|
Rysk-ortodoxa kyrkan
Rysk-ortodoxa kyrkan, (ryska: Русская православная церковь; translitteration: Russkaja pravoslavnaja tserkov) också kallad Moskvapatriarkatet (Московский патриархат/Moskovskyj patriarkhat) eller Rysslands östortodoxa kyrka,[1] är en östortodox kristen kyrka och som är det största samfundet inom de östortodoxa kyrkorna. Rysk-ortodoxa kyrkan har omkring 164 miljoner anhängare.[2] Kyrkan har kommit att starkt förknippas med rysk kultur och historia. Efter kommunismens fall har kyrkan upplevt en renässans och inofficiellt återfått mycket av statusen som rysk statskyrka. NamnBenämningen rysk-ortodox är flertydig, och kan utöver tillhörighet till Moskvapatriarkatet betyda att församlingen eller kyrkan följer rysk gudstjänsttradition och/eller att man har historiska band till Ryssland (se rysk ortodoxi). En kyrka som i hög grad förvaltar ryskt arv är Ortodoxa kyrkan i Amerika. Två kyrkorganisationer med ryskt ursprung, som historiskt hört till annat patriarkat än Moskva men nu är återförenade dit, om än under specialregler, är Ryska utlandskyrkan och Rysk-ortodoxa ärkestiftet i Västeuropa. PatriarkKyrkans patriark (överhuvud) bär titeln Patriark av Moskva och hela Ryssland. Patriark är sedan januari 2009 Kirill av Moskva.[3] HistorikFörkunnare tillhörande den bysantinska kyrkan nådde tidigt det som idag är Ryssland. Den förste kände fursten i Kievrus som blev döpt och antog kristendomen var Vladimir I av Kiev. Hans dop år 988 har även kommit att räknas som kyrkans grundande.[1] Kyrkan hade sitt centrum i Kiev, fram till den mongoliska invasionen av Europa 1240. Senare fick den en ny blomstringstid med centrum i Moskvaområdet. Betydelsefulla personligheter under denna tid var Sergej av Radonesj (död 1392) och ikonmålaren Andrej Rubljov. Rysk-ortodoxa kyrkan blev 1448 i praktiken självständig från Konstantinopels ekumeniska patriarkat och blev 1589 officiellt erkänd som ett eget patriarkat genom en tomos, det vill säga ett självständighetsdekret, av den ekumeniske patriarken Jeremias II av Konstantinopel. SchismUnder andra hälften av 1600-talet genomförde patriarken Nikon omfattande reformer av gudstjänstordningen, som fick gammaltroende ortodoxa att lämna den rysk-ortodoxa kyrkan och bilda sina egna kyrkor.[1] KommunismenKyrkan knöts efter hand tätt till tsarväldet och var fram till 1917 rysk statskyrka. Efter den ryska revolutionen skildes kyrka och stat och en marxistiskt motiverad ateism blev statens officiella ideologi. Från 1922–1923 inledde staten en omfattande förföljelse av kristna och tusentals präster, munkar och nunnor avrättades eller omkom i arbetsläger. Kyrkan fråntogs all egendom och många kyrkor revs eller kom att användas för andra ändamål. Ryska utlandskyrkan grundades på 1920-talet som en reaktion på den rysk-ortodoxa kyrkans samarbete med Sovjetstaten och försonades först 2007 med huvudkyrkan, efter Sovjetunionens upplösning. 1980-talet och framåtFrån 1980-talet och framåt har kyrkan återfått mycket av sin egendom. Man har även lyckats återfå mycket av sin tidigare religiösa särställning, något som ibland lett till diskriminering och begränsning av andra trossamfunds religionsutövning. Kyrkan är indelad i territoriella församlingar (ryska: Приход/Prihod), som grupperas i stift (Епархия/Еparhija), som leds av en biskop, och ärkestift (Метрополия/Metropolija), som leds av en metropolit. Grupperingen var under 2010-talet stadd i förändring genom att tidigare stift (till ytan motsvarande en oblast) görs om till ärkestift och delas upp i två eller flera stift, vilket inträffade i Novgorod 2011, Sankt Petersburg 2013, Karelen 2013, Murmansk 2013 och Pskov 2014. Den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat bröt 2018 med patriarkatet i Konstantinopel efter att den ortodoxa kyrkan i Ukraina beviljats självständighet. Den ortodoxa kyrkan i Ukraina hade hört till Moskvapatriarkatet de senaste 300 åren. UtbredningDen rysk-ortodoxa kyrkans jurisdiktion omfattar individer som tillhör den ortodoxa kristna tron och bor inom den rysk-ortodoxa kyrkans kanoniska territorium: Ryssland, Ukraina, Belarus, Moldavien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Lettland, Litauen, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan, Estland, samt ortodoxa kristna som bor i andra länder och som frivilligt ansluter sig till kyrkan.[4] Bilder
Se även
Källor
Referenser
Externa länkar
|
||||||||||||||||||||||||||||||
_-_16_(cropped).jpg)
