Albert Luandrew föddes på en farm och fick sin tidiga musikaliska träning på en tramporgel. Han rymde hemifrån i de tidiga tonåren och 1925 flyttade han till Memphis, Tennessee där han spelade med bland andra Little Brother Montgomery och Ma Rainey. Hans artistnamn kom från en av hans mest populära låtar, Sunnyland Train, som handlar om ett tåg som kör ihjäl folk på linjen mellan St. Louis och Memphis[5], medan "Slim" troligen kom från hans långa, och på den tiden gängliga, kroppsbyggnad.[6]
1939 flyttade Slim till Chicago där han startade som frilanspianist och som sådan spelade han ett tag för John Lee Williamson och Big Bill Broonzy. Han var sedan i flera år Peter "Doctor" Claytons pianist[7] och när Slim gjorde egen skivdebut, efter Claytons död 1947, lanserade RCA Victor honom under namnet "Doctor Clayton's Buddy". Vid denna tid släppte det kortlivade skivbolaget Opera Records[8] en singel med Slim under namnet "Delta Joe", medan en inspelning på Aristocrat gavs ut som "Sunny Land Slim with Muddy Water" [Sic!]. Muddy Waters lärde känna Sunnyland Slim när han (Waters) kom till Chicago och introducerades i skivbranchen av Slim, så den sistnämnda inspelningen torde vara första gången Muddy Waters nämndes på en skivetikett eftersom Waters eget debutalbum gavs ut något senare (och de två inspelningar han varit med på innan dess hade båda "hamnat på hyllan").[9]
Under 1950-talet spelade Sunnyland Slim in en singel då och då under eget namn - vanligtvis på något småbolag (han kom inte överens med Chess) och sällan på samma bolag två gånger i rad (1973 startade han ett eget bolag Airways Records). Han fick dock aldrig någon egen hit, men var flitigt anlitad som studiomusiker och han uppskattas ha deltagit i "hundratals inspelningar" (ett skäl till han inte nådde lika stora framgångar som Muddy Waters och många andra har ansetts bero på han höll kvar vid deltabluesens musikstil och inte anpassade sig i samma mån till förändringarna, men det var ju också så att gitarrister och munspelare var de som uppmärksammades mest, medan pianister, basister, trummisar etcetera tillhörde bakgrundskompet).[10] Slim uppträdde flitigt på klubbarna i Chicagos South Side och spelade tillsammans med musiker som Lonnie Johnson, Hubert Sumlin, Robert Lockwood Jr., Little Walter, King Curtis och Big Walter Horton. När bluesen fick ett uppsving på 1960-talet åkte Slim på turnéer i Nordamerika och besökte även Europa (som turnéerna "American Folk Blues Festival"/""Big City Blues Tour" 1964[11] och "Chicago All Stars" 1968 i vilka Slim deltog tillsammans med andra musiker). Han gjorde sin sista inspelning i Washington D.C. den 13 oktober 1987 (live på Washington D.C. Blues Society)[12], men fortsatte att spela regelbundet i Chicago, speciellt på klubben B.L.U.E.S. där han uppträdde varje söndag fram till strax före sin död.
1991 föll han från scenen och bröt höften, han återhämtade sig dock efter operationer och en tid på kryckor[13], men efter att ha halkat på en isfläck efter sin föreställning den 20 januari 1995 återhämtade sig den 88-årige Sunnyland Slim inte och han lades in på sjukhus den 20 februari, där han dog av njursvikt den 17 mars.[5][14] Albert "Sunnyland Slim" Luandrew är begravd på Mount Vernon Memorial Estates, Lemont, Illinois.[15]
