|
Visuell poesi Visuell poesi är en vidareutveckling av konkret poesi.[1] Den visuella poesin kombinerar text med icke-språkliga och visuella element,[2] medan den grafiska formen hos texten står för det visuella innehållet i den konkreta poesin.[3] Visuell poesi står som motsats till ljudpoesi, den andra ytterligheten på det poesitekniska spektrumet.[4] HistorikExempel på visuella dikter (bilddikter) finns från tidigt 1900-tal. Som genre växte den dock fram under decennierna efter andra världskriget, och 1965 beskrevs dessa verk som en sorts konkret poesi och betitlad som 'intermedia'.[5] Tre år senare omskrevs sådana dikter som en "ny visuell poesi" (engelska: New Visual Poetry).[6] Därefter undersöktes bakgrunden till denna nu definierade konstform. Man upptäckte bland annat Le Corps de ma brune (en dikt-målning av Joan Miró från 1925),[7] Piet Mondrians och Michel Seuphors multimediala samarbete i 1928 års Textuel[8] samt H.N. Werkmans typografiska experiment från samma tid. Werkmans bilddikter (med abstrakta mönster som han kallade tiksels[9]) förebådade liknande mediekombinationer under 1960-talet av den konkreta poesins Dom Sylvester Houédard.[10] Gränsen för visuell poesi är inte helt klar. Akademikern Willard Bohn har kategoriserat en mängd olika text- och formexperiment ända sedan det sena 1800-talet under rubriken Visuell poesi, med definitionen "poesi som är tänkt att ses – poesi som förutsätter en tittare likväl som en läsare.[11] Andra har menat att visuell poesi är en direkt fortsättning till den konkreta poesin.[12] AnvändningBland poeter som arbetat med visuell poesi finns svensken Bengt Emil Johnson[13] och tysken Klaus Peter Dencker.[1] Även ungersk-svenska Emőke Andersson Lipcsey verkar inom genren.[14] Visuell poesi och olika varianter av denna teknik lärs ibland ut på svensk grundskolenivå.[15] Referenser
Noter
Allmänna källor
|
Portal di Ensiklopedia Dunia
