Mårran
Mårran är en litterär figur i Tove Janssons romaner om Mumintrollen, introducerad 1948 i boken Trollkarlens hatt.[1] Mårran är en stor, kall, spöklik och skrämmande gestalt. Hennes anletsdrag består av två små, stirrande ögon, en stor näsa och en mun som visar tänderna i ett streck. Ursprungligen var hon färglös men har enligt den japanska tecknade TV-serien en mörklila nyans på kroppen. Tolkningar av Mårrans personlighet
Eftersom Mårran inte kan tala (i den polska TV-serien och den japanska TV-serien ger hon ifrån sig morranden och andra ljud, oavsett om hon är arg, eller till och med glad) har ett omdiskuterat område varit vad exakt hon symboliserar i Janssons böcker. För invånarna i Mumindalen fungerar Mårran som ett ständigt närvarande hot, men hon är också en sinnebild för ensamheten. Mårran är mycket kall, och allt hon rör vid fryser till is. Men där inne längtar hon efter ljus och värme; hon förstår bara inte att ta till sig det på rätt sätt. Mårran fungerar som en psykologisk skildring av de mycket ensamma människorna, som inte förmår ta till sig kärleken. Deras uppträdande upplevs istället som skrämmande, vilket gör att de förblir ensamma. När Mumintrollet (i boken Pappan och havet) äntligen tar mod till sig och vågar närma sig Mårran, då minskar hennes kyliga hotfullhet. Vissa menar att Mårran är en produkt av vår egen rädsla för det okända och en gestalt som skapats genom utfrysning av många av de annars så snälla figurerna i Mumindalen. Mårrans medverkan i Muminböckerna
I TV-avsnittet "Små gäster" från den animerade serien I Mumindalen medverkar hon också. Hon blir bestulen på rubinen, men i TV-serien får hon välja en sak att byta den mot i Muminmammans väska. Men vad Muminmamman än plockar fram, blir Mårran lite ledsen och skakar på huvudet. Till slut får hon välja själv och får en hjärtformad snäcka. Referenser i annan populärkultur
Källor
|
Portal di Ensiklopedia Dunia