|
Kirgizistan
Kirgizistan (kirgiziska: Кыргызстан, Kyrgyzstan; ryska: Киргизия, Kirgizija och Кыргызстан, Kyrgyzstan), officiellt Republiken Kirgizistan, är ett land i Centralasien. Det kustlösa och bergig landet gränsar till Kazakstan, Kina, Tadzjikistan och Uzbekistan. Huvudstad är Bisjkek. Området införlivades med Kejsardömet Ryssland 1867 och kom sedan att vara en delrepublik i Sovjetunionen fram till självständigheten 1991. Under 1990-talet var landet relativt demokratiskt och stabilt, men tilltagande korruption ledde till den oblodiga Tulpanrevolutionen 2005. Sedan dess har den demokratiska situationen i landet försämrats och oppositionen förtryckts. Sedan den världsomspännande finanskrisen 2008 har mycket av de pengar som skickades hem av kirgiser som arbetat i Ryssland sinat och fattigdomen brett ut sig. HistoriaMedeltidenKirgizerna, ett traditionellt nomadiskt turkfolk som antas vara av blandat kiptjakiskt och mongoliskt ursprung, är kända åtminstone sedan det att de på 800-talet e.Kr. erövrade det uiguriska riket i nuvarande Mongoliet.[4] De torde då ha levt vid Jenisej från 500-talet till 700-talet. Genom slaget vid Talas 751 hindrade lokalbefolkning och missionerande araber kinesisk expansion västerut. Under 900-talet slog kirgizerna sig ner i vad som idag är Tuva i södra ryska Sibirien och förblev där fram till mongolernas expansion på 1200-talet, då de migrerade söderut. Under 1100-talet kom islam att bli den dominerande religionen i regionen, och de flesta kirgizer är idag sunnimuslimer av den hanafitiska rättsskolan. Tidigmoderna tidenUnder 1400- och 1500-talen slog sig kirgizerna ner i det som idag är Kirgizistan och enades då tillfälligt i ett rike. Sedermera styrdes de av flera folk, däribland mongoler och kazaker, fram till 1685, då de kom under kalmuckerna.[4] Den södra delen av Kirgizistan kom i början av 1800-talet under khanen av Kokand, men denne blev senare underställd det ryska imperiet. På 1860-talet blev en stor del av det som nu är Kirgizistan ryskt och införlivades i ett turkestanskt guvernement 1867. År 1876 annekterades formellt hela Kokandkhanatet. Det ryska övertagande förde med sig otaliga uppror mot tsarens auktoritet och många kirgizer valde att flytta till Pamirbergen i Afghanistan. Beslutet att införa rysk värnplikt i samband med första världskriget utlöste ett uppror 1916; detta slogs ner, vilket fick fler än 150 000 kirgizer att fly till Kina, i den huvudstupa flykten (ürkün). 1917-1991Kirgizerna gjorde uppror mot ryssarna i samband med ryska revolutionen 1917 och gjorde motstånd fram till 1921, även om sovjetiskt styre etablerades i regionen redan 1918 och området kom under Turkestanska ASSR. Mellan 1921 och 1922 dog mer än en halv miljon civila i svält. År 1924 etablerades det karakirgisiska autonoma området inom Ryska SFSR (begreppet karakirgiser användes om kirgizerna fram till mitten av 1920-talet för att skilja dem från kazakerna, som kallades kirgiser). År 1926 ombildades området till Kirgiziska ASSR (autonoma socialistiska sovjetrepubliken), fortfarande inom Ryska SFSR. Den 5 december 1936 ombildades området till en egen sovjetrepublik, Kirgiziska SSR (alternativt Kirgisien). Sovjettiden innebar stora sociala reformer för den i stort nomadiska befolkningen, men Kirgizistan förblev dock ett av Sovjetunionens minst utvecklade områden. 