Phascogale calura

Phascogale calura Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Infraklass	Pungdjur Marsupialia
Ordning	Rovlevande pungdjur Dasyuromorphia
Familj	Rovpungdjur Dasyuridae
Släkte	Phascogale
Art	Phascogale calura
Vetenskapligt namn
§ Phascogale calura
Auktor	Gould, 1844
Utbredning
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Phascogale calura[2][3][4][5] är en pungdjursart som beskrevs av Gould 1844. Phascogale calura ingår i släktet Phascogale och familjen rovpungdjur.[6][7] Inga underarter finns listade.[6]

Utseende

Med en kroppslängd (huvud och bål) av cirka 12,5 cm och en vikt av upp till 68 g är hannar tydlig större än honor. Stora hannar kan ha en kroppslängd av 14,5 cm. Honor når däremot en genomsnittlig längd (huvud och bål) av 10,5 cm och en vikt av upp till 48 g. Svansen är med 11,9 till 14,5 cm oftast lite längre. På ovansidan förekommer grå päls och undersidan är täckt av krämfärgad päls. Svansen har nära bålen på ovansidan ett täcke av röda hår och sedan följer en lång svart och yvig tofs. Honor utvecklar ingen riktig pung (marsupium) men under dräktigheten bildas hudflikar som sedan skyddar ungarna. Mellan hudflikarna finns 8 spenar.[8][9]

Utbredning

Pungdjuret förekommer i sydvästra Australien.[1]

Ekologi

Arten är aktiv på natten och vistas i öppna skogar där den vilar i trädens håligheter. Typiska träd i regionen är Allocasuarina huegeliana och Eucalyptus wandoo.[1]

Phascogale calura går på marken samt klättrar i växtligheten och jagar olika mindre djur som insekter, spindlar och småfåglar. Den kan göra upp till 2 meter långa hopp från gren till gren. Ibland ingår mindre däggdjur som möss och kaninungar i födan. Individerna har 1,5 till 8 hektar stora revir.[9][10]

Könsmognaden infaller när individerna är 9 till 10 månader gamla i maj eller juni. Efter parningen i juli är honan 28 till 30 dagar dräktig och sedan föds upp till 13 ungar. Av dessa överlever bara 6 till 8 exemplar. Även alla vuxna hannar dör på grund av stressen under parningstiden och då honorna blir aggressiva. Ungarna diar sin mor fram till sensommaren och de stannar hos modern fram till oktober. Honor kan leva upp till tre år.[9]

Status

Efter européernas ankomst i Australien minskade arten utbredningsområde på grund av skogsavverkningar och svedjebruk. För att skydda populationen inrättades flera naturskyddsområden.[1]

I djurets utbredningsområde finns många växter av släktena Gastrolobium och Oxylobium. Växterna innehåller fluorättiksyra som är giftig för rävar, får och nötkreatur men inte för Phascogale calura. Troligtvis finns därför artens ursprungliga habitat kvar vad som skyddar pungdjurets bestånd.[1][9]

IUCN uppskattade året 2008 att det finns cirka 10 000 vuxna exemplar. IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.[1]

Källor

1. ^ [ ] 2008 Phascogale calura Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
2. Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
3. (1998) , website Phascogale calura, Mammal Species of the World
4. Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
5. Nowak, Ronald M. (1991) , Walker's Mammals of the World, vol. 1, 5th ed.
6. ^ [ ] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (26 januari 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
7. ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
8. Nowak, R. M. (1999) Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, sid.45-46 Phascogale
9. ^ [ ] ”Phascogale calura” (på engelska). Department of the Environment, Australia. 2018. http://www.environment.gov.au/cgi-bin/sprat/public/publicspecies.pl?taxon_id=316. Läst 16 januari 2018. 
10. ”Red-tailed Phascogale”. Bush Heritage. https://www.bushheritage.org.au/species/red-tailed-phascogale. Läst 16 januari 2018. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Phascogale calura.
  Bilder & media
• Wikispecies har information om Phascogale calura.
  Artförteckning