Laget spelade dessutom bra i FA-cupen där de lyckades ta sig till final för första gången i klubbens historia, en final som de dock förlorade mot Liverpool med 1–2 efter förlängning. I ligan spelade laget en effektiv fotboll som rönte stor framgång och efter drygt halva säsongen så gick de upp i serieledning, en ledning som de altenerade med Manchester United under vårsäsongen och där laget slutligen fick se sig slaget med minsta möjliga marginal, på samma poäng som Manchester United, men med sämre målkvot.
I ligacupen var laget inte lika framgångsrikt utan åkte ut redan i tredje omgången.
Detta var klubbens utan jämförelse bästa säsong någonsin, de nådde sin högsta ligaplacering någonsin (tvåa), sin första FA-cupfinal och kvalificerade sig för första gången till spel i en europeisk cup. Detta var inledningen till en tioårsperiod i klubben som senare skulle komma att benämnas Revie-eran eller Leeds gyllene år bland klubbens supportrar.
Leeds inledde säsongen med tre raka segrar bland annat besegrades Liverpool med 4–2 på hemmaplan. Därefter gick det något sämre och efter att laget i slutet av september förlorade två ligamatcher mot Chelsea och Nottingham så intog de en plats i mitten av tabellen. Det blev dock signalen till bättre spel och en svit av sju vunna ligamatcher i rad innan de åter förlorade mot borta mot West Ham i slutet av november.
I ligacupen förlorade laget redan i tredje omgången i mitten av oktober hemma mot Aston Villa med 2–3.
I ligan spelade laget dock en fotboll som skördade stora framgångar och radade upp 18 ligamatcher i följd utan förlust vilket innebar att de gick upp i serieledning efter drygt halva säsongen. Starkaste konkurrenterna om serieledningern var Manchester United och Chelsea, och de tre lagen var omväxlande i serieledningen under våren.
Efter sin långa förlustfria svit hade Leeds avgörandet i sin hand då lagen möttes den 17 april i den 38:e omgången på Leeds hemmaplan Elland Road. Leeds ledde ligan med tre poäng före Manchester United och Chelsea, en seger skulle ha gett Leeds ett försprång med fem poäng över Manchester United med enbart fyra matcher att spela. Allt talade för Leeds inför matchen i och med de var obsegrade i 18 raka matcher samt att de inte förlorat eller ens släppt in något mål i någon av tre matcher som lagen mötts under säsongen. Leeds hade inför matchen vunnit ligamatchen på bortaplan under hösten med 1–0, och upprepat resultatet i FA-cupsemifinalens omspel mellan lagen enbart några veckor tidigare efter att den första matchen slutat oavgjord (0–0). Manchester United tog dock ledningen i matchen redan efter 14 minuter, en ledning som de höll matchen ut och vann därmed med 1–0 vilket krympte Leeds försprång i ligan till en enda poäng. När Leeds sedan överraskande förlorade även nästa match mot Sheffield Wednesday borta var Leeds istället en poäng efter Manchester United.
Två matcher senare var Leeds inför sista omgången återigen i ledning av ligan med en poäng, men behövde vinna den avslutande matchen borta mot Birmingham, för att ha en reell chans att vinna ligan då Manchester United hade en match mindre spelad. Birmingham låg sist i tabellen men Leedsspelarna var uppbart tyngda av stundens allvar och Leeds kom snabbt i underläge med 0–3, laget lyckades dock gå ifatt till 3–3 i andra halvlek, men lyckades inte göra ett avgörande vinstmål utan fick nöja sig med oavgjort. Då Manchester United samtidigt vann sin match så gick de upp i serieledning på samma poäng men med Manchester United som etta tack vare en överlägsen målkvot. Manchester United hängmatch blev i princip betydelselös då de hade behövet förlora med 19 mål för att Leeds skulle gå förbi, vilket inte skedde utan de förlorade hängmatchen med 1–2. Därmed var Manchester United ligamästare och Leeds kom på en hedrande andra plats, klubbens bästa placering i ligan någonsin.[1][2]
I FA-cupen besegrade Leeds bland annat Everton innan de ställdes mot Manchester United FC i semifinalen, en match som krävde omspel för att skilja lagen åt. Första matchen slutade oavgjort 0–0 och Leeds vann omspelsmatchen med 1–0 efter mål av Bremner i matchens slutminuter.
FA-cupfinalen 1965 mellan Leeds Och Liverpool var en match som Liverpool dominerade men där inget av lagen lyckades göra mål under ordinarie speltid. I förlängningen gjorde Liverpool 1–0 efter några minuter enbart för Leeds att kvittera sex minuter senare. I andra förlängningskvarten gjorde sedan Liverpool 2–1, ett resultat som stod sig tiden ut. Ytterligare en hedrande andra plats för Leeds och klubbens främsta placering i FA-cupen någonsin. Laget hade slutat två i ligan på 61 poäng vilket skulle ha varit tillräckligt för att vinna ligan samtliga säsonger innan dess.[1][2]
Sammanfattningsvis var detta klubbens utan jämförelse bästa säsong någonsin. Den blev därmed inledningen till en tioårsperiod som senare skulle komma att benämnas Revie-eran eller Leeds Gyllene År bland klubbens supportrar en period då klubben bland annat vann FA-cupen, ligacupen, ligamästerskapet två gånger och aldrig blev sämre en fyra någon säsong. En säsong där de som nykomling nådde sin främsta ligaplacering (tvåa) och sin störst framgång i FA-cupen (förlorande finalist) någonsin. Andraplatsen i ligan gjorde att laget för första gången i klubbens historia kvalificerade sig för spel i en europeisk cup, Mässcupen, till kommande säsong.[1][2][3]
Tre av lagets nyckelspelare, försvararna Paul Reaney och Norman Hunter samt målvakten Gary Sprake, spelade i 41 av lagets 42 ligamatcher under säsongen.[3]
Leeds viktigaste spelare under säsongen var tveklöst lagkaptenenBobby Collins som dessutom tilldelades fotbollsskribenternas (FWA) pris som Årets fotbollsspelare i England (FWA)1964/1965 och blev därmed den förste Leeds-spelare någonsin att erhålla priset.
Den vanligast förekommande laguppställningen är baserad på lagets vanligaste spelsystem 4-4-2. De namngivna spelarna är de som spelade i respektive position flest gånger.[2][3]