1991-President Akajev Frånvaron av större etniska minoriteter annat än inflyttade ryssar bidrog till att Kirgizistan vid Sovjetunionens fall i början av 1990-talet inte upplevde de etniska konflikter som präglade vissa andra sovjetrepubliker. Den 19 augusti 1991 gjordes ett kuppförsök mot president Askar Akajev. Efter att kuppförsöket misslyckats utträdde Akajev och vicepresidenten German Kusnetsov ur kommunistpartiet veckan därpå, varpå politbyrån och sekretariatet drog sig tillbaka. Detta följdes av en omröstning i den högsta sovjeten i republiken som förklarade republiken oavhängig Sovjetunionen den 31 augusti 1991. Kirgiziska utsågs som det enda officiella språket i september samma år (genom ett tillägg i grundlagen fick ryskan i december 2001 officiell status). I oktober hölls val, där Akajev som ende kandidat valdes till president då han ska ha fått 95 procent av rösterna. Hösten 1999 tog islamiströrelsen Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) kontroll över en del av provinsen Osj nära gränsen till Uzbekistan. De tog gisslan och krävde ett frigivande av fångar i Uzbekistan. Våldsamma strider utbröt mellan IMU och den kirgiziska armén och flera personer dödades. Kirgizistan höll ett krismöte med grannländerna och gemensamma militärövningar inleddes. Stridigheter fortsatte något år innan Bisjkek återtog kontrollen. Ett år senare blossade nya och hårdare strider upp mellan armén och islamister, denna gång från Afghanistan via Tadzjikistan. De officiella siffrorna talade om 120 döda rebeller, 34 soldater och två islamister som dömdes till döden för delaktighet i dåden. 2002 inträffade en rad sprängattentat, främst i städerna Bisjkek och Osj, som IMU ansågs ligga bakom. Under 1990-talet drevs en relativt socialliberal politik i landet, med öppenhet för medier och sociala reformer. Europa och USA var mycket aktiva med utbildning, rådgivning och utvecklingshjälp. 2001 etablerade USA en militär flygbas i landet, den första på postsovjetisk mark. Strax därpå satte Ryssland upp en egen bara några kilometer bort. Efter att fem människor som i mars 2002 protesterade i det sydliga distriktet Aksy mot arresteringen av en oppositionspolitiker sköts till döds av polisen, vilket utlöste protester i hela landet, satte president Akajev igång en process med grundlagsreformer som inledningsvis inkluderade deltagandet av en bred, sammansatt grupp av statsmakt, civila och sociala representanter i en öppen dialog. Detta ledde till en folkomröstning i februari 2003 som dock saboterades av oegentligheter. Grundlagstilläggen som godkändes av folkomröstningen resulterade i starkare presidentmakt och ett betydligt svagare parlament och grundlagsdomstol. Efter att OSSE förklarat att parlamentsvalet 2005, som hölls 27 februari och 13 mars för det nya enkammarparlamentet, inte uppfyllt kraven för att kallas fritt och demokratiskt inleddes en folklig resning mot regimen, kallad Tulpanrevolutionen. Sporadiska protester som först bröt ut i de sydliga provinserna mot det som uppfattades som manipulation och valfusk ledde till utbredda krav att presidenten och hans regim i Bisjkek skulle avgå; den 24 mars samlades 15 000 oppositionella demonstranter. Polisen rapporterade om skador och utbredd plundring. Demonstranterna intog presidentens administrationsbyggnad varpå premiärminister Nikolaj Tanajev avgick och president Akajev flydde landet, först till grannlandet Kazakstan och sedan vidare till Moskva i Ryssland, där han fick politisk asyl. Samma dag annullerades valet och den oppositionelle ledaren Isjenbaj Kadyrbekov tog makten som interimspresident för en kort tid innan överhuset i