|
Insinger-papyrusen Insinger-papyrusen (Papyrus Insinger) är ett papyrusfynd från Antikens Egypten och innehåller en av de äldsta bevarade skrifter kring egyptiska visdomsläror (Sebayt). Manuskriptet dateras till cirka 100-talet e.Kr. och huvuddelen förvaras idag på Rijksmuseum van Oudheden i Leiden.[1][2][3][4] ManuskriptetInsinger-papyrusen är en fragmenterad papyrusrulle där början och slutet av rullen saknas, rullens storlek är cirka 612 × 27,5 cm. Texten är skriven på rectosidan.[1][2] Texten är ett exempel på den fornegyptiska litteraturgenren visdomslära (Sebayt) och visar att de egyptiska traditionerna levde kvar även under det romerska styret och hur de anpassades till tidens krav.[1][5] Manuskriptet är en samlingsskrift och omfattar 25 bevarade kapitel.[1][3][4] Skriften är uppdelad efter olika tema med numrerade kapitel och innehåller över 800 maximer.[4][5] Lärdomarna är skrivna i 1 raders texter liknande ordspråk, till exempel[6][7]
Texten är skriven i demotisk skrift och manuskriptet dateras till mellan år 0 och 100 e.Kr. kring den grekiska perioden och den romerska perioden under Antikens Egypten.[1][2][3] Troligen rör det sig om en avskrift av ett äldre manuskript.[5] HistoriaDet är inte känt när papyrusrullen upptäcktes. 1895 såldes större delen av rullen i Akhmim [2] av den franske affärsmannen Frenay till den nederländske fotografen och antikhandlaren Jan Herman Insinger.[1][4][5] Insinger bodde i Luxor där han bl.a. samarbetade med Gaston Maspero.[8] Manuskriptet är det mest omfattande och betydelsefulla av de bevarade texterna i genren Visdomslära, en av de äldsta genrer bland Den egyptiska antikens litteratur.[4] I motsats till andra bevarade visdomsläror som poängterar korrekt socialt beteende lägger Insinger-papyrusen betoningen på ett etiskt korrekt beteende.[1][5] 1925 publicerade nederländske Pieter Adriaan Aart Boeser den första transkription i artikeln "Transkription und Übersetzung des Papyrus Insinger" med översättning i tidskriften "Internationales Archiv für Ethnographie" (vol 26). 1926 publicerade fransmannen François Lexa en transkription med kommentarer och tolkningar i boken "Papyrus Insinger". I slutet på 1970-talet upptäckte Karl-Theodor Zauzich (föreståndaren för University of Pennsylvania Museum of Archaeology and Anthropology - Penn Museum) ytterligare 3 fragment i museets samlingar som tillhörde Insinger-papyrusen. Dessa hade inköpts för museet 1910 i Egypten.[4] Manuskriptets arkivnummer på Rijksmuseum van Oudheden är F 95 / 5.1 och på Pennmuseet E 16333 A-C. ReferenserLitteratur
Noter
Externa länkar |
Portal di Ensiklopedia Dunia
