Svarthuvad mås

Svarthuvad mås Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Vadarfåglar Charadriiformes
Underordning	Lari
Familj	Måsfåglar Laridae
Släkte	Ichthyaetus
Art	Svarthuvad mås I. melanocephalus
Vetenskapligt namn
§ Ichthyaetus melanocephalus
Auktor	(Temminck, 1820)
Utbredning
Svarthuvade måsens utbredningsområde, där ljusgrönt betecknar vistelse häckningstid, mörkgrönt året runt och blått övervintringsområde.
Synonymer
Larus melanocephalus

Svarthuvad mås (Ichthyaetus melanocephalus) är en art inom familjen måsfåglar.[2] Den häckar nästan uteslutande i Europa. Även om den minskar i antal totalt sett expanderar den mot norr och häckningar har noterats i Sverige. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

Utseende och läte

Adult svarthuvad mås i häckningsdräkt.

Svarthuvad mås är 37–40 centimeter lång och har ett vingspann på 94–102 centimeter. Den kan urskiljas från skrattmåsen, som den ofta beblandar sig med, genom att den är något större, har mycket ljust grå fjäderdräkt och grövre näbb. Bland skrattmåsar ter den sig också mer dominant.

Adult fågel i sommardräkt har svart huvud, medan skrattmåsen har brunt, och de adulta har inget svart på handpennorna varken på sommaren eller vintern. Det svarta på huvudet försvinner på vintern och blir bara en fläckig gråsvart teckning bakom ögat och upp på bakhuvudet. Näbben är grövre än skrattmåsens, röd med ett svart tvärband och ljus spets. Benen har samma röda nyans som näbben.

Adult i vinterdräkt.

Fågeln får sin adulta fjäderdräkt efter tre år. I juvenil dräkt har den ett kontrastrikt fjällmönster på manteln. Bröstet, buken och undergumpen är vit. Den har svarta ben och svart näbb. Efter första ruggningen får den gråvit mantel och nästan allt brunt har försvunnit ur dräkten. På huvudet har den också fått den svarta teckning den har under vinterhalvåret. Under det första året har fåglarna ett smalt svart band på stjärten som kontrasterar mot den helvita övergumpen. Handpennorna är svarta med små ljusa fläckar längst ut. Armtäckarfältet och armpennebandet är vattrat i gråsvart i kontrast mot det grå större täckarna. Undersidan av vingen är mestadels vit.

Ung svarthuvad mås.

Redan andra vintern har den fått en till stora delar ljus dräkt. Ben och näbb är då helt utfärgade och endast stråk av svart återstår på handpennorna.

Läte

Svarthuvad mås är en högljudd fågelart, särskilt när den häckar i kolonier, och har ett nasalt, jämrande "jää"-läte.

Utbredning

Svarthuvad mås är en flyttfågel som nästan enbart häckar i Europa, mestadels i sydöst, särskilt runt Svarta havet och i centrala Turkiet. Det finns kolonier på andra håll i södra Europa, och artens utbredning har genomgått en dramatisk utvidgning under senare årtionden. Den har koloniserat Storbritannien, mest i södra och östra England med mer än 90 par år 2000. På vintern flyttar den till Medelhavets och Atlantens kuster.

Förekomst i Sverige

I Sverige har den tidigare uppträtt varje år i litet antal. Under 2000-talet började den etablera sig som häckfågel i framförallt Blekinge. År 2019 häckade sju par, i två kolonier i Blekinge och ett par i Hornborgasjön i Västergötland.[3]

Släktestillhörighet

Länge placerades merparten av måsarna och trutarna i släktet Larus. Genetiska studier[4][5] visar dock att arterna i Larus inte är varandras närmaste släktingar. Pons m.fl. (2005) föreslog att Larus bryts upp i ett antal mindre släkten, varvid svarthuvad mås placerades i Ichthyaetus. Amerikanska American Ornithologists' Union (AOU) följde rekommendationerna i juli 2007. Brittiska British Ornithologists’s Union (BOU)[6] liksom Sveriges ornitologiska förenings taxonomikommitté[7] (SOF) valde dock initialt att behålla arterna urskilda i Ichthyaetus i Larus eftersom studier inte visar på några osteologiska skillnader släktena emellan.[8] Efter att även de världsledande auktoriteterna Clements m.fl.[2] och International Ornithological Congress IOC[9] erkände Ichthyaetus följde även SOF (då under namnet BirdLife Sverige) efter 2017.[10] BirdLife International inkluderar dock fortfarande Ichthyaetus i Larus.[1]

 Ekologi

Svarthuvad mås häckar i kolonier i stora vassruggar eller våtmarker, eller på öar i sjöar. Där populationen är liten bor den i kolonier med skrattmåsar. Liksom de flesta måsar är den mycket sällskaplig på vintern, både under födosök och på kvällen. Den påträffas sällan till havs långt från kusten. Svarthuvade måsens matvanor är mycket lika skrattmåsens och liksom den senare är den en opportunistisk allätare.

Häckningskoloni med ungar.

Ägg från svarthuvad mås.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet uppskattas till mellan 300 000 och 370 000, varav lejonparten häckar utmed Svartahavskusten i Ukraina.[11] Största hotet mot arten är predation i häckningskolonierna, i Ukraina huvudsakligen av kaspisk trut, kråkfåglar och kärrhökar, samt störningar och äggsamling av människor.[11]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mediterranean Gull, 19 september 2005.

Noter

1. ^ [ ] BirdLife International 2012 Larus melanocephalus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 19 april 2016.
2. ^ [ ] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
3. Niklas Aronsson (2019) Snabb framryckning av flera arter i landet, Vår Fågelvärld, nr.6, sid:7, ISSN 2002-8717
4. Crochet, P.-A., F. Bonhomme, and J.-D. LeBreton (2000), Molecular phylogeny and plumage evolution in gulls (Larini), J. Evol. Biol. 13, 47-57. Fulltext
5. Pons, J.-M., A. Hassanin, and P.-A. Crochet (2005), Phylogenetic relationships within the Laridae (Charadriiformes: Aves) inferred from mitochondrial markers, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 686-699. PDF Arkiverad 9 augusti 2017 hämtat från the Wayback Machine.
6. G. Sangster, M. Collinson, A. Knox, D. Parker & L. Svensson (2007) Taxonomic recomendations for British birds: Fourth report. Ibis, nr.149, sid:853-857, september 2007
7. Jirle, E., Svensson, L., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2010). ”Förändringar i listan över Holarktis fåglar: Rapport nr 3 från SOF:s taxonomikommitté”. Vår fågelvärld 69 (6): sid. 40-48. ISSN 0042-2649. 
8. Chu, P. C. 1998. A phylogeny of the gulls (Aves: La­ rinae) inferred from osteological and integumentary charac­ ters. Cladistics 14: 1–43.
9. Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.12.1.
10. Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2017). ”Nya arter i Tk:s lista”. Vår fågelvärld 76 (1): sid. 1-12. ISSN 0042-2649. https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2018/10/Tk_Rapport_8-long-version.pdf. Läst 15 februari 2017. 
11. ^ [ ] Burger, J., M. Gochfeld, and E. F. J. Garcia (2020). Mediterranean Gull (Ichthyaetus melanocephalus), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.medgul1.01

Källor

• Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör svarthuvad mås.
  Bilder & media
• Wikispecies har information om svarthuvad mås.
  Artförteckning
• Läten på xeno-canto.org
• Dansk Ornitologisk Forening
• Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder