Andréasson inledde sin karriär 1944, med tecknade serier för mindre barn i både dags-, vecko- och seriepressen. Bland de mer kända skapelserna fanns Lille Rikard och hans katt (1951–1972) och Pellefant (skapad 1962, överlämnad till andra 1975).
Mest framgångsrik blev serien Bamse, som skapades 1966 och fick en egen serietidning 1973. Serien blev också animerad film ett antal gånger, första gången redan 1966. Bamse utvecklades till Sveriges mest framgångsrika svenska barnserie.[2] Rune Andréasson lämnade redaktörskapet på tidningen 1990, varefter han återupptog produktionen av bilderböcker med figurerna från serien.
Biografi
Ungdomstiden
Rune Andreasson växte upp i Göteborg med en far som arbetade som försäkringsinspektör och tecknade på fritiden, och ville bli serietecknare efter att ha sett Tre små grisar på bio som åttaåring.[3] Som tolvåring 1938 fick Andréasson för första gången en teckning publicerad i pressen (i Göteborgs-Tidningen)[4] och senare samma år scendebuterade han som barnskådespelare på Göteborgs stadsteater, vilket följdes av flera statistuppdrag.[5]
Under gymnasietiden på Hvitfeldtska debuterade han som sagoillustratör (1942) och serietecknare (1944 med Äventyr bland djuren, senare kallad Brum) i Allers Familj-journal.[6]
Efter studentexamen gick Andréasson i Maria Schildknechts elevskola vid Göteborgs stadsteater 1944–1947[7][8]
samtidigt som han kontinuerligt skrev och tecknade strippserien Brum (1945–1967) och sagoföljetongen Åsnan Kal från Slottsskogen (1945–1952) för Göteborgs-Postens lördagsbilaga.[9][8]
Under militärtjänstgöring i Stockholm skapade han Nicke Bock från Skansen, en variant på Åsnan Kal, som gick i Stockholms-Tidningen åren 1948–1950.[10] En svensk marknad för serietidningar uppstod vid denna tid varvid Andréasson skapade sin första serie i serietidningsformat: serien Teddys äventyr som trycktes som ett fristående häfte i utgivningsserien Algas seriebok (nr 10, 1950), utgiven så först sedan själva serien blivit publicerad i Holland.[11] Den var en Disney-inspirerad äventyrsserie[12] om den starke huvudpersonen Teddy Björn och hans vänner Lasse Skutt och Hasse Skalman.[13]
Rune Andréasson drömde samtidigt om att göra karriär som filmtecknare på Disneystudion i USA; det närmaste detta han kom var ett erbjudande från Walt Disney (i samband med ett personligt möte i Köpenhamn 1951) om att få arbeta för Disney i Skandinavien, vilket Rune Andréasson avböjde.[14][15] Hela sin karriär såg Andréasson sina historier som filmer i sitt inre, som han tvunget fick översätta till enskilda bilder.[16]
Med regelbunden medverkan i Serieförlagets flaggskepp Tuff och Tuss (1953–1958) nådde Rune Andréasson ökad popularitet som serieskapare;[19] tidningen fick god kritik[20] och det fasta inslaget Teddys äventyr blev läsarnas favorit.[21] Framgången följdes bland annat av julalbumet Teddys jul (1953–54)[22], övertagandet av jultidningen Julbocken (1954–1967)[10], kapitelboken Pellefant i Gottlandet (1954), teaterpjäsen Åsnan Kal från Slottsskogen (1955) och den egna serietidningen Teddy (1959–1960).
Inspirerad av den svenska televisionens pionjärprogram gjorde Andréasson sin första TV-serie Nalle ritar och berättar (1958–1959).[16] Äntligen fick han omsätta sina beprövade bildberättelser i rörligt medium och gjorde även material för pressen baserat på de egna tv-filmerna: dels en tecknad serie med samma namn som gick i flera tidningar[16] och dels fotoserien "TV-Nalle och Hustomten" i serietidningen Cirkus (1959), med foton av Barbro Frodi.[23]
Bamse och Pellefant
I början av 1960-talet utvecklade han en ny björnkaraktär att göra tv-film av.[24] Det resulterade i sex filmer om "Bamse – världens starkaste björn" som premiärsändes hösten 1966.[24] Samtidigt började Bamse gå som veckoserie i Allers (1966–1970).[24] "Mottagandet blev sådant att jag började fundera på en Bamses egen serietidning", summerade Rune Andréasson senare; "Jag lade ner veckoserien för att göra sju färgfilmer och förbereda serietidningen."[24]
Under arbetet med de första Bamse-filmerna hade han startat serietidningen Pellefant (1965–1993), vars titelserie spöktecknades efter Andréassons manus.[25] Han såg liknande möjligheter i Bamse och bildade delvis därför det egna aktiebolaget Rune A-serier AB vid nyåret 1970.[26] Julen 1972 sändes slutligen de första färgfilmerna om Bamse i Beppe Wolgersjullovsmorgonprogram[27] och i anslutning till detta lanserades serietidningen Bamse i januari 1973.[28]
Efter 1974 skapade han inget nytt material för tidningen Pellefant (vars titelserie övertogs av dansken Gil Johansen). Han valde att som serieskapare nu helt koncentrera sig på Bamsetidningen.
Från och med årgång 1976 tecknades Bamse-serierna primärt av spanjoren Francisco Torá, till förmån för Andréassons tidsslukande filmarbete. Sedan två nya Bamsefilmer premiärsänts 1981 övertog Rune A-serier AB utgivningen av Bamsetidningen, hemifrån Kalvlyckevägen i Viken.[29] Seriernas teman utvecklades under 1980-talet till mer vardagsnära skildringar av Bamses familjeliv och pläderande för bildning och kultur, rättvisa och solidaritet. Från 1983 använde sig Andréasson även av den svenske spöktecknaren Bo Michanek i Malmö,[30] som utgjorde ett viktigt[31] och kvalitativt tillskott.[32][33] När danskägda mediekoncernen Gutenberghus övertog produktionen av nya Bamse-serier från och med nummer 8/1990 ville Rune Andréasson att tillkommande bildskapare skulle efterlikna Michaneks sätt att teckna.[34][35]
Ålderdom
I samband med förlagsbytet 1990 pensionerade sig Andréasson från tidnings- och filmproduktionen vid en ålder av 65 år. Därefter började han (för första gången på uppemot två decennier) skriva och måla nya bilderböcker med Bamse-figurerna. Under en övergångsperiod på två år[36] (Bamse 8/1990–7/1992)[37] förhandsgranskade Rune Andréasson alla manus som den nya redaktionen övervägde att använda.[38] Under samma period tecknade han också fortsatt alla omslag samt affischbilagor och några andra mindre frekventa inslag i tidningen. Åren 1995–1998 skrev han i hemlighet 61 nya seriemanus för postumt bruk.[39][40] Sista serien Rune Andréasson både skrev och tecknade publicerades i programbladet till teaterföreställningen Bamses födelsedagskalas 1998.[41] Sista åren av sitt liv var han engagerad i att utveckla Bamses Värld (1998–) på Kolmårdens djurpark.
Andréasson avled 1999 till följd av cancer.[42] Han är gravsatt i minneslunden på Vikens nya kyrkogård.[43]
Familj
Andréasson gifte sig 1959 med Maivor Lundström och fick barnen Dan (född 1959), Ola (född 1961), Pål (född 1968) och Viktoria (född 1973).[44][45][42] Andréassons familj var även inblandad i Bamsetidningens och Bamse-filmernas produktion, inte minst 1982–1990, då familjeföretagen Rune A-serier AB/Bamse Förlaget producerade tidningen i familjens hem i Viken.
Flera av figurerna i Bamseserien är uppkallade efter familjen Andréasson: släktnamnet Viktoria användes åt Bamses båt och mamma, hustrun Maivor åt Bamses dotter Nalle-Maja och sonen Olas namn återkommer hos Ola Grävling. Bamses pappa Hebbe har namnet gemensamt med Andréassons pappa Heribert, liksom Bamses farmor (Augusta Beata) och mormor (Anna-Cilla) bär samma namn som Rune Andréassons farmor och mormor.
Tecknade serier
Tabellen avser att i möjligaste mån täcka in (enbart) första kända publiceringen för respektive verk.
Tidslinjen nedan redogör för seriernas originalpubliceringar från debuten 1944 och framåt (avrundat till hela årtal); dels sådana som ägt rum under fler än ett år (grönt) och dels sådana som begränsats till ett enstaka år (rött). Mörkare nyans = postum publicering.
Rune Andréassons serietidning Bamse analyseras i en av de fördjupande delarna av litteraturvetaren Helena Magnussons doktorsavhandling om svenska tecknade serier för barn från 2005.[198] Fokus ligger där framförallt på tidningens två första decennier, 1970- och 1980-talen.[198]
Vid biblioteket i Rune Andréassons hemort Viken står sedan 2012 en Bamse-staty av skulptören Jonas Högström.[201] Idén att resa en Bamse-staty till Andréassons ära framfördes redan 1994, i en folkpartistisk motion i Höganäs kommunfullmäktige.[202]
Sedan 2014 finns även den nybyggda Bamserondellen, uppkallad till minne av Rune Andréasson och belägen inte långt ifrån huset där han bodde.[203]
Kommentarer
^Detta datum började serien gå i GP, det kom dock att dröja innan serien började originalpubliceras i just GP.
^Säsongen 2012 avslutades då.[122][123] Den nyskrivna pjäsen Bamse i djungeln hade premiär i slutet av april 2013.[124]
^Följande objekt med Rune Andréasson som upphovsman redovisas i utställningskatalogen:[159]
Två omslag till tidningen Bamse. 1970-tal. Gouache.
Lille Rikard och hans katt. Första och sista avsnitten. Pennteckning och laverad pennteckning. 1951 [och ca 1972].
Aisopos fabler, Vildåsnan och Tamåsnan. Pennteckning och tidningstryck. Bamse nr 7/1975.
Lille Skutt som kock. Pennteckning. Bamse 7/1973.
^Utställningen upphörde officiellt någon gång mellan den 5 mars[163] och den 4 april[164] att döma av den officiella webbsidan.
^Museets sista säsong (innan flytten till Stockholm) avslutades då.[174]
^I museets samlingar ingår omslagsoriginalet till Bamse nr 8/1978[196] som funnits till försäljning på Seriegalleriets Bamse-utställning 2003.[167]
^"Göteborgssyskon spelar teater" 1943. I artikeln påstås felaktigt att Andréasson var 14 år vid scendebuten, då han i själva verket var 13 år (jämför Andersson 1957 s. 208 och 222).
^Rasmus 1947: "Elevskolans rulla ser i år ut så här: Ulla och Rune Andréasson, [...]"
^ [ab] Hegerfors 1978 s. 37: "– Nej, jag ville blir skådespelare och hann t.o.m. gå på Göteborgs Stadsteaters elevskola i tre år, innan jag begrep att serier var roligare! Varje vecka ritade och berättade jag 'Åsnan Kal från Slottsskogen' i Göteborgs-Postens lördagsbilaga. Även 'Brum' gick där."
^Hegerfors 1978, s. 37: "– 1951 träffade jag Walt Disney i Köpenhamn och erbjöds att arbeta för honom i Skandinavien. Jag tackade nej. Men hade han velat ha mej i Hollywood, skulle jag ha skrikit ja!"
^Månadens Affärer, september 1996 (s. 48): "'Jag träffade faktiskt Walt Disney personligen i Köpenhamn 1951, men det var under en period då Disney avskedade folk.'"
^Nilsson 2005 s. 101: "[Rolf Janson:] – Ja, 'Teddy' visade sig sedan vara det bästa i Tuff och Tuss. När jag säger det bästa, så menar jag att barnen tyckte bäst om 'Teddy', sen kom 'Olli', 'Sten & Flisa' och sedan var det väl 'Jumbo' och så vidare."
^Siverbo 1995 s. 51: "En annan viktig händelse var Bo Michaneks entré som tecknare [...]"
^Gunnarsson 2001 s. 23: "En ny tecknartalang debuterade och tillförde Bamseserien en elegans i teckningarna som inte ens Rune lyckades få till under den period han själv tecknade Bamse."
