Karl-Eduard von Schnitzler

Karl-Eduard von Schnitzler
Karl-Eduard von Schnitzler år 1956
Född	28 april 1918[1][2][3] Berlin
Död	20 september 2001[1][2][3] (83 år) Zeuthen[4]
Begravd	Eichwalde[5]
Medborgare i	Östtyskland och Tyskland
Sysselsättning	Journalist, manusförfattare[6], TV-programledare, politiker[7]
Politiskt parti
Tysklands socialistiska enhetsparti Tyska kommunistpartiet Partei des Demokratischen Sozialismus
Maka	Christine Laszar Inge Keller (g. 1952–1956) Márta Rafael (g. 1960–2001)
Barn	Barbara Schnitzler (f. 1953)
Föräldrar	Julius Eduard von Schnitzler
Utmärkelser
Karl-Marx-Orden Arbetets baner Fäderneslandets förtjänstorden i guld DDRs nationalpris
Redigera Wikidata

Karl-Eduard von Schnitzler, född 28 april 1918 i Berlin-Dahlem, död 20 september 2001 i Zeuthen, var en östtysk journalist, programledare och kommunistisk propagandapersonlighet. Han ledde det östtyska tv-programmet Der schwarze Kanal (Den svarta kanalen) från den 21 mars 1960 till den 30 oktober 1989.[8][9]

Uppväxt

Karl-Eduard von Schnitzler växte upp i en preussisk adelsfamilj i Berlin. Han studerade medicin och ekonomi vid Kölns universitet. 1932 gick han med i en lokal, socialistisk ungdomsorganisation. Schnitzler hade flera släktingar som stod Adolf Hitler nära. Själv reagerade han dock mot nazismen och de ekonomiska orättvisorna i dåtidens Tyskland.

Andra världskriget

När andra världskriget bröt ut 1939 tjänstgjorde Schnitzler i Wehrmacht som soldat. 1944 togs han till fånga av brittiska trupper i samband med slaget vid Normandie. Efter det började han arbeta för den tyskspråkiga avdelningen på BBC. Där medverkade han bland annat i programmet "Tyska krigsfångar talar till hemlandet". 1947 avskedades Schnitzler, anklagad för att ha spridit kommunistisk propaganda.

Karriär i DDR

Schnitzler återvände efter anklagelserna till den sovjetockuperade zonen i Tyskland och gick med i Tysklands socialistiska enhetsparti 1948. Han träffade DDR:s blivande ledare Walter Ulbricht och förklarade för honom att han ville göra sig av med den adliga överklassmarkören "von" i namnet. Ulbricht svarade då: "Är du galen? Folk måste få veta att alla olika sorters människor ansluter sig till oss!"

Der schwarze Kanal

Under 1950-talet arbetade Schnitzler med olika TV- och radioprogram i Östtyskland. 1960 fick han det egna programmet Der schwarze Kanal (Den svarta kanalen). I det 20 minuter långa programmet visade Schnitzler utvalda klipp från västtysk tv. Sedan kommenterade han inslagen med en aggressiv och hånfull ton. Syftet var att förklara för östtyska (och i viss mån västtyska) tittare allt som var "farligt" och "ondskefullt" med den västerländska liberala demokratin och marknadsekonomin. Han jämförde ofta systemet i väst med fascism. Samtidigt hyllade Schnitzler den östtyska staten, försvarade Berlinmuren och kallade den för en "antifascistisk skyddsvall", helt i enlighet med den officiella retoriken i DDR. Han hade flera smeknamn, exempelvis "Karl-Eduard von Schni" och "Karl-Eduard Vonsch" - för mer än så hann många inte höra när han presenterades; då bytte man istället raskt (men inofficiellt) kanal.

Schnitzler blev medlem i centralkommittén för det tysk-sovjetiska vänskapsförbundet 1978. Samma år blev han också utsedd till professor vid Universitetet för film och television i Potsdam-Babelsberg.

Efter murens fall

När den östtyska staten höll på att upplösas 1989 skanderade demonstranter slagordet "Be om förlåtelse, Schnitzler!". För många var Schnitzler själva symbolen för den hårdföra, östtyska propagandan.

I reportageboken Stasiland som gavs ut 2002 söker den australiensiska författarinnan Anna Funder upp Schnitzler och intervjuar honom i hans hem. Schnitzler hävdar då att han inte ångrar någonting av sitt mångåriga arbete i DDR. I stället kallar han tv-apparaten för en "äcklig skitburk" och spyr galla över bland annat dokusåpan Big Brother. Han kallar också Berlinmuren för "den mest tjänliga konstruktionen i Europas historia" och försvarar beskjutningen av de östtyskar som illegalt försökte fly till väst. Han kallar också Stasi-chefen Erich Mielke, för "ett levande exempel på den mest mänsklige av alla människor".

Schnitzler avled i lunginflammation i Berlinförorten Zeuthen den 20 september 2001.

Litteratur

• Tilo Prase, Judith Kretzschmar: Propagandist und Heimatfilmer. Die Dokumentarfilme des Karl-Eduard von Schnitzler. Universitätsverlag Leipzig, Leipzig 2003, ISBN 3-937209-28-X (Schriftenreihe: MAZ 10 - Materialien, Analysen, Zusammenhänge / DFG-Forschergruppe "Programmgeschichte des DDR-Fernsehens - Komparativ" [1]).

Källor

1. ^ [ ] filmportal.de, Filmportal-ID: ffe11812c6fb4349848131c2bbc5484e, läst: 9 oktober 2017.^[källa från Wikidata]
2. ^ [ ] Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: schnitzler-karl-eduard-von, läst: 9 oktober 2017.^[källa från Wikidata]
3. ^ [ ] Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000007515, läst: 9 oktober 2017.^[källa från Wikidata]
4. läs online, www.hdg.de .^[källa från Wikidata]
5. läs online, knerger.de .^[källa från Wikidata]
6. IMDb-ID: nm1101325, läst: 14 september 2023.^[källa från Wikidata]
7. Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: vse20241225559, läst: 18 november 2024.^[källa från Wikidata]
8. ”Der schwarze Kanal startet im DDR-Fernsehen” (på tyska). Bayerische Rundfunk. 21 mars 1960. https://www.br.de/radio/bayern2/sendungen/kalenderblatt/2103-schwarzer-kanal-schnitzler100.html. Läst 5 september 2021. 
9. ”Der schwarze Kanal zum letzten Mal im DDR-Fernsehen” (på tyska). Bayerische Rundfunk. 30 oktober 1989. https://www.br.de/radio/bayern2/sendungen/kalenderblatt/der-schwarze-kanal-zum-letzten-mal-im-ddr-fernsehen-100.html. Läst 5 september 2021.