Ziegler-NicholsmetodenZiegler-Nicholsmetoden är en heuristisk metod som används för att optimera en PID-regulator och är en så kallad frekvenssvarsmetod. Metoden introducerades under 1940-talet av John G. Ziegler och Nathaniel B. Nichols, och har fördelen att den inte kräver tidskrävande beräkningar och/eller omfattande empirisk utprovning. Z-N ger en snabb, aggressiv reglering lämplig för snabba förlopp, som håller ÄR-värdet nära BÖR-värdet även vid varierad last, med nackdelen att regleringarna ofta blir instabila (oscillerande), och att styrdonen sätts i konstant arbete vilket leder till förslitning. I praktisk användning kan Kp och Td halveras medan Ti dubbleras för en lugnare reglering, som sedan kan justeras upp vid behov.[1] TillvägagångssättFör att använda sig av formlerna måste man först ta fram den kritiska förstärkningen(Kp0) samt mäta den kritiska periodtiden(T0).
FormlerFormler för att beräkna parametrarna för P-, PI-, PD- och PID-regulatorer.[2]
1) Gäller vid idealstruktur av PID-blocket, vid seriestruktur halveras värdena.[1] VidareutvecklingZiegler-Nichols har nackdelen att den inte beräknar hur stor störning som ska göras, vilket är problematiskt vid praktisk tillämpning på en löpande process. En för liten störning "försvinner" i det normala signalbruset, medan en för stor störning riskerar att ge en självförstärkande pendling som snabbt löper ur kontroll och kan ge stora skador i anläggningen. Lars-Erik Andersson vid Reglertekniska ingenjörsbyrån införde därför Δ-variablen till metoden, där ΔUT är den önskade ändringen av styrsignalen, ΔSP storleken på störningen i form av ändrat börvärde och FP är förstärkningen: ΔSP = ΔUT / FP. Vid ΔUT på 5% påverkas vanligen produktionen försumbart, men somliga processer (t.ex. massakvarnar) är känsliga och kräver att operatör och processansvarige involveras när ΔUT ska bestämmas. Se ävenKällor
|
Portal di Ensiklopedia Dunia