TV-specialen och det samtidigt utgivna albumet blåste nytt liv i Elvis Presleys karriär efter år av minskande kommersiella och artistiska framgångar.[9]
Bakgrund
Efter att Elvis Presley under 1960-talet mestadels kommit att ägna sig åt filminspelningar[10][11] och ge ut musik från dessa filmer[12][13] i stället för att satsa mer på studioinspelningar,[a] kom hans popularitet att dala, samtidigt som han alltmer vantrivdes med situationen.[17][18] Hans filmer och musik genererade avsevärt mindre intäkter,[19] och efter att en gång ha dominerat försäljningslistorna var han på väg att bli en berömdhet vars storhetstid var över.[20][21] (Se: Bakgrund.)
Elvis Presley, Burbank den 27 juni 1968 på den informella "Sit-Down-showen" – en föregångare till MTV Unplugged.[22]
Som ett sätt att bryta denna trend, sökte Elvis manager nya projekt åt Elvis,[23][24] och han avtalade därför med tv-bolaget NBC om att Elvis skulle göra en julspecial på tv julen 1968.[25][26][23] (Se: Upprinnelsen.) Det skulle bli Elvis första tv-framträdande på åtta år,[26][27][b] och han hade inte uppträtt inför en livepublik på sju år.[c][28]
Till producenter för TV-specialen utsågs Steve Binder och Bones Howe (som var skivproducent).[32][33][34][35][36] Programmet spelades in i juni 1968 i NBC:s studio i Burbank, och efterhand kom jultemat i stort sett att överges.[37] TV-specialen sändes i början av december 1968,[25][26][23]och i samband därmed släpptes också albumet Elvis (NBC TV Special) med musiken från TV-specialen.[38][39]
Innehåll och inspelningar
Elvis (NBC TV Special) består av musiken från TV-showen som har kommit att kallas '68 Comeback Special. Albumet utgörs av en blandning av såväl studio- som liveinspelningar, där livematerialet i sig består av låtar som Elvis framförde under två informella akustiska "Sit-Down"-shower tillsammans med några av sina vänner och gamla bandmedlemmar och under två "Stand-Up"-shower ensam på scenen och uppbackad av en orkester.[40]
Inspelningarna till TV-specialens produktionsnummer gjordes i studio på Western Recorders i Burbank, Kalifornien den 20–23 juni 1968.[41][42][43] Inspelningsansvarig var Bones Howe, och han anlitade några av Los Angeles bästa studiomusiker:[44] Tommy Tedesco, Michael "Mike" Deasy och Al Casey på gitarr, Don Randi på piano och orgel, Chuck Berghofer och Larry Knechtel på bas och keyboard, John Cyr och Hal Blaine på trummor och slagverk[42] och Tommy Morgan på munspel.[45] På bakgrundssång hade man The Blossoms.[46] (Se: Musikinspelningarna.)
Produktionsnumren bestod av "Trouble" (som skulle minna om Elvis förflutna[47]) och "Guitar Man" (som utgjorde den självbiografiska tråden med sekulära influenser som band samman det hela[38]).[47][48]
Frånsett 1950-talslåten "Trouble" och den av Mac Davis för TV-specialen nyskrivna "Nothingville",[49][50] bestod denna del av låtar som Elvis hade spelat in under de senaste åren – då utöver tidigare nämnda "Guitar Man" också "Big Boss Man", "Little Egypt",[51] "Let Yourself Go" och "It Hurts Me",[52][53][47] där de två sista inte kom med i premiärsändningen eller på originalalbumet.[54][49]
Där fanns också ett gospelmedley bestående av "Where Could I Go But to the Lord?", "Up Above My Head" och "Saved" – en del i showen som skulle symbolisera frälsningen[55] och peka på den musik som inspirerat Elvis musikaliskt.[47] (Se: Produktionsnumren.)
