|
Elof Risebye
Elof Christian Risebye, född Jensen 3 april 1892 på Frederiksberg, död 11 juli 1961 i Köpenhamn, var en dansk målare och konstprofessor. BakgrundElof Risebye var son till glasmästaren och köpmannen Eduard Christian Jensen (1862-1928) och Pauline Andersen (1878-1948).[7] När han var åtta år flyttade han med familjen till USA och var elev på Art Institute of Chicago (1910-1912).[7] Efter hemkomsten till Danmark 1913 antogs han som elev på Det Kongelige Danske Kunstakademi i oktober 1914 med Viggo Johansen och Julius Paulsen som lärare.[7] Åren 1919-21 fick han undervisning i dekoration av Joakim Skovgaard.[7] Tillsammans med denne utförde han dekorativa arbeten i Lunds domkyrka och i bröllopssalen i Köpenhamns rådhus (1920), samt fresk- och kalkmålningar i Sindal Kirke.[7] Efter avslutad utbildning 1921 tilldelades han Carl Jul. Petersen-stipendiet och Kaufmannstipendiet, som han använde till resor.[8] Under år 1922 företog han resor till Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Istanbul, Egypten (från Kairo till Assuan), Aten och Italien.[8] Med tiden besökte han också Dresden, Berlin och Paris.[8] Efter sin hemkomst upprättade han en privat konstskola tillsammans med Paul Kiærskou och Oluf Gjerløv-Knudsen, som han ledde till 1925.[8] Under denna tid genomförde han kalkmålningar i Vejlby Kirke vid Randers (1923) och Skt. Markus Kirke i Köpenhamn (1924) samt freskmålningar i Gedser Kirkes apsis (1925).[7] Han står också bakom freskerna i Viborgs domkyrka (1942) och mosaikerna vid Det Kongelige Teaters då nya scen (1933-1939).[7] Han blev lärare på Kunstakademiets dekorationsskole 1924 och med åren blev han docent (1945) och professor (1949).[7] Han var samtidigt lärare i frihandsteckning på Kunstakademiets Arkitektskole (1924-30).[8] Därutöver var han ledamot i Akademirådet, ordförande av Kunstnersamfundet och styrelseledamot i Malende Kunstneres Sammenslutning.[9] MålningarUtöver dekorationskonsten utförde Risebye även många målningar, ofta präglade av religiösa och mystiska temata.[7] Förlusten av vännen och samarbetspartnern Paul Kiærskou 1933 tog honom hårt och han försökte övervinna chocken och sorgen genom att skildra dessa känslor i sina målningar.[7] Bland dessa finns bildserien Billeder malet ved en Vens Død, bestående av sju målningar i nedstämda färger.[7] Dessa känslor återkommer i målningarna Ved en Kiste (1934), Den sjælesyge (1935), Bøn (två målningar) och den 9 porträtt stora bildserien Sorg.[8] Dessa väckte uppståndelse då han ställde ut i Charlottenborg (1935) och Stockholm (1935-36), vilket gjorde att han tilldelades smeknamnet ”Sorgens målare”.[7] Huvudparten av hans målningar är människoskildringar och han förklarade sin egen konst på följande vis:
Bland hans religiösa målningar finns Davids Afsked med Jonathan (1926), Søndag i Paradis (1932), Golgatha (1936), bildserien To Engle vandrer mellem Træerne (1932), Nattegæst (1939), bildserien Hyrder i Abruzzerne (1939, bildserie), Svededugen (1941, bildserie), Alle Sjæles Nat (1942), Jorden (1943), Mennesket (1945), Kristus (1946) och To Sjæle (1949, två målningar).[8] Många av dessa är inspirerade från hans många resor i Italien och skildrar ofta känslan av harmoni med alltet, det osägbara och själva livet. Också ockupationen av Danmark och andra världskrigets förödelse skildras i bildserien Besættelse (1945) och målningen Den døde Soldat (1946).[8] Erkännanden (i urval)
KällorNoter
|
|||||||||||||||||||||||
Portal di Ensiklopedia Dunia