det kirgiziska parlamentet den 25 mars valde en annan oppositionell ledare, Kurmanbek Bakijev, till president och premiärminister. Akajev avfärdade till en början händelserna som en kupp, men lämnade den 3 april in sin avskedsansökan till den kirgiziska ambassaden i Moskva och avgick från ämbetet den 4 april till förmån för Kurmanbek Bakijev. President BakijevEfter Tulpanrevolutionen bibehölls tvåkammarparlamentet med samma ledamöter som innan parlamentsvalet 2005, och den nya regeringen var i färd med att utveckla ett nytt styrelsesätt för landet. Den 10 juli 2005 vann den sittande presidenten Bakijev presidentvalet med överväldigande majoritet, 88,9 % av rösterna, och insvors den 14 augusti i Bisjkek, men efter hand sjönk det inledande allmänna stödet till den nya administrationen som ett resultat av dess oförmåga eller ovilja att lösa korruptionsproblemen som plågat landet seden oavhängigheten från Sovjetunionen, tillsammans med morden på tre parlamentariker. Den 2 november 2006 inleddes omfattande protester från oppositionen mot Bakijevs regering, vilken kritiserades för att inte ha stävat korruptionen och den ökande brottsligheten, samt att den konstitutionella reform som utlovats då Bakijev valdes i juli 2005 uteblivit. Den 7 november utbröt våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i Bisjkek. Parlamentet godtog den 8 november en ny konstitution, som godkändes av presidenten dagen därpå. Den nya grundlagen överförde makt från presidenten till parlamentet. Den 19 december avgick premiärministern Feliks Kulov från sin post, men återinsattes omedelbart av presidenten som tillförordnad premiärminister; då landets parlament den 26 januari avslagit president Bakijevs omnominering av Kulov att återigen bli premiärminister ersattes denne på posten av den tidigare jordbruksministern Azim Isabekov den 29 januari. 21 oktober 2007 antogs en ny konstitution som kallats auktoritär och fått skarp kritik från EU. Den 24 oktober 2007 mördades den ledande kritiske journalisten Alisjer Sajpov. 16 december 2007 hölls parlamentsval som av lokala och internationella observatörer dömdes ut som förfalskade. Det nya, presidenttrogna partiet Ak-Dzjol ("Den lysande vägen") segrade stort, även om också socialdemokraterna SDPK och kommunister kom in i den lagstiftande församlingen. Under 2008 tilltog övergrepp mot oppositionspolitiker, fria medier, icke-statliga organisationer och i några uppmärksammade incidenter dussintals vanliga medborgare. I oktober 2008 hindrade myndigheterna i staden Nookat, nära Osj, Ramadanfestligheter, vilket ledde till upplopp och hundratals gripna. 31 personer dömdes till långa fängelsestraff, och oberoende rapporter konstaterade utbredd tortyr och korruption under processerna, som ansågs syfta till att kuva frihetliga tendenser hos befolkningen. I mars 2009 mördades chefen för presidentadministrationen. I april utbröt etniska spänningar i byn Petrovka nära huvudstaden, efter att polisen låtit en man misstänkt för våldtäkt mot en minderårig gå fri. Tre oppositionella politiker och samhällsaktiva som lär ha rest dit för att medla greps av säkerhetstjänsten och fängslades. Även här finns vittnesmål om misshandel och utpressning. Samma månad misshandlades journalisten Almaz Tasjijev till döds i en by utanför Osj. Flera politiker och journalister flydde landet. Den 23 juli hölls presidentval och Kurmanbek Bakijev segrade igen under omfattande rapporter om valfusk. I april 2010 genomfördes en statskupp och