Utsidan av EastWest Studios på 6000 Sunset Boulevard i Los Angeles, Kalifornien – tidigare Western Studio, del av United Western Recorders där all musik förutom livespelningarna spelades in.[42]
Två avsnitt utgjordes av liveinspelningar inför en liten publik, där Elvis i båda fallen befann sig på en boxningsliknande scen.[56][57][58] De två så kallade Sit-Down-showerna var informella, mestadels akustiska, framträdanden med enbart Elvis och några av hans vänner, däribland Scotty Moore och D. J. Fontana med vilka han hade inlett sin karriär på 1950-talet. (Se: Black Leather Sit-Down Show.) Under två entimmespass framförde man ett antal låtar som i huvudsak var från inledningen av Elvis karriär, däribland "Heartbreak Hotel", "Love Me", "Baby What You Want Me to Do", "Blue Suede Shoes", "Lawdy Miss Clawdy", "Are You Lonesome Tonight?", "When My Blue Moon Turns to Gold Again", "Trying to Get to You", "One Night", "Tiger Man"[59] och "Blue Christmas".[60] Båda showerna avslutades med att Elvis sjöng till förinspelad musik den av Mac Davis och Billy Strange nyskrivna låten "Memories".[61][62] De två så kallade Stand-Up-showerna innefattade bara Elvis på scenen, men denna gång med uppbackning av den fulla orkestern. (Se: Black Leather Stand-Up Show.) Elvis sjöng flera av sina tidigare klassiska hit-låtar – som "Heartbreak Hotel", "Blue Suede Shoes", "Jailhouse Rock", "Hound Dog", "All Shook Up", "Don't Be Cruel", "Can't Help Falling in Love" och "Love Me Tender".[63][59]
Valda delar av dessa framträdanden kom att ingå i såväl den tv-sända showen som det motsvarande soundtrack-albumet. TV-specialens och albumets absoluta höjdpunkt var den nyskrivna "If I Can Dream", som Elvis framförde live och som kom att avsluta såväl showen som albumet.[64] (Se: If I Can Dream.)
Utgivningar och listplaceringar
'68 Comeback Special.
RCA hade bråda dagar med att hinna få ut albumet i skivbutikerna i tid för tv-utsändningen, alldenstund de var tvungna att göra om sina mastrar efter att Elvis inte hade godkänt mixningen av albumet. Han krävde att inledningen av "Trouble" och "Guitar Man" skulle klippas samman till ett stycke, att basen i gospelmedleyt skulle ökas och att ljudnivån på "Little Egypt" skulle höjas. Vidare insisterade han på att de monomixningar som Bones Howes hade gjort på "If I Can Dream" och "Memories" skulle kvarstå. Efter att Elvis slutligen hade godkänt mixningen hann skivorna i sista stund levereras till butikerna.[9]
Elvis (NBC TV Special) gavs ut i december 1968 och albumet nådde som bäst plats 8 på den amerikanska Billboard 200-listan,[6][38][39] medan den nådde plats 2 på UK Albums Chart i Storbritannien.[7] Albumet sålde guld i första utgivningen, 500 000 exemplar, och med tiden sålde det över en miljon exemplar i USA och kom därmed år 1999 att certifieras platina av Recording Industry Association of America (RIAA).[8]. Elvis (NBC TV Special) blev det första album av Elvis att sälja guld sedan 1963,[65] och det var Elvis första topp-tio-placerade album sedan januari 1966.[66][d]
RCA gav ut "If I Can Dream" som singel från albumet tillsammans med "Edge of Reality" från filmen Live a Little, Love a Little. I inledningen sålde singeln måttligt och veckan innan showen sändes på tv hamnade den på plats 99 på singellistan. Men i och med att showen sändes steg den i likhet med albumet på listorna,[9] och "If I Can Dream" nådde som bäst plats 12 på den amerikanska Billboard Hot 100-listan[71] och plats 11 på UK Singles Chart i Storbritannien (då med "Memories" som B-sida).[72][65] Det sågs som en missräkning men var trots det Elvis bästa singelplacering på mer än tre år[e] och den sålde 800 000 exemplar[65] och så småningom en miljon[75], och blev Elvis första guldskiva på flera år.[76] Den andra singeln som släpptes från albumet var "Memories" med "Charro" från filmen Charro! som B-sida, en skiva som utkom den 25 februari 1969.[77] "Memories" nådde 35:e plats som bäst på den amerikanska Billboard 100-listan.[78]
