Gatsten på Allée Charles Crupelandt i Roubaix som visar på Francesco Mosers tre raka segrar i Paris–Roubaix 1978, 1979 och 1980.
Francesco Moser, född 19 juni1951 i Giovo, Trento, är en tidigare tävlingscyklist från Italien. Han kallades ibland för Lo sceriffo, "Sheriffen". Moser var en av de dominerande cyklisterna under 1970-talet fram till tidigt 1980-tal. Han vann bland annat Giro d'Italia 1984 och Världsmästerskapens linjelopp 1977.
Karriär
Klassikerna
Francesco Moser slutade tvåa i Paris–Roubaix 1974 bakom Roger De Vlaeminck och tvåa bakom belgaren Marc Demeyer i tävlingen 1976. Efter de två förlusterna lyckades han att vinna tävlingen 1978 då han vann före De Vlaeminck och Jan Raas. Han vann tävlingen igen 1979 framför Roger De Vlaeminck och Hennie Kuiper och sedan tog han sin tredje vinst 1981 när han slutade före Bernard Hinault och Roger De Vlaeminck. Han slutade också trea i tävlingen 1983 efter Hennie Kuiper och Gilbert Duclos-Lassalle.
1984 vann Francesco Moser det italienska etapploppet Giro d'Italia framför Laurent Fignon och Moreno Argentin. Moser, som framförallt var tempoloppsspecialist, fick ta fördel av sin talang i den disciplinen för att ta så mycket tid som möjligt på bergsspecialisterna. Han vann också tävlingens poängtröja 1976, 1977, 1978 och 1982.
Cykeln Francesco Moser slog timrekordet på i Mecico City 1984. Även om heltäckta hjul senare tilläts har dock Mosers cykel ett mindre framhjul än bakhjul och sadeln sitter för långt bak i förhållande till styret (avståndet mellan sadelns framspets och styrbulten får vara högst 450 mm), för att nämna två uppenbara detaljer.
Moser slog Eddy Merckxstimrekord från 1972 år 1984, men den cykel som Moser använde sig av var mer avancerad än den Merckx hade använt sig av. 1996 tog Union Cycliste Internationale, UCI, bort alla rekord som hade tagits med cyklar som hade haft ett teknologiskt övertag framför de cyklar som använts 1972. Francesco Moser auktionerade senare ut sin cykel där pengarna gick till Unicef. 1999 erkände han att han hade använts sig av bloddopning för att slå rekordet, men metoden bröt inte mot regelverket vid tillfället då rekordet sattes.
Efter karriären
Moser avslutade sin professionella cykelkarriär 1987. Han blev ordförande för Cyclistes Professionnels Associés, CPA, efter Giro d'Italia 1999. CPA kan liknas vid ett fackförbund för professionella cyklister.
Francesco Moser är yngre bror till Aldo Moser som vann Grand Prix des Nations 1959. Hans två andra bröder, Enzo Moser och Diego Moser, var också tävlingscyklister. Fransesco Moser är också farbror till Leonardo Moser, Ignazio Moser och Moreno Moser.
Francesco Mosers segrar i sexdagarslopp listas nedan.[4] Sexdagarsloppen gick normalt inomhus under vinterhalvåret, men Bassano del Grappas sexdagars kördes utomhus i juli (även Nouméas sexdagars gick utomhus, men i november under södra halvklotets sommarhalvår).
Slaget: 51 596 m (Graeme Obree 17 juli 1993, Hamar)
Mosers noteringar ogiltligförklarades dock i och med förändringar av UCI:s rekordbestämmelser 1996 (The Lugano Charter), enligt vilka, bland annat, de cyklar som Moser använt ej längre uppfyllde de nya begränsningarna gällande cykelns utformning (exempelvis använde Moser heltäckta olikstora hjul, men från 1996 krävde UCI bland annat att hjulen skulle vara ekerförsedda "traditionella hjul" som på en "Merckz-cykel" – vilket dock upphävdes 2014 då de cyklar som tilläts i förföljelselopp även tilläts för timrekord[6][7]). Mosers noteringar från Mexico 1984 räknades i stället (från 2014[6]) som varande "Bästa notering med människokraft" (Best Human Powered Effort) fram till Obrees "rekord" i Hamar 1993[8]
^Bland annat föreskriver reglerna att "prototypcyklar" som ej finns till allmän försäljning ej är tillåtna. Se UCI Cycling Regulations Part I § 1.3.006–010 sid 61–65. Se även § 1.3.018 sid. 68 för en definition av "traditionella hjul".
^Obrees 51 596 m slogs sedan inomhus av Chris Boardman en vecka senare med 52 240 m, vilket var längre än Mosers notering utomhus i Mexico året därpå.
