Eusebios av Nikomedia

Eusebios av Nikomedia
Död	Konstantinopel
Medborgare i	Romerska riket
Sysselsättning	Präst
Befattning
Biskop[1] Konstantinopels ekumeniska patriarkat (339–341)
Redigera Wikidata

Eusebios av Nikomedia var biskop av Berytus (dagens Beirut) i Fenicien och senare av Nikomedia och slutligen patriark av Konstantinopel från 338 och till sin död år 342. Han var den som döpte Konstantin den store.[2]

Eusebios var en avlägsen släkting till kejsar Konstantin och dennes familj och hade honom att tacka för sin bortflyttning från ett ganska obetydlig stift till det viktigaste biskopssätet. Även den stora makt han utövade inom Kyrkan erhöll han av Konstantin. Med undantag för en kort period hade Eusebios fullt förtroende både hos Konstantin och Konstantin II och var handledare för den siste kejsaren, Julianus Apostata, och det var han som döpte Konstantin den store i maj 337.[2][3] Under Eusebios tid blev arianismen mer populär bland medlemmarna av kungafamiljen och det är logiskt att säga att Eusebios hade en stor hand i godtagandet av arianismen i Konstantins hushåll.[4][5]

Liksom Arius var Eusebios en av Lukianos av Antiochias elever och det är troligt att han delade åsikter med Arius ända från början. Han var nämligen en av Arius mest hängivna anhängare[6] och senare även ledare för arianerna.

Eusebios var mer en politiker än något annat.[7] Han kunde förflytta och landsförvisa tre av arianismens främsta motståndare som åtog sig det Första konciliet i Nicaea: Eustathius av Antiochia år 330, Athanasios av Alexandria år 335 och Marcellus av Ancyra år 336. Detta var ingen liten bedrift eftersom Athanasios betraktades som en "Gudsman" av Konstantin[8] och både Eustathius och Athanasios innehade höga positioner inom Kyrkan.

Eusebios dog år 342.[9] Han var så inflytelserik att Konstantin II följde hans och Eudoxus av Konstantinopels råd att försöka konvertera romarriket till arianismen genom att skapa arianska råd och officiella arianska doktriner.[10]

Noter

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

1. Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jo20191039851, läst: 19 december 2022.^[källa från Wikidata]
2. ^ [ ] Pohlsander, Emperor Constantine, s. 75–76; Lenski, "Reign of Constantine" (CC), s 82.
3. "Eusebius of Nicomedia". Catholic Encyclopedia. Hämtat 2007-02-18.
4. Ellingsen, "Reclaiming Our Roots: An Inclusive Introduction to Church History, Vol. I, The Late First Century to the Eve of the Reformation", s. 121.
5. Young, "From Nicaea to Chalcedon", s. 92.
6. Jones, "Constantine and the Conversion of Europe", s. 121.
7. Drake, "Constantine and the Bishops", s. 395.
8. Roldanus, "The Church in the Age of Constantine: the Theological Challenges", s. 84.
9. Drake, "Constantine and the Bishops", s. 393.
10. Guitton, "Great Heresies and Church Councils", s. 86.

Referenser

• Drake, H.A. (2000). Constantine and the Bishops: The Politics of intolerance. Baltimore: The Johns Hopkins University Press.
• Ellingsen, Mark (1999). Reclaiming Our Roots: An Inclusive Introduction to Church History, Vol. I, The Late First Century to the Eve of the Reformation. Pennsylvania: Trinity Press International.
• Guitton, Jean (1963). Great Heresies and Church councils. New York: Harper & Row Publishers.
• Jones, A.H.M. (1978). Constantine and the Conversion of Europe. Toronto: University of Toronto Press.
• Lenski, Noel, ed (2006). The Cambridge Companion to the Age of Constantine. New York: Cambridge University Press.
• Pohlsander, Hans (2004). The Emperor Constantine. London & New York: Routledge.
• Roldanus, Johannes (2006). The Church in the Age of Constantine: the Theological Challenges. Oxfordshire: Routledge.
• Young, Frances (1983). From Nicaea to Chalcedon. Philadelphia: Fortress Press.