Kritik och omdömen
TV-specialen ömsom rosades, ömsom kritiserades av musikkritikerna.[79] (Se: Omdömen, kritik.) Ändå fick albumet måhända inte lika bra kritik som TV-specialen.[79] Robert Matthew-Walker skrev att TV-showen var "fascinerande att se, men skilt från tv-skärmen är soundtrackalbumet på många sätt en mycket nedslående Presley-utgåva.[f][en 1][79]
Musikkritikern Greil Marcus skrev i april 1969 i Rolling Stone att "[s]åvida man inte är en samlare av Presley-minnessaker … är den här skivan faktiskt inte värd att köpa." Han menade att de nya sångerna inte var speciellt bra och att det som på tv bara var litet irriterande blev dominerande på albumet, när man inte hade Elvis att titta på.[g][en 2][79] Han skulle dock i en tillbakablick några år senare ge en betydligt mer postitiv bild av showen: "Det var hans livs bästa musik. Om det någonsin har funnits musik som blöder, så var det den här".[en 3][81]
Återutgivningar
Flera timmar av musik spelades in för TV-specialen, och såväl det tidigare utgivna som det tidigare oanvända materialet har givits ut i många format genom åren.[38]
Elvis under "Black Leather Stand-Up Show", här avbildad på en banderoll.
Redan innan Elvis (NBC TV Special) utkom, hade liveversionen av "Tiger Man" från den andra Sit-Down-showen släppts på samlingsalbumet Singer Presents Elvis Singing Flaming Star and Others (1 oktober 1968).[65] Ytterligare fem låtar från Sit-Down-showerna skulle komma att släppas på två album i A Legendary Performer-serien – "Love Me", "Tryin' to Get to You" och "Are You Lonesome Tonight?" på Elvis: A Legendary Performer Volume 1 1974[82] och "Blue Suede Shoes" och "Baby, What You Want Me to Do" på Volume 2 (1976).[83][79]
Den 27 augusti 1991 släppte RCA en utökad version på cd betitlad NBC-TV Special. Albumet innehöll originalutgåvan från 1968 och därutöver ytterligare några låtar.[84]
År 1998 utkom två album med musik från TV-specialen. Memories: The '68 Comeback Special bestod av 2 cd:ar och innehöll mer omfattande tagningar av produktionsnumren, den kompletta informella första Sit-Down-showen från den 27 juni 1968 (Se: Sit-Down-Show (live) NBC Studio.) och den första Stand-Up-showen från den 29 juni med två låtar hämtade från den andra Stand-Up-showen.[85] (Se: Stand-Up-Show (live) NBC Studio.) Albumet Tiger Man var på en cd och bestod av den kompletta informella andra Sit-Down-showen från den 27 juni.[86]
I juli 1999 släpptes Burbank '68: The NBC-TV 'Comeback Special' på cd på skivmärketFollow That Dream Records (FTD). Det var första albumet som utgavs på Sonys och RCA:s Elvis Presley-samlaretikett i avsikt att ge ut arkivmaterial med Elvis studio- och liveinspelningar samt repetitionsmaterial. Burbank '68 innehöll den informella repetitionen den 25 juni inne i Elvis loge under inspelningarna av TV-specialen (Se: Informella repetitioner, Elvis loge.) och den andra Stand-Up-showen den 29 juni med en låt hämtad från den första, och tagning tre av "If I Can Dream" där Elvis sjunger live inför kameran.[87]
Den 5 augusti 2008, till 40-årsjubileet av TV-specialen, släpptes The Complete '68 Comeback Special – 40th Anniversary Edition, på 4 cd:ar. Cd-boxen innehöll originalskivan, båda Sit-Down-showerna och båda Stand-Up-showerna, samt de båda informella repetitionerna som hölls i Elvis loge.[88][89] (Se: Låtlista.)
