Estlands fängelserEstlands fängelser är fängelser på Estlands territorium. Sedan 2017 finns det tre fängelser i bruk i Estland: anstalten Tallinn, anstalten Tartu och anstalten Viru.[1] Estniska kriminalvårdenFängelserna ägs och förvaltas av den estniska Kriminalvården (Vanglateenistus) i Jõhvi, som lyder under estniska justitiedepartementet. Kriminalvården leds av generaldirektören för kriminalvården och har fyra avdelningar. Utbildning av estnisk kriminalvårdspersonal sker vid Estniska säkerhetshögskolan som lyder under Estniska inrikesdepartementet.
HistorikFram till slutet av 1800-talet var alla anstalter och liknande anläggningar (fängelser, häkten, arbetshem, gäldstugor, etc) underordnade Polisministeriet i kejserliga staten Ryssland som i sin tur lydde under det ryska inrikesministeriet. År 1879 skapades en särskild myndighet, Huvudfängelsedirektoratet i den kejserliga staten Ryssland, med syfte att administrera fängelsefrågor. På 1880-talet avvecklades arbetshemmen och gäldstugorna samt andra förvaringsmetoder som sågs som föråldrade. År 1895 underordnades alla anstaltschefer det ryska justitieministeriet som hade det huvudsakliga ansvaret för fängelsefrågor. Anstaltscheferna lydde också under Estlands och Livlands provinsregeringar. 1:a provinsfängelset inrymdes i Dombergets slott och 2:a provinsfängelset i det tidigare kanontornet Tjocka Margareta.[3] År 1918 underställdes antalterna först Republiken Estlands justitiedepartement, och sedan under kriminalvårdsmyndigheten. Under den nya myndigheten inordnades fängelserna i Tallinn, Tartu, Viljandi, Rakvere, Narva, Pärnu, Valga, Haapsalu, Võru, Anstalten Harku, ungdomsvårdsanstalten Harku[4] och länsfängelset Lasnamäe i Tallinn. I januari 1919 sattes flera krigsfångläger upp för att hysa ryska krigsfångar som tillfångatagits under Estniska frihetskriget. Lägren låg i Allika, Naissaare, Pääsküla, Tartu och Rahumäe. Lägren avvecklades gradvis från 1920.[5] Under den estniska sovjetrepublikens tid numrerades de tidigare länsfängelserna enligt följande: fängelse nr. 2 (länsfängelset Lasnamäe), fängelse nr. 3 (länsfängelset Tartu), fängelse nr 4 (länsfängelset Paide), fängelse nr 5 (länsfängelset Rakvere), fängelse nr 6 (länsfängelset Pärnu), fängelse nr 7 (länsfängelset Viljandi), fängelse nr 8 (länsfängelset Kuressaare), fängelse nr 9 (länsfängelset Valga), fängelse nr 10 (länsfängelset Võru), fängelse nr 11 (länsfängelset Narva) och fängelse nr 12 (länsfängelset Haapsalu). Det tidigare anstalten Harku fick namnet fångkoloni nr 1. Dessutom inrättades estniska sovjetrepublikens förundersökningsfängelse nr 1, fångkolonierna JUM 422/1, JUM 422/2, JUM 422/3 (båda i Rummu i Lääne-Harju kommun), JUM 422/4, JUM 422/5, JUM 422/6, JUM-422/7 i Viljandimaa län (Karksi-Nuia), JUM-422/8 i Rummu stad, Tallinns sjukhus för straffångar JUM 422/9, ungdomsvårdsskolan Viljandi samt arbetskolonier i Harku, Tallinn, Maardu och Pärnu. Under sovjettiden löd kriminalvården under estniska inrikesministeriet. I fängelserna hölls såväl dömda som häktade. Dn vanligaste fängelseformen var av fångkolonityp (med namn som ITK-2, ITU-2 och JUM-422/2) och var uppdelade i en bostadszon och en arbetszon. Det fanns också isoleringsfaciliteter och en ungdomsvårdsskola. 17 maj 1990 ändrades benämningen fångkoloni till kriminalvårdskoloni genom myndighetsdirektiv nr 67. Genom samma direktiv sattes den så kallade Förvaringsnämnden upp, som lydde under inrikesministeriet och som tog över kontrollen över alla anläggningar. Genom ett domstolsbeslut 3 maj 1994 bytte alla anläggningar beteckning till fängelse. Vid tiden då Estland blev självständigt var följande fängelser i bruk:
Referenser
Översättning
|
Portal di Ensiklopedia Dunia