Lars G. Persson
Lars Göran Persson, född 13 maj 1937 i Göteborgs Karl Johans församling i Göteborgs och Bohus län,[1] är en svensk militär. BiografiPersson avlade studentexamen 1957.[2] Han avlade marinofficersexamen vid Sjökrigsskolan 1960[3] och utnämndes samma år till fänrik vid Gotlands kustartillerikår,[4] där han var plutonchef 1960–1964.[2] Han befordrades till löjtnant 1962,[4] var plutonchef och batterichef vid Älvsborgs kustartilleriregemente 1964–1967, studerade 1967–1970 vid Militärhögskolan,[2] befordrades till kapten 1968[4] och tjänstgjorde 1970–1972 i Sjöoperativa avdelningen vid staben i Södra militärområdet.[2] År 1972 befordrades han först till major och senare samma år till överstelöjtnant,[4] varpå han var lärare i strategi vid Militärhögskolan 1972–1976, studerade vid US Marine Corps Command and Staff College 1973–1974[2] och var chef för Kustartilleriets personal- och organisationsavdelning i Sektion 4 vid Marinstaben 1976–1980.[4][5] Efter att under 1981 ha varit bataljonschef vid Vaxholms kustartilleriregemente[2] befordrades Persson 1981 till överste, varpå han var chef för regementet 1981–1983. Han befordrades 1983 till överste av första graden och var chef för Norrlands kustartilleriförsvar 1983–1984[4] samt chef för Operationssektion 2 vid Operationsledningen i Försvarsstaben 1984–1987.[4][6] År 1987 befordrades han till generalmajor, varefter han var chef för Marinstaben 1987–1994.[4] Han var 1994–1996 operationsledare för internationella frågor vid Operationsledningen i Högkvarteret[4][7] och var under 1996 stabschef vid staben i Norra militärområdet.[8] Senare samma år (1996) befordrades han till generallöjtnant,[4] varpå han var militärbefälhavare i Norra militärområdet 1996–1998[8] och pensionerades från Försvarsmakten 1998.[3] Åren 1998–2003 var Persson verksam som militär rådgivare i Lettland.[8] Lars G. Persson invaldes 1975 som ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet[9] och utsågs 2013 till hedersledamot av sällskapet.[10] Han invaldes 1982 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[11] Utmärkelser
Referenser
|
Portal di Ensiklopedia Dunia