^Andersson et al 1997 s. 18: "Sedan lämnades ritstiftet över till spanjoren Francisco Tora, en medioker hantverkare som berövade serien mycket av dess bildmässiga charm. Betydligt bättre gick det för svensken Bosse Michanek, som debuterade som Bamsetecknare i nummer 11/83."
^Gunnarsson 2010 s. 3: "År 2000 fick vi på Bamseredaktionen en överraskning. Det visade sig nämligen att Rune i hemlighet skrivit nya manus under flera års tid."
^Datum för sista framförandet: annons införd 1955-12-31 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (s. 23, spalt 1) och Göteborgs-Tidningen (s. 23, spalt 1).
^"Ny dockteater om BamseArkiverad 13 april 2017 hämtat från the Wayback Machine." (PDF, 4,86 MB), Green Room 2013:1, s. 7. Citat: "”Bamse i djungeln” heter Kolmårdens nya föreställning som har premiär i slutet av
april. [...] Den tidigare Bamsepjäsen har spelats i 14 år."
^Wetterström, Petra (2 maj 1998). ”Ett utmärkt komplement till Djurparken”. Norrköpings Tidningar. Citat: "Rune Andréasson har själv skapat både pjäsen och den härliga scenografin."
"Den första boken heter Bamse Sagobok och kom 1968. Den innehåller fem kortare berättelser. Tre år senare, 1971, kom fyra böcker med längre historier: Bamse och Sjörövarna, Bamse och Lejonet, Bamse i Vilda Västern och Bamse åker till Månen."
^Bamse 1984:7 s. 42: "Ytterligare två filmer visades påsken 1981. De handlade om Bamses lilla åsna och belönades med juryns specialpris vid Golden Gate-festivalen i San Francisco samma år."
^ [ab] Serier för alla: svenska serier och serietecknare : Nationalmuseum 11.1-18.3 1979. Nationalmusei utställningskatalog, 0585-3222 ; 417. Stockholm: Nationalmuseum. 1979. Libris7602184. ISBN 91-7100-148-4, s. 18.
^Nilsson, Christina (24 december 1980). ”Världens starkaste björn har blivit frimärke: Rune åker utomlands för att få nya idéer”. Norra Skånes Tidningar: s. 18., spalt 2. Citat:
"Just nu visar posten i Helsingborg en utställning om Bamse där originalteckningen som ligger till grund för frimärket finns på plats."
^"Bamse på utställning", Impulsen: nyheter och tips för kassatjänsten 1981:2. Citat:
"– Under december månad hade vi en utställning med anknytning till BAMSE-frimärket på postkontoret Helsingborg 1, skriver Curt Edman på områdesförvaltningen. Materialet till utställningen hade ställts till förfogande av BAMSES tecknare, – Rune Andreasson, Viken. I materialet ingick bland annat originalteckningen till frimärket, och Postmuseum hade lånat ut ett avdrag av originalgravyren."
"Inne i den gamla posten på hörnet Viktor Rydbergsgatan-Eklandagatan hängde i decennier en stor färgglad originalmålning med typiska Rune Andréasson-djur på. Postpersonalen hävdade helt frankt att den var en gåva från Rune "som tack för god service". / Jag undrar vart detta verk tog vägen. Nån som vet?"
"Serien [Lille Rikard och hans katt] publiceras fortfarande i många tidningar, men inga nya avsnitt har gjorts sedan 1972. / Det här är sista avsnittet. / (Originalet tillhör Nationalmuseum)"
Objektet i fråga har sedermera överförts till Moderna Museet:
^Österlind, Robert (17 mars 2010). ”"Serier en konstform": lekfull greve kombinerar leksaker och serietidningar på sitt slott”. Dagens Industri: s. 18.
Andersson, Elis (1957). Tjugofem säsonger: pjäser och föreställningar på Lorensbergsteatern och Göteborgs stadsteater 1926-1951. Göteborg: E. Höglund. Libris849326
Gunnarsson, Joakim (2001). Johan Blixt & Åsa Johansson [=Åsa Warnqvist]. red. ”Bo Madinek – Bo Michanek: mysteriet med den svenske Kalle Anka-tecknaren Bo Madinek”. NAFS(k)uriren (Stockholm: Nationella Ankistförbundet i Sverige (kvack)) 32: sid. 23.