Erik Karlsson (fysiker)Bror Erik Karlsson[1], född 23 juni 1931 i Svanskog, Värmlands län, är en svensk fysiker. Erik Karlsson blev 1962 filosofie doktor[2] vid Uppsala universitet där han sedan var verksam som universitetslektor 1965–1975 innan han utnämndes till professor i fysik år 1975. Under åren 1977–1980 vistades han vid partikelfysiklaboratoriet CERN i Schweiz, där han ledde utvecklingen av metoder för användning av positiva myoner för studier av magnetism och av lätta partiklars rörelse i metaller[3]. Under 1980-talet kompletterades de senare studierna med arbeten inom vätets diffusion i tunna metallskikt baserade på kärnfysikaliska metoder. Hans intresse för partiklars tunnelfenomen ledde senare till experimentella och teoretiska studier av kvantmekanisk sammanflätning och dekoherens, baserade på neutronexperiment vid Rutherford-Appleton-laboratoriet i England. Karlsson invaldes 1982 i Vetenskapsakademien och var 1987–1996 ledamot av Nobelkommittén för fysik, det sista året som dess ordförande. Han stod 1997 som värd för Nobelsymposiet “Modern Studies of Basic Quantum Concepts and Phenomena”[4] och skrev om fysikprisens historia till 100-årsjubileet år 2001[5] . Han har sammanfattat sin verksamhet som fysiker i boken Vandringar i fysikens värld[6] och beskrivit sin barndomsbygd i Livet i ett hörn av Svanskog [7]. Han är gift och bosatt i Uppsala. Källor
Externa länkar
|
Portal di Ensiklopedia Dunia