KonnotationKonnotation (av medeltidslatin connotatio med betydelsen nedskriva, antyda, ge bibetydelse åt) är den associativa bibetydelse som hör ihop med en språklig term eller enskilt ord[1]. Ett ords konnotation är inom språkvetenskap mängden av bibetydelser som ordet syftar på inklusive associationer präglade av känslor[2]. Motsatsen, denotationen, är dess betydelse och det som en språklig term eller enskilt ord betecknar[3]. Denotationen till ordet ficklampa är alla objekt som kan kallas ficklampor, Konnotationen är en lampa som är så liten att den ryms i en ficka[källa behövs]. Konnotation är synonymt med begreppet intension eller begreppsomfång; denotation är synonymt med extension (begreppsomfång)[2]. Distinktionen ska inte utan vidare jämställas med Freges begreppspar referens (Bedeutung) och mening (Sinn)[källa behövs]. Inom logik och filosofisk semantik har begreppen använts sedan John Stuart Mill[3]. Det går även att analysera bilder med stöd av konnotation och denotation för att skapa en förståelse för bildspråk[4]. ExempelInom normalprosan kan ordet användas i betydelsen betydelse, bibetydelse, innebörd:
I en vidare bemärkelse har denotation/konnotation använts i betydelsen bokstavlig eller ursprunglig betydelse resp. kulturell, symbolisk, överförd betydelse:
Se ävenKällor
Noter
|
Portal di Ensiklopedia Dunia