oppositionsledaren Roza Otunbajeva utropade sig till president. I juni samma år utbröt etniska oroligheter där över 100 000 uzbeker flydde till grannlandet Uzbekistan. Om Kirgizistans närmande till Ryska federationen (under 2014), se rubriken "Politik". Kirgizistan sedan 2010Kirgizistan har utvecklats i viss demokratisk riktning sedan landet fick en ny författning och höll sitt första demokratiska val 2010. Kirgizistan styrdes därefter länge av koalitioner mellan mestadels reformvänliga partier. Men när resultatet av ett kritiserat parlamentsval hösten 2020 ogiltigförklarades ledde det till politiskt kaos som populisten Sadyr Zjaparov, Kirgizistans president sedan 2021, gick segrande ur.[5] Hans företrädare Sooronbaj Zjeenbekov var den tredje kirgiziska presidenten som fått hoppa av till följd av demonstrationer under de senaste 15 åren.[6] I maj 2021 ändrades Kirgizistans författning så att presidentstyre återinfördes efter att landet varit en parlamentarisk demokrati sedan 2010. Därmed fick presidenten ökade befogenheter på parlamentets bekostnad.[7] Geografi Kirgizistan är ett mycket bergigt land i det inre av Centralasien, gränsande till Kazakstan i norr, Kina i öst, Uzbekistan i väst och Tadzjikistan i syd och väst, beläget på nordsidan av den stora bergskedjan Tian Shan, vars utlöpare täcker större delen av landets yta, undantaget dalar och bäcken samt en liten del av det kazakiska låglandet i norr. Landets högsta punkt är Dzjengisj Tjokusu, på 7 439 meter över havet, i Kaksjaal-Too-kedjan på den kinesiska gränsen. Den lägsta punkten är floden Kara-Darja, på 132 meter över havet. Endast fyra procent av landet är skogbeklätt. Den stora, mycket djupa och kristallklara sjön Ysyk-Köl i landets nordöstra del var ett av dåvarande Sovjetunionens främsta turistparadis. I den lilla delen låglänt land i norr, på nordsidan av Kirgizbergen (Alatau), ligger huvudstaden Bisjkek som med sina omkring 900 000 invånare är landets i särklass största stad. I väst innefattar Kirgizistan den östligaste delen av Ferganadalen och där landets näst största stad Osj. Andra städer är Tokmok, Dzjalal-Abad och Karakol. Klimatet varierar mellan landsdelarna. Den sydvästliga Ferganadalen är subtropisk och extremt varmt om sommaren med temperaturer upp mot 40 °C. De nordliga höjderna har tempererat klimat och Tian Shan varierar från torrt kontinentalt till arktiskt klimat, allt efter höjden. I de kallaste områdena är temperaturen under fryspunkten under runt 40 dagar om vintern, och till och med några ökenområden upplever konstant snöfall under denna period. Bland naturtillgångarna märks betydliga mängder guld samt även kol, uran, antimon, andra ädelmetaller och mindre mängder petroleum och naturgas. Mindre än åtta procent av landet är uppodlat; jordbruket är koncentrerat till det nordliga låglandet runt Bisjkek samt i Ferganadalen. Tungt snöfall om vintern leder till omfattande vårflod som ofta skapar allvarliga skador längre ner. Avrinningen från bergen används dock till hydroelektricitet. Den viktigaste floden är Naryn som flyter västerut genom Ferganadalen in i Uzbekistan där den möter en annan av Kirgizistans stora floder, Kara-Darja, vilket ger upphov till Syr-Darja, en av Centralasiens största floder, som utmynnar i Aralsjön, även om den massiva användningen av vatten till konstbevattning i Uzbekistans bomullsbruk nu gör att floden förtorkar långt innan den når Aralsjön. Tjüjfloden flyter ett kort tag genom Kirgizistan innan den går in i Kazakstan.
