not of the Flemish Region.Coordinates: 51°00′N 4°3…
Negara-negara gagal menurut hasil Indeks Negara Gagal, 2005–2013 Waspada Peringatan Sedang Dapat bertahan Tidak ada informasi / Wilayah Dependensi Indeks Negara Gagal atau FSI (bahasa Inggris: Fragile State Index), adalah sebuah laporan tahunan yang diterbitkan oleh wadah pemikir Amerika Serikat Fund for Peace dan majalah Amerika Foreign Policy sejak tahun 2005. Daftar ini bertujuan untuk menilai kerentanan negara terhadap konflik…
Nepeta cataria; species of plant For other uses, see Catnip (disambiguation). Catnip Catnip flowers Scientific classification Kingdom: Plantae Clade: Tracheophytes Clade: Angiosperms Clade: Eudicots Clade: Asterids Order: Lamiales Family: Lamiaceae Genus: Nepeta Species: N. cataria Binomial name Nepeta catariaL.[1] Nepeta cataria, commonly known as catnip, catswort, catwort, and catmint, is a species of the genus Nepeta in the family Lamiaceae, native to southern and eastern Europe,…
Australian actor (born 1965) For other people with the same name, see Anthony Wong (disambiguation). Anthony Brandon WongAnthony Brandon Wong on the set of Queen of OzBorn (1965-05-12) 12 May 1965 (age 59)Sydney, New South Wales, AustraliaOther namesAnthony WongOccupationActor Anthony Brandon Wong (born 12 May 1965), often credited simply as Anthony Wong, is an Australian actor, singer-songwriter and acting teacher and coach. His roles include Ghost in The Matrix Reloaded and The Matri…
Daftar keuskupan di Meksiko adalah sebuah daftar yang memuat dan menjabarkan pembagian terhadap wilayah administratif Gereja Katolik Roma yang dipimpin oleh seorang uskup ataupun ordinaris di Meksiko. Konferensi para uskup Meksiko bergabung dalam Konferensi Waligereja Meksiko. Per Mei 2020, terdapat 99 yurisdiksi di Meksiko, yang terdiri atas 19 keuskupan agung, 73 keuskupan sufragan Ritus Roma, 2 eparki Ritus Timur, 4 prelatur teritorial, dan 1 eksarkat apostolik Ritus Timur. Daftar keuskupan P…
Wyatt OleffOleff tahun 2018LahirWyatt Jess Oleff13 Juli 2003 (umur 20)Chicago, Illinois, Amerika SerikatPekerjaanAktorTahun aktif2012–sekarang Wyatt Jess Oleff[1] (lahir 13 Juli 2003) adalah aktor asal Amerika Serikat. Dia dikenal karena memerankan Stanley Uris dalam film horor supernatural tahun 2017 It dan sekuel tahun 2019, It Chapter Two, serta peran Stanley Barber dalam seri drama komedi Netflix, I Am Not Okay with This.[2] Oleff juga memiliki peran kecil dalam f…
EglwysbachNoms officiels (en) Eglwys-bach(cy) Eglwys-bachGéographiePays Royaume-UniNation constitutive pays de GallesZone principale ConwySuperficie 33,84 km2 (2011)Coordonnées 53° 13′ 05″ N, 3° 47′ 28″ ODémographiePopulation 935 hab. (2011)Densité 27,6 hab./km2 (2011)FonctionnementStatut Communautémodifier - modifier le code - modifier Wikidata Eglwysbach est un village et une communauté du borough de comté de Conwy, au …
Amin Younes Informasi pribadiNama lengkap Amin YounesTanggal lahir 6 Agustus 1993 (umur 30)Tempat lahir Dusseldorf, JermanTinggi 1,68 m (5 ft 6 in)Posisi bermain Sayap kananInformasi klubKlub saat ini Ajax AmsterdamNomor 28Karier junior0000–2010 SG Unterrath2010–2012 Borussia MönchengladbachKarier senior*Tahun Tim Tampil (Gol)2011–2013 Borussia Mönchengladbach II 37 (4)2012–2015 Borussia Mönchengladbach 26 (1)2014–2015 → 1. FC Kaiserslautern (pinjaman) 13 (2)20…