I maj 2016 släpptes en utökad version av originalalbumet, Elvis (NBC-TV Special), av FTD (Follow that Dream Records) på två cd:ar. Det innehöll utöver originalalbumet mängder av alternativtagningar av produktionsnumren.[90]
Den 30 november 2018 utkom 68 Comeback Special – 50th Anniversary Edition som var en utökning av 40-årsjubileumsboxen (The Complete '68 Comeback Special) med nya stereomixningar av "Memories" och "If I Can Dream", och en femte bonusskiva med alternativtagningar från inspelningssessionerna (av vilka de flesta tidigare hade släppts på FTD-utgåvan från 2016), samt med två Blu-ray-skivor med videoinspelningar från showen.[91] (Se: Låtlista.) På denna utgåva saknades dock "A Little Less Conversation" som hade inkluderats i 1998 års album Memories: The '68 Comeback Special och 2008 års 40th Anniversary Edition The Complete '68 Comeback Special. Efter att "A Little Less Conversation" hade upptäckts på en acetatskiva hade man felaktigt antagit att låten hade spelats in i samband med TV-specialen i juni 1968, i vilken man också hade övervägt att ha med låten. När sessionsbanden från den 7 mars 1968 till filmen Live a Little, Love a Little senare återfanns, insåg man att låten på acetatskivan egentligen var tagning två från marssessionen och inte alls härrörde från TV-specialen.[92]
^Under två och ett halvt års tid, från 1964 till 1966, gjorde Elvis inga studioinspelningar alls.[14] Den 12 januari 1964 återvände Elvis till RCA:s Studio B i Nashville för att göra om inspelningarna från studiosessionen i maj 1963 av "Memphis Tennessee" och "Ask Me". Han spelade då också in "It Hurts Me". Därefter spelade han in musik enbart för filmerna Roustabout, Girl Happy, Harum Scarum, Frankie and Johnny, Paradise, Hawaiian Style och Spinout innan han den 25–28 maj 1966 i samma studio B i Nashville huvudsakligen spelade in låtarna till sitt gospelalbumHow Great Thou Art från 1967. Elvis återvände till studion två veckor senare för att spela in den julsång som inte hade blivit inspelad, och dessutom ytterligare två låtar. Därefter följde inspelningar till filmerna Double Trouble, Easy Come, Easy Go, Clambake och Speedway innan Elvis den 10–11 september 1967 återvände till Studio B i Nashville för en studioinspelning som inte var till ett soundtrack.[15][16]
^Förra gången som Elvis var med på tv var åtta år tidigare den 12 maj 1960, på Welcome Home Elvis med Frank Sinatra som värd.[28][29]
^Elvis senaste liveframträdande hade ägt rum på Hawaii den 25 mars 1961,[30] till stöd för uppförandet av minnesmärket över USS Arizona[31]
^Den 2 januari 1965 toppade Elvis Billboard 200-listan med albumet Roustabout från filmen Roustabout från 1964.[67][68] Den 1 januari 1966 nådde Elvis soundtrack Harum Scarum från filmen med samma namn 8:e plats på Billboard 200-listan.[69] Nästa topp-tio-placerade album blev NBC TV Special[6] och nästa album att toppa listan blev Aloha from Hawaii: Via Satellite som nådde första plats på USA-listan den 5 mars 1973.[70]
^Singeln "I'm Yours" nådde 11:e plats på Billboard 100-listan i oktober 1965.[73][65][74]
^Matthew-Walker, Robert. Heartbreak Hotel: The Life and Music of Elvis Presley. Chessington: Castle Communications, 1995, s. 118.[79]
^Greil Marcus, "Elvis TV Special", Rolling Stone, April 19, 1969, s. 29.[79]
Binder, Steve (2021) (på engelska). Elvis '68 Comeback: The Story Behind the Special. San Diego, California: Thunder Bay Press. Libris0ft66g82xl3t46gr. ISBN 978-1645176732
