Geneviève Dormann
Geneviève Dormann, född 24 september 1933 i Paris, död 13 februari 2015 i Paris, var en fransk romanförfattarinna och journalist. Hon umgicks i kretsen kring den litterära rörelsen husarerna, vars grundläggande inställning till litteratur och samhälle hon delade. Hon tilldelades bland annat Deux magots-priset och Grand Prix du roman de l'Académie française. Hon blev även känd för att göra bitska och humoristiska uttalanden som provocerade det franska etablissemanget. Liv och gärningGeneviève Dormann föddes i Paris. Hon gifte sig som 17-åring med konstnären Philippe Lejeune och fick tre barn. Paret skilde sig fem år senare och Dormann gifte så småningom om sig med författaren Jean-Loup Dabadie, som hon fick ytterligare ett barn med. Den skönlitterära debuten kom 1957 med en novellsamling. Hon arbetade som journalist från 1959 för i synnerhet Le Point och Marie Claire, men även Le Figaro Magazine och i radio. Från 1960-talet och fram till slutet av 1990-talet var hon en framträdande figur i det franska kulturetablissemanget, både som journalist och romanförfattarinna. Hon fick Deux magots-priset 1975 för le Bateau du courrier. För le Roman de Sophie Trébuchet från 1983, en biografisk roman om Victor Hugos mor, fick hon Roland de Jouvenel-priset från Franska akademien och Kléber Haedens-priset. År 1989 fick hon Grand Prix du roman de l'Académie française för le Bal du dodo, som handlar om ett ungt förälskat par i den franska aristokratin på Mauritius.[1] Hon skrev manus till Volker Schlöndorffs film Nådaskottet från 1976, efter en roman av Marguerite Yourcenar.[2] Dormann tillhörde kretsen kring författarna Jacques Laurent, Michel Déon, Antoine Blondin och Roger Nimier, kallade husarerna, som förenades i sin distanserade humor, sin motvilja mot tidens vänsterpolitiska litteratur och sina kopplingar till Charles Maurras' monarkiströrelse.[3] Dormann skydde all form av konformism och blev känd för sin förmåga att provocera och skapa kontroverser. År 1985 sade hon i en intervju i Le Crapouillot att hon blir förbannad på judarna när de kräver att hon ska känna skuld för något som hände när hon var liten, vilket föranledde polemik från tidskriften Information juive.[1] I sin roman la Petite main från 1993 går hon till attack mot Simone Veil, som hon anklagar för att ha en "stor bak och den moldavisk-valakisk bondmorans misstänksamma blick, vakandes vid marknaden över hennes stall av kaniner".[4] I december 1996 väckte Dormann uppståndelse när hon deltog i ett evenemang vid université Panthéon-Assas tillsammans med kända monarkister och nationalister som Jean-Claude Martinez, Jacques Trémolet de Villers, Jean-François Chiappe och Dominique Venner.[5] Utgivet
Källor
|
Portal di Ensiklopedia Dunia