Violetta (polka)

Violetta, op. 404, är en polka-française av Johann Strauss den yngre. Den framfördes första gången den 15 januari 1882 i Stora konsertsalen i Musikverein i Wien.

Historia

Johann Strauss operett Det lustiga kriget hade premiär på Theater an der Wien den 25 november 1881 och spelades fler än hundra gånger i rad. Strauss arrangerade totalt tio separata orkesterstycken från operettens musiknummer, däribland polkan Was sich liebt, neckt sich, som han dirigerade för första gången vid en av brodern Eduard Strauss söndagskonserter i Musikverein den 15 januari 1882. Violetta är den kvinnliga huvudpersonen i operetten och sjöngs vid premiären av den ungerska sopranen Caroline Finlay (1849-1934), som senare skulle kreera rollerna som Annina i Strauss operett En natt i Venedig (1883) och Laura i Carl Millöckers Tiggarstudenten (1883).

Polkan bygger på duetten mellan Violetta och Umberto i akt I, "Von einem Mann liess ich mich küssen", duetten "Zwei Monat sind es schon, dass wir die Kinder nicht mehr sah'n" i akt III och ensemblenumret "Me frown, ick wensch u gooden dag" ur finalen till akt II.

Om polkan

Speltiden är ca 4 minuter och 3 sekunder plus minus några sekunder beroende på dirigentens musikaliska tolkning.[1]

Polkan var ett av tio verk där Strauss återanvände musik från operetten Det lustiga kriget:

• Der lustige Krieg, Marsch, Opus 397
• Frisch ins Feld, Marsch, Opus 398
• Was sich liebt, neckt sich, Polka-francaise, Opus 399
• Kuß-Walzer, Vals, Opus 400
• Der Klügere gibt nach, Polkamazurka, Opus 401
• Der lustige Krieg, Kadrilj, Opus 402
• Entweder - oder, Polka-Schnell, Opus 403
• Violetta, Polka-francaise, Opus 404
• Nord und Süd, Polkamazurka, Opus 405
• Italienischer Walzer, Vals, Opus 407

Weblänkar

• Violetta i Naxos-utgåvan.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

1. Källa: Engelsk översättning av Booklet (sidan 52) för de 52 CD som ingår i den fullständiga utgåvan av Johann Strauss orkesterverk. Naxos. Verket återfinns som spår 11 på CD nr 17.