Brown, Shane (2017) (på engelska). Reconsider Baby: Elvis Presley: A Listener's Guide (2 ed. Revised and Expanded). CreateSpace Independent Publishing Platform. ISBN 978-1976053016
Doll, Susan (2009) (på engelska). Elvis for Dummies. Hoboken, NJ: Wiley Publishing, Inc. ISBN 978-0470472026
Eder, Mike (2013) (på engelska). Elvis Music FAQ: All That's Left to Know About the King's Recorded Works (1 ed.). Milwaukee WI: Backbeat Books. ISBN 978-1617130496
Gaar, Gillian G. (2010) (på engelska). Return of The King: Elvis Presley's Great Comeback. London: Jawbone Press; Illustrated edition. ISBN 978-1906002282
Gaar, Gillian G. (2014) (på engelska). 100 Things Elvis Fans Should Know & Do Before They Die. Chicago: Triumph Books. ISBN 978-1600789083
Guralnick, Peter; Jorgensen, Ernst (1999) (på engelska). Elvis Day by Day: The Definitive Record of His Life and Music. New York: Ballantine Books. ISBN 0345420896
Guralnick, Peter (2000) (på engelska). Careless Love: The Unmaking of Elvis Presley. New York: Back Bay Books. Libris18443996. ISBN 9780316332972
Hoedel, Sally A. (2021) (på engelska). Elvis: Destined to Die Young. Williamsburg, Michigan: Elvis Author, LLC. ISBN 978-1733652612
Hopkins, Jerry (2007) (på engelska). Elvis: The Biography. London: Plexus Publishing Limited. ISBN 978-0859653916
Jeansonne, Glen; Luhrssen, David; Sokolovic, Dan (2011) (på engelska). Elvis Presley, Reluctant Rebel: His Life and Our Times. Santa Barbara, California: Praeger. ISBN 978-0313359040
Jorgensen, Ernst (1998) (på engelska). Elvis Presley: A Life in Music: The Complete Recording Sessions (1. ed.). New York: St. Martin's Press. ISBN 978-1466868557
Madeley, June M.; Downes, Daniel (2015). ”Post-mortem Elvis: From Cultural Icon to Transproperty”. i Catherine Strong, Barbara Lebrun (på engelska). Death and the Rock Star. Farnham: Ashgate. sid. 149–161. Libris18703137. ISBN 9781472430915
Marcus, Greil (2015) (på engelska). Mystery Train: Images of America in Rock 'n' Roll Music (Sixth revised edition.). New York: Plume. Libris17953527. ISBN 9780142181584
Marsh, Dave (1983). John Swenson. red (på engelska). The New Rolling Stone Record Guide. London: Random House/Rolling Stone Press. ISBN 0394721071
Nash, Alanna (2003) (på engelska). The Colonel: The Extraordinary Story of Colonel Tom Parker and Elvis Presley. New York: Simon & Schuster. Libris9327062. ISBN 0743213017
Nash, Alanna (2005) (på engelska). Elvis and the Memphis Mafia. London: Aurum Press Limited. ISBN 978-1845131289
Nash, Alanna (2010) (på engelska). Baby, Let's Play House: The Life of Elvis Presley Through the Women Who Loved Him. London: Aurum. Libris13585151. ISBN 1845135113
Williamson, Joel (2015) (på engelska). Elvis Presley: A Southern Life. New York: Oxford University Press. ISBN 978-0199863174
Citat på engelska
^"fascinating viewing, but divorced from the screen, the soundtrack album is in many ways a very disappointing Presley issue."[79]
^"Unless one is a collector of Presley memorabilia […] this record is really not worthy buying. What was irritating on TV is dominant here, with no Elvis to look at – they just wouldn’t let him loose…The new songs are not great, and Elvis will soon go back into hibernation if he simply makes albums of other people’s hits or walks through an endless reprise of oldies."[79]
^"It was the finest music of his life. If ever there was music that bleeds, this was it".[80]
.jpg)
_-_Exhibici%C3%B3n_Elvis_Presley_7.jpg){kind=small}
.jpg)
