Hermann Ebert (fysiker)

Hermann Ebert
Född	20 juni 1861[1] Leipzig
Död	12 februari 1913[1] (51 år) München[2]
Medborgare i	Kejsardömet Tyskland
Utbildad vid	Leipzigs universitet Thomasschule Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg[3]
Sysselsättning	Fysiker[2], fackboksförfattare, universitetslärare
Arbetsgivare	Münchens tekniska universitet Leipzigs universitet Kiels universitet
Redigera Wikidata

Hermann Ebert, född den 20 juni 1861 i Leipzig, död den 13 februari 1913 i München, var en tysk fysiker.

Ebert blev 1887 assistent hos fysikern Eilhard Wiedemann i Erlangen, 1894 extra ordinarie professor i fysik i Leipzig, 1894 ordinarie professor i samma ämne i Kiel och 1898 vid tekniska högskolan i München.

Ebert författade ett stort antal avhandlingar, i många fall av betydande teoretiskt intresse. Tillsammans med Wiedemann undersökte han gasers elektriska ledningsförmåga och ljusets inflytande därpå, vilka undersökningar han sedermera fortsatte, särskilt med användning av växelströmmar av hög frekvens. Andra arbeten ligger optikens och elektromagnetismens områden. Från 1901 undersökte han huvudsakligen fenomen inom den atmosfärfysiken, särskilt luftelektriciteten.[4]

Bibliografi (i urval)

• Anleitung zum Glasblasen (1887 och 1895)
• Physikalisches Praktikum (tillsammans med Wiedemann; fjärde upplagan 1899)
• Magnetische Kraftfelder (1897)
• Theorie des Elektromagnetismus (1900)

Referenser

Noter

1. ^ [ ] läs online, www.deutsche-biographie.de , läst: 9 oktober 2017.^[källa från Wikidata]
2. ^ [ ] Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 116332247.^[källa från Wikidata]
3. Mathematics Genealogy Project.^[källa från Wikidata]
4. Gerlach, Walther (1959). ”Ebert, Hermann” (på tyska). Deutsche Biographie. https://www.deutsche-biographie.de/sfz60932.html. Läst 4 januari 2021. 

Källor

• Ebert, Hermann i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
• Ebert, Hermann i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)