Som aktör var han främst uppskattad för sin förmåga till karikatyr i komedier. Han ska ha varit mycket populär under 1820- och 30-talen. Bland hans roller märks titelrollen i Chalumeaux, Jubal i Juden, Pastoureau i Bröderne Philibert, Geronte i Universalarfvingen, baron Torrved i Ålderdom och dårskap, Gyllenparfym i Den okände sonen, Pfefferkorn i N:o 777 eller lotteri på fast egendom.
"... Vid en skildring af dramatiska scenen, sådan den var på 1820-talet, får man rättvisligen ej glömma Sevelin. Hans fack var egentligen niais- och pajazzo-rollerna, och om han ock ej hade mycken uppfinningsförmåga och egendomlighet, saknade han likväl på intet vis dessa egenskaper. Såsom Longino i »Slottet Monte-nero», Jobal i »Juden», Kusin Pastou-reaux i »Bröderna Philibert», bonden, som vunnit processen, i »Advokaten Pa-telin» och många flere roller har han aldrig kunnat ersättas, och den ende nu för tiden, som skulle kunna sägas med framgång arbeta i hans väg, Fr. Deland, är både mindre flersidig och icke så gripande komisk, har icke heller på långt när så figuren i sin makt. Sevelin kunde märkvärdigt förskapa sig, ehuru inom ett inskränkt fält och hufvudsakligen genom en stor mjukhet och böjlighet i kroppen. Han var alltid mager och kunde med stor illusion göra sig utsvulten nästan till genomskinlighet, men inom karrikeringen låg också hela hans konstnärsskap, som i alla fall var något enformigt, och han hade på scenen så länge och lyckligt återgifvit det besatta och förvridna, buffamessiga, att hela hans väsen, särdeles rösten, alltid och i alla förhållanden bibehöll en komisk anstrykning. [...] Sevelin var i det enskilda lifvet en stilla, hederlig och aktad man, ansågs ock länge för god ekonom, men slutade med att göra konkurs. Med sin hustru, född Thunberg, primadonnan i operan, lefde han i ett lyckligt äktenskap. "[2]