EnklaverByn Barak med 627 invånare är en kirgizisk enklav i Ferganadalen omgiven av uzbekiskt territorium, belägen mellan städerna Margilan och Fergana. (Se även [1].) Det finns fyra uzbekiska exklaver i Kirgizistan. Två av dem är städerna Soch, som har en yta på 325 km² och en folkmängd på 42 800 år 1993 (några uppskattningar går upp till 70 000 invånare) varav 99 % är tadzjiker och resten uzbeker, och Sjachrimardan (även känt som Sjakirmardon eller Shah-i-Mardan) som har en yta på 90 km² och en folkmängd på 5100 år 1993, varav 91 % uzbeker och resten kirgizer. De två andra är de små territorierna Tjüj-Kara (eller Kalatja) som är runt 3 km² och Dzjangajl som är ännu mindre. Tjüj-Kara ligger vid Sochfloden mellan den uzbekiske gränsen och Sochenklaven. Det finns också två enklaver som tillhör Tadzjikistan. Voruch är mellan 99 och 130 km² stor och har en folkmängd på mellan 23 000 och 29 000, varav 95 % tadzjiker och 5 % kirgiser fördelat på 17 byar. Voruch ligger 45 km söder om Isfara på den högra stranden av Karafsjinfloden. Den andra är en liten bosättning nära den kirgiziska järnvägsstationen Kajragatj. Styre och politikEnligt konstitutionen från 1993 var Kirgizistan en demokratisk republik med ett tvåkammarparlament med ett överhus med 70 ledamöter och ett underhus med 35 ledamöter, båda på 5 år. Överhuset avskaffades vid folkomröstning om nya grundlagen i 2007 och då ökades antal ledamöter i underhuset till 90.[8] I 2010 hölls en ny folkomröstning då 90,55 % sade ja till nya grundlagen: enligt den ska parlamentet ha en kammare och 120 ledamöter. Folkomröstningen gjorde Kirgizistan den första parlamentariska demokratin i Centralasien där presidentens roll är ceremoniell.[9]. Den exekutiva makten hålls enligt sagda konstitution av en president, vald på 5 år, och en regering under en premiärminister, som utses av presidenten på rekommendation av parlamentet. Den dömande makten består av en högsta domstol (utsedd på 10 år av parlamentet på rekommendation av presidenten), en konstitutionsdomstol, lokala domstolar och en statsadvokat. Presidenten Askar Akajev försökte i början av 2003 genomdriva en ändring i grundlagen som gav presidenten betydligt större makt på bekostnad av parlamentet, som skulle ombildas till ett enkammarparlament med 75 ledamöter. Valet till det nya parlamentet hölls den 27 februari och 13 mars 2005, men sågs som felaktiga och i de efterföljande protesterna, kända som Tulpanrevolutionen, tvingades presidenten avgå den 25 mars (se även under avsnittet historia ovan). Efter Tulpanrevolutionen bibehölls tvåkammarparlamentet med samma ledamöter som innan parlamentsvalet 2005; den nya regeringen är i färd med att utveckla ett nytt styrelsesätt för landet, och konstitutionen är för närvarande under omarbetning. Den 8 november 2006 godtog parlamentet en ny konstitution (den godkändes av presidenten dagen därpå) som etablerade ett enkammarparlament med 95 ledamöter där majoriteten i parlamentet utser premiärminister. I slutet av oktober 2007 upplöste presidenten parlamentet och utlyste nyval. I detta parlamentsval, som genomfördes söndagen den 17 december, deltog tolv politiska partier. Landets valkommission meddelade att 71,3 procent av landets 2,7 röstberättigade deltog i valet, gott och väl över de 50 procent som krävs för att valresultatet ska vara giltigt. När 70 procent av rösterna räknats leder partiet Ak Zjol med 46,6 procent, det socialistiska oppositionspartiet Ata Meken hade då 9,7 procent och Socialdemokraterna hade 4,7 procent. Inget annat parti låg över tre procent.[10] Innehållsmässigt handlar politiken sedan 2005 mycket om privatiseringar i energisektorn, gränser mot grannländerna, förhållandet till utländska investerare, till exempel i guldgruvorna i landets norra delar. En het fråga är de militärbaser som utländska makter förfogar över. Förutom den gamla ryska även en amerikansk bas som öppnades med anledning av kriget i Afghanistan. Den sistnämnda stängdes dock juni 2014, efter att man inte kommit överens om villkoren för en förlängning av hyresavtalet.[11] Kirgizistan har senare under 2014 accepterat medlemskap i Eurasiska ekonomiska unionen, från bildandet 2015; Ryssland har under 2014 köpt upp Kirgizistans största gasbolag (och sålunda tagit kontroll över landets gasförsörjning) och samtidigt efterskänkt landets skuld till Ryssland på 500 miljoner dollar. USA har under sommaren lämnat flygbasen i Manas öster om huvudstaden Bisjkek, och landets lagar skrivs löpande om enligt förebild från Ryska federationen.[11] Administrativ indelningKirgizistan är indelat sju provinser (singular: oblasty; plural: oblastlar). Huvudstaden Bisjkek utgör ett särskilt stadsdistrikt (sjaar) och även den näst största staden Osj har särskild stadsstatus.  Provinserna, med administrativa centrum, är som följer:
