7 Sagittarii

7 Sagittarii
Observationsdata Epok: J2000.0
Stjärnbild	Skytten
Rektascension	18^t 02^m 51,09872^s[1]
Deklination	-24° 16′ 56,8825″[2]
Skenbar magnitud (${\displaystyle V}$)	+5,37[3]
Stjärntyp
Spektraltyp	F2 II/III[4]
U–B	0,25[5]
B–V	0,51[5]
Astrometri
Radialhastighet (${\displaystyle R_{v}}$)	-11,2 ± 1,0[6] km/s
Egenrörelse (µ)	RA: +1,22[1] mas/år Dek.: -17,52[1] mas/år
Parallax (${\displaystyle \pi }$)	3,02 ± 0,28[1]
Avstånd	1 100 ± 100 lå (330 ± 30 pc)
Absolut magnitud (${\displaystyle M_{V}}$)	-2,21[3]
Detaljer
Radie	18[2] R☉
Luminositet	658,07[3] L☉
Temperatur	6 800 ± 200[6] K
Metallicitet	0,0[6]dex
Vinkelhastighet	35[7] km/s
Andra beteckningar
CD-24 13793, CPD-24 6126, HD 164584, HIC 88380, HIP 88380, HR 6724, 2MASS J18025110-2416568, PLX 4115, PPM 267736, SAO 186163, TYC 6842-1740-1, uvby98 265300004, Gaia DR2 4066038018669836416 [8]

7 Sagittarii, som är stjärnans Flamsteed-beteckning, är en ensam stjärna, belägen i Lagunnebulosan (NGC 6530)[9] i den mellersta delen av stjärnbilden Skytten, även om flera källor har betraktat den som en förgrundsstjärna.[10]. Den har en skenbar magnitud på 5,37[3] och är svagt synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 3,0[1] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 1 100 ljusår (ca 330 parsek) från solen. Den rör sig närmare solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca -11 km/s.[6]

Egenskaper

7 Sagittarii är den ljusaste stjärnan i regionen Lagunnebulosan, mot bildens högra kant.

7 Sagittarii är en gul till vit jättestjärna av spektralklass F2 II/III,[4] vilket tyder på att dess spektrum visar blandade egenskaper hos en jätte och ljusstark jätte. Houk and Smith-Moore (1978) hade en liknande klassificering med F2/3 II/III.[11] Detta kan tyda på att det inte ingår i NGC 6530, eftersom den inte borde ha utvecklats till denna klass från stjärnor av spektraltyp O, som fortfarande ingår i denna stjärnhop, och har inte haft tid att utvecklas från en mindre massiv stjärna.[2] Den har en massa som är ca 10[2] solmassor, en radie som är ca 18[2] solradier och utsänder från dess fotosfär ca 658[3] gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur av ca 6 800[6] K.

7 Sagittarii är en misstänkt kemisk speciell stjärna.[5][6] Spektralklassen från kalcium K-linjen har givits som A8, medan klassen som bestämts från andra metallinjer var F4, vilket gör den till en Am-stjärna.[12] Denna egenhet anses nu dock vara tveksam.[5]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 7 Sagittarii, 10 februari 2020.

Noter

1. ^ [ ] van Leeuwen, F. (2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, arXiv:0708.1752, Bibcode:2007A&A...474..653V, doi:10.1051/0004-6361:20078357.
2. ^ [ ] Pasinetti Fracassini, L. E.; et al. (February 2001), "Catalogue of Apparent Diameters and Absolute Radii of Stars (CADARS)", Astronomy and Astrophysics (Third ed.), 367: 521–524, arXiv:astro-ph/0012289, Bibcode:2001A&A...367..521P, doi:10.1051/0004-6361:20000451.
3. ^ [ ] Anderson, E.; Francis, Ch. (2012), "XHIP: An extended hipparcos compilation", Astronomy Letters, 38 (5): 331, arXiv:1108.4971, Bibcode:2012AstL...38..331A, doi:10.1134/S1063773712050015.
4. ^ [ ] Gray, R. O.; Garrison, R. F. (February 1989), "The early F-type stars: refined classification, confrontation with Stroemgren photometry, and the effects of rotation", Astrophysical Journal Supplement, 69: 301, Bibcode:1989ApJS...69..301G, doi:10.1086/191315.
5. ^ [ ] Renson, P.; Manfroid, J. (May 2009), "Catalogue of Ap, HgMn and Am stars" (PDF), Astronomy and Astrophysics, 498 (3): 961–966, Bibcode:2009A&A...498..961R, doi:10.1051/0004-6361/200810788
6. ^ [ ] Khalack, V.; LeBlanc, F. (July 2015), "Project VeSElkA: Analysis of Balmer Line Profiles of Slowly Rotating Chemically Peculiar Stars", The Astronomical Journal, 150 (1): 10, arXiv:1505.08158, Bibcode:2015AJ....150....2K, doi:10.1088/0004-6256/150/1/2, 2.
7. Rutten, R. G. M.; Pylyser, E. (February 1988), "Magnetic structure in cool stars. XV. The evolution of rotation rates and chromospheric activity of giants", Astronomy and Astrophysics, 191: 227−236, Bibcode:1988A&A...191..227R.
8. "7 Sgr". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 2018-03-14.
9. Damiani, F.; et al. (August 2017), "The Gaia-ESO Survey: dynamics of ionized and neutral gas in the Lagoon nebula (M 8)", Astronomy & Astrophysics, 604: 25, arXiv:1705.08194, Bibcode:2017A&A...604A.135D, doi:10.1051/0004-6361/201730986, A135.
10. Sowell, James R. (May 1987), "Yellow evolved stars in open clusters", Astrophysical Journal Supplement Series, 64: 241−267, Bibcode:1987ApJS...64..241S, doi:10.1086/191196. See NGC 6530 on p. 257.
11. Houk, Nancy; Smith-Moore, M. (1978), Michigan catalogue of two-dimensional spectral types for the HD stars, 4, Ann Arbor: Dept. of Astronomy, University of Michigan, Bibcode:1988mcts.book.....H.
12. Hauck, B. (June 1973), "Catalogue of AM stars with known spectral types", Astronomy and Astrophysics Supplement, 10: 385, Bibcode:1973A&AS...10..385H.

Externa länkar

• https://www.universeguide.com/star/7sagittarii