Honorius III försökte på alla sätt egga Europas furstar att återerövra Jerusalem och lyckades förmå kejsar Fredrik II att genom fördraget i San Germano 1225 förnya sitt redan 1214 avgivna löfte om ett korståg. Han visste att för att kunna erövra Jerusalem krävdes alla Europas krafter, och han såg därför till att mäkla fred bland stridande kristna furstar, kungar och prästerskap. Så försvarade han också Francisco Suárez mot den exkommunicerade Alfons II av Portugal, företog ett korståg mot morerna i Spanien, medlade mellan greker och latinare på Cypern, och stödde omvändelsen av hedningarna i Preussen. Lärd som han var, avsatte han biskopar han ansåg saknade erforderliga kunskaper, men gav universitetet i Paris och universitetet i Bologna flera privilegier. I bullan Super specula Domini skriver han att ett antal begåvade män i varje församling skall sändas till lärosäten för att studera teologi för att sedan undervisa vad de lärt i hemförsamlingen.
Romarna gjorde uppror mot Honorius, och han tvingades lämna staden 1219 i juni, och återvände först året därefter sedan kejsar Fredrik blandat sig i; denne befann sig i Rom för sin kröning. Strax därefter uppstod ett inbördeskrig mellan familjerna Conti och Savelli, och eftersom romarna ställde sig på Contis sida och Honorius tillhörde släkten Savelli, tvingades han än en gång fly, men kunde återkomma året därefter. Honorius III dog den 18 mars 1227.
Han var en mild och hovsam man samt en stor gynnare av de så kallade tiggarordnarna. 1216 bekräftade han i bullan Religiosam vitamdominikanordens, 1223 i bullan Solet annuerefranciskanordens och 1226 i bullan Ut vivendi normamkarmelitordens regler. Honorius var den förste som utdelade avlat vid helgonförklaringar. Skriften Conjurationes adversus principem tenebrarum (1629) uppges vara författad av Honorius.
_-_Honorius_III_by_Leandro_Bassano.jpg)