(Siffrorna är hämtade från folkräkningen 24 mars 1999 [2].) Varje provins består av ett antal distrikt (rajon) som administreras av regeringsutnämnda tjänstemän (akim). Bondesamhällen (ayıl ökmötü) som består av upp till 20 små bosättningar har sina egenvalda borgmästare och råd. EkonomiKirgizistans ekonomi påverkades allvarligt av Sovjetunionens kollaps och förlorade då dennas enorma marknad. År 1990 gick runt 98 % av kirgizisk export till andra delar av Sovjet. Detta ledde till att nationens ekonomiska resultat under tidigt 1990-tal var sämre än någon andre tidigare Sovjetrepublikerna med undantag för de krigshärjade Armenien, Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Fabriker och statliga jordbruk kollapsade i frånvaron av deras tidigare marknader. Trots stöd från betydande givare, såsom den internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och Asiens utvecklingsbank, har den kirgiziska republiken haft ekonomiska svårigheter efter självständigheten. Till en början berodde detta på sammanbrottet av det sovjetiska handelsblocket, vilket hindrade republikens övergång till fri marknadsekonomi. Regeringen gick dock in för att genomföra detta, men har tvingats reducera utgifterna, sänka prissubsidierna och införa förmögenhetsskatt. Genom ekonomisk stabilisering och reformer försöker regeringen etablera en jämn och långvarig tillväxt. Reformerna ledde till att Kirgizistan blev upptaget i Världshandelsorganisationen (WTO) den 20 december 1998. Medan det ekonomiska resultatet har blivit kraftig förbättrat under de senaste åren, särskilt sedan 1998, förblir svårigheterna i att säkra årliga omsättningar stora nog och säkra ett socialt säkerhetsnät. Jordbruk.jpg) Lantbruk är en viktig sektor av den kirgiziska ekonomin. Under det tidiga 1990-talet stod den privata lantbrukssektorn för mellan en tredjedel och hälften av vissa skördar. År 2003 stod lantbruk för 38,7 % av BNP och 55 % av anställningarna. Kirgizistan är bergigt, vilket föranleder djuruppfödning, som är den största lantbruksaktiviteten. De viktigaste grödorna är vete, sockerrör, potatis, bomull, tobak, grönsaker och frukt. Ull, kött och mjölkprodukter är också viktiga varor. I Kirgizistan odlas spannmål, bomull och tobak i dalar kring floder. Dessutom finns det många sjöar och floder som kan utnyttjas för vattenkraftverk. Elektriciteten skickas sedan bland annat till andra asiatiska länder. Förädling av lantbruksprodukter är nyckelkomponenten i den industriella ekonomin och den mest attraktiva sektorn för utländska investerare. Energi och råvarorLandet är rikt på mineraler, men har obetydliga petroleum- och naturgasreserver, och importerar sålunda bensin och gas. Bland mineraler finns betydande förekomster av kol, guld, uran, antimon samt en del andra ädelmetaller. Metallurgi är en viktig industri, och regeringen hoppas dra till sig utländska investeringar i detta fält. Regeringen har aktivt uppmuntrat utländsk involvering i att bryta och förädla guld. Kirgizistans enorma vattenresurser och bergiga terräng gör att det kan producera och exportera stora mängder hydroelektrisk energi. De grundläggande exportvarorna är metaller och mineraler (såsom guld, kvicksilver och uran), ullprodukter, bomull och andra lantbruksprodukter, elektrisk energi, maskiner och vissa byggvaror. Importen består av petroleum och naturgas, metaller, kemikalier, de flesta maskiner, träverk och pappersprodukter, några matvaror och visst byggmaterial. Landets viktigaste handelspartner är Tyskland, Ryssland, Kina samt grannländerna Kazakstan och Uzbekistan.
