Svartnackad gylling[2] (Oriolus chinensis) är en vida spridd och vanligt förekommande asiatiskfågel i familjen gyllingar inom ordningen tättingar.[3]
Fältkännetecken
Utseende
Svartnackad gylling är en medelstor och genomgående gyllengul med kraftig rosa näbb och en bred ansiktsmask och nacke. Den adulta hanen har gula spetsar på de mittersta stjärtpennorna och bredare gult på de yttre. Honan är mer grön- eller olivfärgad på manteln, medan ungfågeln har streckad undersida.[4]
Olika regionala populationer urskilda som underarter varierar i utseende. Fåglar i Andamanöarna (andamanensis) har helsvarta vingar, medan macrourus i Nikobarerna har mycket svart i nacken så att endast hjässan är gul, medan vingarna är svarta utom en gul fläck på handpennorna.[5][6] Underarterna i Sydostasien har ofta mindre gult i pannan och sydligare populationer är generellt blekare. Sydliga honor är också mer grönaktiga ovan och på stjärten, och saknar gula fläckar på armpennespetsarna.[7]
Hanar skiljer sig åt geografiskt i utbredningen av svart och gult på huvud, vingar och stjärt.
Läte
Svartnackad gylling har ett karakteristiskt nasalt läte, niee eller myaa medan sången (hos diffusus) är ett flöjtande iwee wee wee-leeow.[8]
Utbredning och systematik
Svartnackad gylling delas in i hela 18 underarter med följande utbredning:[3]
Vissa urskiljer även underarterna lamprochryseus och stresemanni med utbredning på Masalembuöarna i Javasjön respektive Peleng utanför östra Sulawesi.[9]
Svartnackad gylling har en komplicerad evolutionär historia och kan möjligen inkorporera flera kryptiska arter.[11] DNA-studier visar att både sommargylling och indisk sommargylling är en del av komplexet, vilket tyder på att svartnackad gylling i framtiden bör delas upp på flera arter.[12][13] Dock omfattade studien endast fyra av underarterna. Än så länge har detta inte lett till några taxonomiska förändringar hos de världsledande auktoriteterna.
Levnadssätt
Svartnackad gylling förekommer i skog, trädgårdar och planteringar. Den livnär sig av bär och insekter som den hittar i trädkronorna. I Indien har den noterats ta nektar från stora blommor som Salmalia och Erythrina,[5] men även plundra bon av andra fåglar.[14]
Häckning
Arten häckar från april till juni (januari till mars i Nikobarerna)[15]) och bygger sitt djupa skålformade bo i en trädklyka,[11] ofta i närheten av en svartdrongo. Honan kan börja bygga två eller tre bon innan hon slutligen bestämmer sig.[15]
Honan lägger två till tre laxrosa ägg med röda fläckar[4][16] och ruvar dem ensam i 14-16 dagar. Efter ytterligare två veckor är ungarna flygga. Bopredatorer utgörs av bland annat kråkor, trädskator och hökar.[17]
Fågelns populationstrend är okänd, men utbredningsområdet är relativt stort. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotad och placerar den därför i kategorin livskraftig.[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men den beskrivs som vanlig.[18] I stora delar av Sydostasien fångas arten för försäljning i burfågelshandeln.[19]
^ [ab] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
^Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 152. ISBN 978-84-941892-9-6
^ [ab] Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide. Volume 2. Smithsonian Institution and Lynx Edicions. Sid. 586–587.
^Kennedy, R. S.; Gonzales, P. C.; Dickinson, E. C.; Miranda, H. C., Jr.; Fisher, T. H. 2000. A guide to the birds of the Philippines. Oxford University Press, Oxford.
-_immature_in_Kolkata_W_IMG_6532.jpg)
