|
Stenfalk
Stenfalk (Falco columbarius) är en kompakt liten falk som häckar cirkumpolärt på norra halvklotet. Utbredning och systematikArten har en nordlig cirkumpolär utbredning och häckar på Island, Brittiska öarna, i Skandinavien, Baltikum, Ryssland, norra Asien och norra Nordamerika. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar. UnderarterStenfalken har förekommit på båda sidor av Atlanten under lång tid vilket bevisas av de genetiska skillnaderna mellan de eurasiska och nordamerikanska populationerna. Vissa auktoriteter förespråkar att de utgör två distinkta arter då genflödet mellan populationerna upphört för minst en miljon år sedan, och förmodligen mer.[2] Det eurasiska taxonet får då artepitetet aeasalon. Eurasiatiska gruppen[3]
Amerikanska gruppen[3]
Förekomst i SverigeStenfalk häckar i barrskog från norra Dalarna och norrut genom större delen av Norrland, men även i fjällen och med några par på Öland.[7] SystematikStenfalkens släktförhållanden är inte helt utredda. Vad gäller storlek, form och färg är den ganska distinkt gentemot de andra falkarna. Resultat från studier av biogeografi och DNA indikerar att den tillhör en icke-monofyletisk utvecklingslinje av falkar, från Europa till Nordamerika, tillsammans med sparvfalk (F. sparverius), aplomadofalk (F. femoralis) och dess närmsta släktingar.[8][3][2][9][10] Utseende Stenfalken är den minsta arten i släktet Falco. Den är en kompakt fågel med ganska breda vingar och lång stjärt. Stenfalken förväxlas ibland med kompakta mindre hökar som sparvhök, men har till skillnad från dessa spetsiga vingar. En adult hane blir mellan 25 och 30 centimeter lång och har ett vingspann på 50–65 centimeter. Hanen är kontrastrikare färgad medan honor och juveniler har gråbrun ovansida och ljusare, kraftigt längsstreckad, undersida och tvärbandad stjärt. Vaxhuden är gul och hos juveniler blågrå. Skillnader i utseende mellan underarterUnderarterna skiljer sig mycket i fjäderdräkt. Generellt följer stenfalkens färgvariationerna i de två grupperna, oberoende av varandra, Glogers lag, vilket innebär att de färgstarkaste pigmenteringen förekommer hos de populationer som befinner sig i fuktiga områden, det vill säga närmre ekvatorn. Hanarna av underarten suckelyi, som lever i tempererade regnskogar vid stilla havet är nästan helt svart på ovansidan och kraftigt svartfläckad på buken, medan de ljusaste underarten, pallidus, har mycket lite icke utspädd melanin överhuvudtaget, med grå ovansida och rödaktigt mönster på undersidan.[3] Den adulta hanen av det i Skandinavien förekommande taxonet F. c. aeasalon har blågrå rygg och stjärt och mörka vingspetsar. Undersidan är ljus med en fin, svart längsstreckning. Ansiktsteckningen är svag, där mustaschstrecket är otydligt med en antydan till ett rostaktigt nackband. EkologiHäckningStenfalken häckar gärna i övergivna bon efter kråkfåglar eller ringduvor. Den kan också lägga äggen på en klipphylla. Honan lägger i maj–juni fyra till fem ägg och ruvar dem huvudsakligen själv i cirka en månad. Äggen har en gulvit botten, som i stor utsträckning täcks av rödbruna prickar. Ungarna blir flygfärdiga på runt en månad. Föda och födosökStenfalken jagar framför allt småfågel, men ibland gnagare och insekter. Den kan ta sitt byte både i luften och på marken. Stenfalken sitter gärna på en något upphöjd plats och spanar efter byte. Status och hotArten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan en halv och två miljoner vuxna individer.[1] Status i SverigeStenfalkens bestånd i Sverige har tidigare bedömts som livskraftigt. Ny data visar dock att den minskar noterbart i antal, så pass att den i 2020 års rödlista kategoriserats som nära hotad. Den svenska populationen uppskattas till 8600 häckande indivivder.[7][11] ReferenserNoter
Källor
Externa länkar
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
_(5530094753).jpg)