Demografi
Enligt en folkräkning genomförd år 1999 var invånarantalet 4 896 100. Befolkningstätheten 26,6 människor per km². Enligt en uppskattning från 2005 hade Kirgizistan då 5 146 281 invånare. Antalet invånare 2022 uppges till 6 803 300[12]. Landet har en BNP på 2 088 dollar per capita. Av invånarna är 34,4 % under 15 år och 6,2 % är över 65. Befolkningens medelålder är 22,7 år. Medellivslängden är för män 65 år och för kvinnor 72 år. Landet är ett jordbrukssamhälle; endast 33,9 % av befolkningen bor i urbana områden. Bland de största etniska grupperna märks kirgizerna, en turkisk folkgrupp med mongoliskt och kinesiskt inflytande. Kirgizerna utgör 69,5 % av befolkningen och har historiskt sett varit halvnomadiska herdar levande i jurtor och håller får, hästar och jakar. Dessa nomadiska traditioner existerar fortfarande, och friheten det medför påverkar den politiska stämningen i landet. Det antas vanligtvis att det finns 40 kirgiziska stammar, vilket symboliseras med de 40 strålarna från den gula solen i centrum i Kirgizistans flagga (linjerna i solen skall representera en jurta). Andra etniska grupper är uzbeker (14,5 %) i syd och ryssar (9 %) koncentrerade i norr. Mindre minoriteter är uigurer (1,1 %), tadzjiker (1,1 %), kazaker (0,7 %), dunganer (1,2 %) och turkar (0,9 %), därtill små koreanska (0,3 %), ukrainska (0,5 %), tatariska, meschetiska, kalmuckiska och tyska befolkningar. SpråkBland språken är kirgiziska det största med ungefär 2,3 miljoner talare (enligt annan uppskattning ungefär 57 %). Även ryskan är ett stort språk. Därutöver talas uzbekiska, uiguriska, ukrainska, tatariska och tyska. En regeringskampanj genomfördes efter sovjettiden fram till 1997 för att göra kirgiziskan till det enda officiella språket att användas i alla administrativa, och även kommersiella, sammanhang. Ryskan fick dock officiell status i vissa områden genom en grundlagsändring 1998. ReligionBland religionerna utmärker sig islam (75 % av befolkningen; enligt annan uppskattning 95 %), främst sunni, och rysk-ortodox kristendom (20 %). Mindre grupper är ukrainsk-ortodoxt och protestantiskt (främst lutheraner och baptister) kristna. HälsaKirgizistans bergiga geografi, utbredd rökning och hög användning av biobränslen inomhus bidrar till stora problem och en hög dödlighet i lungsjukdomar. En av tio invånare behandlas för KOL, kroniskt obstruktiv lungsjukdom.[13]. Under åren 2001-2010 hade landet en dödlighet i KOL som var långt högre än många jämförbara länder.[14] UtbildningKirgizistan har en hög läs- och skrivfärdighetsnivå (mellan 97 och 99 procent) och en stark tradition att utbilda alla medborgare. Men landets ambitiösa program för att restrukturera det sovjetiska utbildningssystemet präglas av dåliga finanser. Det är obligatoriskt att gå i skola i nio år. Kirgiziska används i växande grad i utbildningen och ersätter ryskans tidigare roll.
Internationella rankningar
Referenser
Noter
Källor
Externa länkar
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
