sv Paaliaq

	Paaliaq
	Intervallfotografiet som ledde till upptäckten av Paaliaq, den 7 augusti 2000.
Upptäckt
Upptäckare	John J. Kavelaars, Brett Gladman, Jean-Marc Petit, Hans Scholl, Matthew J. Holman, Brian G. Marsden, Philip Nicholson och Joseph A. Burns
Upptäcktsdatum	7 augusti 2000
Beteckningar
MPC-beteckning	S/2000 S 2
Alternativnamn	Saturn XX
Uppkallad efter	Paaliaq
Omloppsbana
Banmedelradie	15 198 000 km
Excentricitet	0,3632
Siderisk omloppstid	686,9 dygn ((1,88 år))
Inklination	45,077°
Måne till	Saturnus
Fysikaliska data
Dimensioner	22 km
Massa	8,2·1015 kg
Medeldensitet	2,3 g/m³
Ytgravitation (ekvatorn)	0,0061 m/s²
Albedo	0,06
B–V	0,86
V–R	0,40

Paaliaq är en av Saturnus månar. Den upptäcktes av John J. Kavelaars, Brett Gladman, Jean-Marc Petit, Hans Scholl, Matthew J. Holman, Brian G. Marsden, Philip Nicholson och Joseph A. Burns i oktober 2000, och gavs den tillfälliga beteckningen S/2000 S 2.^[2]^[3] Bland Saturnus månar är den numrerad som XX, det vill säga som nummer 20.

Månen är medlem i Inuitgruppen och namngavs i augusti 2003 efter en fiktiv shaman i boken The Curse of the Shaman, skriven av Michael Kusugak. Kusugak försåg Kavelaars med namnen på jättarna i inuitisk mytologi som nyttjades i namngivningen av de andra månarna i Inuitgruppen.

Paaliaq tros vara omkring 22 kilometer i diameter och dess bana har ett genomsnittligt avstånd på 15,2 miljoner kilometer från Saturnus. Det tar 687 dagar för Paaliaq att kretsa ett varv kring Saturnus. Den är en medlem av inuitgruppen av oregelbundna satelliter och har också en närhet till nio andra månar.

Den har ljusröd färg. Paaliaq spektrum är mycket lik inuitgruppens satelliter Kiviuq och Siarnaq. Det stöder teorin att gruppen har ett gemensamt ursprung från en större himlakropp som brutits sönder.^[1]^[4]

Referenser

^ [a b c] Grav, T. och Bauer, J.. ”A deeper look at the colors of Saturnian irregular satellites” (på engelska). https://arxiv.org/abs/astro-ph/0611590. Läst 11 juli 2019.
^ ”IAUC 7512: S/2000 S 1 and S/2000 S 2” (på engelska). 25 oktober 2000. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/07500/07512.html. Läst 11 juli 2019.
^ ”MPEC 2000-Y15: S/2000 S 1, S/2000 S 2, S/2000 S 7, S/2000 S 8, S/2000 S 9” (på engelska). 19 december 2000. https://minorplanetcenter.net//mpec/K00/K00Y15.html. Läst 11 juli 2019.
^ Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Holman, M. J.; Grav, T.; Hergenrother, C. W.; Petit, J.-M.; Jacobson, R. A.; Gray, W. J. (12 juli 2001). ”Discovery of 12 satellites of Saturn exhibiting orbital clustering” (på engelska). Nature 412: sid. 163–166. http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6843/abs/412163a0.html. Läst 11 juli 2019.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Paaliaq.
Bilder & media

[Grav2006-1] [a b c] Grav, T. och Bauer, J.. ”A deeper look at the colors of Saturnian irregular satellites” (på engelska). https://arxiv.org/abs/astro-ph/0611590. Läst 11 juli 2019.

[cbat-2] ”IAUC 7512: S/2000 S 1 and S/2000 S 2” (på engelska). 25 oktober 2000. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/07500/07512.html. Läst 11 juli 2019.

[MPC-3] ”MPEC 2000-Y15: S/2000 S 1, S/2000 S 2, S/2000 S 7, S/2000 S 8, S/2000 S 9” (på engelska). 19 december 2000. https://minorplanetcenter.net//mpec/K00/K00Y15.html. Läst 11 juli 2019.

[Gladman2001-4] Gladman, B. J.; Nicholson, P. D.; Burns, J. A.; Kavelaars, J. J.; Marsden, B. G.; Holman, M. J.; Grav, T.; Hergenrother, C. W.; Petit, J.-M.; Jacobson, R. A.; Gray, W. J. (12 juli 2001). ”Discovery of 12 satellites of Saturn exhibiting orbital clustering” (på engelska). Nature 412: sid. 163–166. http://www.nature.com/nature/journal/v412/n6843/abs/412163a0.html. Läst 11 juli 2019.

[1]

[2]

[3]

[4]