Lagen i Division I 1987/1988. – Division I Norra – Division I Västra – Division I Östra – Division I Södra
Division I i ishockey 1987/1988 bestod av fyra serier med tio lag i varje. De två främsta lagen i varje serie gick vidare till Allsvenskan där de åtta division I-lagen även fick möta de två sämsta lagen från Elitserien i ishockey 1987/1988. De åtta kvarvarande lagen i varje division I-serie spelade vidare i sin serie nu kallad fortsättningsserie. I fortsättningsserien gick de två främsta lagen till playoff, medan det sämsta laget flyttades ner och det näst sämsta laget gick till kvalserie för att hålla sig kvar i serien.
Deltagande lag
Till säsongen flyttades fem lag upp från Division II: Almtuna (från Uppsala), Karlskrona, Kiruna HC, Tälje (från Södertälje) och Viking (från Hagfors). Sedan förra säsongen flyttades Östersund från den norra serien till den västra, Falun och Mora flyttades från den västra till den östra serien och Huddinge, Lidingö och Nacka flyttades från den östra till den västra serien.
Inför säsongen tippades något av lagen Sundsvall, Timrå eller Piteå ta de två platserna till Allsvenskan, men Sollefteå överraskade alla och vann serien före Sundsvall. Spännande blev det också. Avgörandet skedde i sista omgången där Kiruna HC avgjorde matchen mot Sollefteå genom ett självmål i sudden death. Anmärkningsvärt är också att seriesegrarnas fem förluster var så mycket större än de tolv segrarna att man vann serien med minusmålskillnad! Bergnäsets niondeplacering var en av seriens besvikelser. Laget hade fått flera spelare från elitserielaget Luleå HF, men drabbades av så mycket skador att de inte kunde prestera.[1]
Örebro och överraskningen Vita Hästen tog de båda platserna i Allsvenskan. Vita Hästen, under ledning av Torgny Bendelin inledde med 12 raka vinster, något som inte många förutsett. Örebro klarade trots det att hålla undan och vinna serien, medan Västerås blev akterseglade i god tid före seriens slut så någon riktig spänning blev det inte.[2]
Huddinge IK vann serien utan några större problem, endast två förluster och en målskillnad på 83 mål talade sitt tydliga språk. Den andra platsen i Allsvenskan togs överraskande av Nacka HK, farmarlag till Djurgården. Inför säsongen hade Nacka förlorat inte mindre än fem spelare till Elitserien. Trots det lyckades Nackas tränare Tommy Nilsson (sedermera Boustedt) leda laget till 14 segrar. Spelare som utmärkte sig var bl.a. Ola Josefsson, Mats Ytter och Kenneth Kennholt. Uppsala/Almtuna IS (tidigare bara Almtuna IS) som var nya i Division I gjorde också en bra säsong och slutade fyra. Säsongens fiasko stod Hammarby för. Före säsongsstart hade de flesta räknat med att de som vanligt skulle nå Allsvenskan, men instabilt spel och ihåligt försvar gjorde att de missade den möjligheten.[3]
Den stora nyheten i serien denna säsong var värvningen av östeuropeiska spelare. För första gången i svensk ishockeyhistoria hade ett lag värvat en rysk spelare. Det var Mölndals IF som fått över från Vladimir Lavrentjev från Salavat Julajev i Ufa. I Småland hade Troja dessutom värvat den förste tjecken, Josef Slavik från Tesla Pardubice med fem A-lagslandskamper bakom sig. Värvningarna väckte stora rubriker i tidningarna och till en början gick det ganska bra, men efterhand blev rubrikerna färre och värvningarna blev inga supersuccéer även om Lavrentiev och Slavik gjorde 34 respektive 20[4] poäng för sina lag under säsongen.
De två platserna i Allsvenskan togs av Västra Frölunda och Rögle vilket alla också förväntat sig. Frölunda hade alla förutsättningar; tre raka segrar i Division I södra, SM-guldtränaren Conny Evensson värvad från Färjestad, en av landets bästa hockeyarenor i Scandinavium samt starkt sponsor- och publikstöd. Dessutom hade man värvat en amerikansk spelare inför säsongen, John Newberry, som gjorde succé med fem mål redan i första omgången i match mot Nybro IF och totalt 90 poäng under säsongen.[5]
Rögle fick en trög start trots att man inför säsongen hade värvat Modos tränare Håkan Nygren, men när grundserien var färdigspelad hade man lyckats hämta sig och hade trots allt ett par poängs marginal till lokalkonkurrenten Malmö.[6]
Allsvenskan spelades med de två lagen från varje serie i Division I, samt de två sämsta lagen från Elitserien. Kvalificerade från Division I var Västra Frölunda, Rögle, Örebro, Sundsvall, Huddinge, Nacka, Vita Hästen och Sollefteå. Från Elitserien kom Skellefteå och Väsby.
