Lindgren var elev vid Kungliga Tekniska högskolan 1881–85 samt vid Konstakademien 1885–87 och företog en studieresa till Tyskland, Italien och Frankrike 1888-90. Han anställdes 1887 i Överintendentsämbetet, blev 1890 biträdande arkitekt i Fångvårdsstyrelsen, utnämndes 1899 till hovintendent och 1905 till lärare i byggnadskonstens historia vid Tekniska högskolan. I sin ungdom hade Lindgren en stor bildkonstnärlig talang, men blev väl som många andra övertalad om det mer inkomstbringande arkitektyrket.
Utöver nedan förtecknade verk ritade han bland annat även villor i Djursholm, Saltsjöbaden, Sala och Gävle. Han var också litterärt verksam; han skrev förutom tidskriftsartiklar och anmälningar reseskisserna Ett år i Italien (1896), medverkade i det av Erik Wilhelm Dahlgren utgivna verket Stockholm (1897) samt författade avdelningarna om byggnadskonsten i "Uppfinningarnas bok" (1898 års upplaga, del 1) och artiklar i andra upplagan av Nordisk familjebok.