Tantalit

Tantalit
Tantalit-(Fe)
Kategori	Oxidmineral
Grupp	Columbit-euxenitgruppen, undergrupp columbit
Kemisk formel	(Fe,Mg,Mn)Ta2O6
Färg	Röd, brun, svart till grå, ibland iridiserande
Associerade mineral	I granitpegmatitier särskilt de med albit, litiumsilikater och litium-mangan-järnfosfater
Kristallstruktur	Ortorombiska
Tvillingbildning	Vanliga som kontakttvillingar på {201} men även penetrations- eller upprepade tvillingar; hjärtformade
Spaltning	Tydlig på {010}; mindre tydlig på {100}
Brott	Halvmussligt,
Hållbarhet	Spröd
Hårdhet (Mohs)	6–6½
Glans	Metallisk, glänsande
Transparens	Opak, transparent i tunna flisor
Streckfärg	Ljust till mörkt rött, brunt till svart
Densitet	6,65–8,1
Löslighet	Olöslig i vatten

Tantalit är sedan namnändring 2002 och 2007[1] inget självständigt mineral utan en samlingsbeteckning för en fast lösning av oxidmineral inom ändleden tantalit-(Fe), tantalit-(Mg) och tantalit-(Mn).

Blandmineralet kan beskrivas med formeln formeln (Fe,Mg,Mn)Ta₂O₆ och är en oxid mellan tantal och varierad proportion av järn, magnesium och mangan.
• tantalit -(Fe) (tidigare ferrotantalit): Fe2+Ta₂O₆
• tantalit -(Mg) (tidigare magnesiotantalit): MgTa₂O₆
• tantalit -(Mn) (tidigare manganotantalit): Mn2+Ta₂O₆[2]

Tantalit bildar även fast lösning med niobmineralet columbit och kan då betecknas med formeln (Fe,Mg,Mn)(Ta,Nb)₂O₆. Tantalit och columbit är svåra att särskilja på yttre kännetecken. Båda utgör malmmineral för grundämnena tantal och niob och går då ofta under beteckningen coltan.

Etymologi och historia

Tantalit har sitt namn efter sitt innehåll av grundämnet tantal. Tantal upptäcktes 1802 av Anders Gustaf Ekeberg och fick då namnet tantalum efter den grekiska gudinnan Tantalos på grund av oxidens olöslighet i syror.[3] Columbium som hade upptäckts 1801 ansågs vara identiskt med grundämnet tantal men Heinrich Rose kunde 1844 visa att columbium till stor del innehöll ett annat ämne än tantal. Rose kallade detta ämnet för niob efter Niobe, dotter till Tantalos.

Egenskaper

Tantalit karakteriseras av att halten tantal är större än halten niob. Beroende på halten järn och mangan indelas tantalit i tantalit-(Fe), FeTa₂O₆, respektive tantalit-(Mn), MnTa₂O₆. Densiteten minskar med ökande halt niob, men påverkas obetydligt av proportionen järn-mangan. Det finns även snarlika mineral där andra metaller än järn och mangan ingår, till exempel yttrotantalit-(Y) (Y,Ca,Fe^2+)(Ta,Nb)O₄ och stibiotantalit SbTaO₄.[4][5] Tantalit är ett hårt (Mohs = 6–6½) och tungt (D=6,65–8,1) blandmineral med färg från rödlätt och röd över brun till svart färg och rött, mörkbrunt eller svart streck. Blandmineralet syns opakt utom i ytterst tunna snitt.

Separation av tantal från niob

Tantalit innehåller, förutom grundämnet tantal även en varierande halt av grundämnet niob. Dessa två grundämnen är kemiskt mycket lika och därmed svåra att separera från varandra. I tidiga metoder användes destillation av flyktiga föreningar eller fraktionerad kristallisation. I mitten av 1900-talet kom de att ersättas av metoder som bygger på vätskeextraktion. Denna princip har sedan vidareutvecklats till metoder där faserna separeras med membran.[4][6][7]

Förekomst

Tantalit förekommer ofta i granitpegmatiter, särskilt i sådana med albit, litiumsilkater och litium-mangan-järnfosfater.[8] Associerade mineral är albit, mikroklin, beryll, lepidolit, muskovit, turmalin, spodumen etc. I Sverige har mineralet påträffats i till exempel Utö järngruva (Stockholms skärgård), Finnbo kvartsbrott (Falun), Varuträsk kvartsfältspatsbrott (VNV Skellefteå) och Ytterby gruva fältspatsbrott (Vaxholm).[5] Stora tillgångar finns i Australien och Brasilien, men den största brytningen sker nu i Rwanda och Demokratiska republiken Kongo.[9]

Användning

Tantalit är en av de viktigaste källorna för grundämnet tantal. En stor del av förbrukningen av tantal går till kondensatorer inom elektronikindustrin. Andra användningar är i glaslinser i form av tantaloxid och i form av tantalkarbid i skärande verktyg.[9]

Bilder

• Varianter av tantalit
• 
  Tantalit-(Mn) (Pakistan)
• 
  Tantalit-(Fe) och gulaktig Stibiotantalit (Kalifornien)
• 
  Tantalit-(Mn) i vit Albit (Afghanistan)
• 
  Tantalit-(Fe) (Brasilien)

Se även

• Wikimedia Commons har media som rör Tantalit.
  Bilder & media

Referenser

1. http://cnmnc.main.jp/ Arkiverad 15 augusti 2019 hämtat från the Wayback Machine. IMA- List of Minerals, Updated list of IMA-approved minerals (March 2021)
2. Loberg, Bengt (1990). ”Columbit-tantalit-serien”. i K. Marklund et al.. Nationalencyklopedin. ISBN 91-7024-620-3 
3. Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, sjunde upplagan ISBN 91-20-06123-4, kapitel 30c sidan 654
4. ^ [ ] Enghag, Per (1998). Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Stockholm: Industrilitteatur AB. sid. 133–135. ISBN 91-7548-511-7 
5. ^ [ ] Hedin, Lars-Håkan; Jansson, Mikael (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. sid. 96-97. ISBN 978-91-88528-58-2 
6. Ayanda, Olushola S.; Adekola, Folahan A.. Journal of Minerals & Materials Characterization & Engineering 10 (3): sid. 245-256. 
7. Ungerer, Marietjie (2012). ”Separation of Tantalum and Niobium by Solvent Extraction”. http://dspace.nwu.ac.za/bitstream/handle/10394/9850/ungerer_m.pdf?sequence=1. Läst 1 februari 2016. 
8. Berry, L.G.; Mason, Brian (1959). Mineralogy - concepts, descriptions, determinations. San Francisco: W.H. Freeman. sid. 378-79 
9. ^ [ ] Papp, J.F. (2016). ”U.S. Geological Survey, Mineral Commodity Summaries, January 2016, Tantalum”. http://minerals.usgs.gov/minerals/pubs/commodity/niobium/mcs-2016-tanta.pdf. Läst 14 maj 2016.