De två främsta lagen i vårserien gick till playoff och de platserna togs helt väntat av Timrå och Piteå. Då var striden kring kvalstrecken mer spännande. Kampen stod mellan Boden och Kiruna HC och i sista omgången krossades Boden av CRIF hemma så att Kiruna HC kunde avgöra själva genom att besegra Bergnäset. Men istället avgjorde Bergnästet i sudden death och det blev Kiruna som fick spela kvalserie.
Seriens mest omtalade händelse blev att Kiruna HC före sista omgången sparkade sin tränare, den tidigare landslagsmålvakten Hardy Åström, men inte ville stå för sitt beslut i efterhand. Istället angavs att man bara framfört en önskan att bryta kontraktet i förtid och att skälen enbart var ekonomiska och inte hade med lagets resultat att göra.
Ytterligare ett tränardebacle drabbade Kiruna under slutet av säsongen. Det fanns långt gångna planer på ett gemensamt lag ifrån Kiruna. AIF och HC skulle efter alla år av rivalitet slås samman till ett lag med kapacitet för Allsvenskan eller t.o.m. Elitserien. Ansvaret för att sy ihop laget hamnade på AIF:s tränare Mikael Lundström, men under arbetets gång hoppade han av och blev tränare för Luleå HF i Elitserien. Besvikelsen var stor i Kiruna och samarbetet mellan klubbarna utsattes för stora påfrestningar, men när stormen bedarrat anlitades istället Göte Wälitalo, Kirunafostrad målvakt som spelat för Björklöven och i Tre kronor. När fortsättningsserien började hade lagen med sig poäng baserat på placeringen i grundserien: Timrå 7p, Piteå 6p, Kiruna HC 5p, Boden 4p, Kiruna 3p, CRIF 2p samt Bergnäset 1p.[1]
De två playoffplatserna togs av VIK och Mora. Västeråslaget VIK som inledningsvis haft svårt att starta om efter jul, förlorade först mot Falun och sedan mot Mariestad innan de återfick gnistan och vann tio segrar på rad. Mora spelade med Leif Boork som tränare vilket innebar tränarlöst under februari då Boork kommenterade OS i radion. I åttonde omgången tog Mora andraplatsen och höll den sedan serien ut. Falun gjorde en bra säsong med ett ungt lag och ledde serien efter sex omgångar – som mest med 4 poäng. Mora vann dock båda mötena med lokalkonkurrenten och Falun slutade trea och missade playoff. I botten blev det jämnt. Viking som haft en bedrövligt dålig höst kom igen efter jul och vann flera matcher, men det var för sent och klubben hamnade på nerflyttningsplats. Bofors spelade säsongen under konkurshot och med ett tomrum efter Bengt-Åke Gustafsson som ledde dem föregående säsong. Först efter 5–5 mot Grums i näst sista omgången stod det klart att man klarat sig kvar i serien. Tälje som kommit upp från Division II låg näst sist större delen av säsongen men lyckdes klara sig kvar genom att ta fem poäng i de fyra sista omgångarna. Istället blev det Grums som hamnade på kvalplatsen i den sista omgången efter en mycket svag vårsäsong. När fortsättningsserien började hade lagen med sig poäng baserat på placeringen i grundserien: VIK 7p, Falun 6p, Grums 5p, Mora 4p, Mariestad 3p, Bofors 2p samt Tälje 1p.[2]
Efter jul fick Vallentuna en nystart och lyckades vinna serien med avgörande i sista omgången. I botten såg Skutskär länge ut att bli sist, men de tog sig samman och avslutade serien starkt och lyckades t.o.m. undvika kvalplatsen. R/A 73 räddade sig undan direkt nerflyttning genom seger i sista omgången, istället blev det Östersund som fick stiga ner till Division II. Laget hade flyttats till serien från Division I norra och det verkade inte passat dem alls. När fortsättningsserien började hade lagen med sig poäng baserat på placeringen i grundserien: Hammarby 7p, Uppsala 6p, Vallentuna 5p, Strömsbro/Gävle 4p, Lidingö 3p, Skutskär 2p samt Östersund 1p.[3]
Södra fortsättningsserien blev dramatisk med tre lag i toppen inför sista omgången. Tyringe, Troja och Malmö hade 22 poäng vardera och slogs om de två platserna i playoff. Malmö låg trea med elva mål färre än tvåan Troja. I sista omgången krossade dock Malmö jumbon Karlskrona med hela 20–3, varav tio mål i sista perioden. Troja förlorade därmed playoffplatsen med ett måls skillnad trots seger med 5–2 i Tingsryd. Som ett brev på posten kom det anklagelser mot Karlskrona om läggmatch, något som aldrig kunnat bevisas. Den andra playoffplatsen gick till Tyringe som vann sin avslutande match mot Mörrum och slutade med en målskillnad på 41 mål. Publiksnittet i Tyringe låg under säsongen på 1361 personer och slogs bara av Malmö.
I botten lyckades tränare Kjell Widmark vända Nybro IF:s hopplösa höst till en bättre vår och säkra nästa säsong i Division I. Istället blev det Mörrum som fick kvala sig kvar i serien och Karlskrona som flyttades ner. När fortsättningsserien började hade lagen med sig poäng baserat på placeringen i grundserien: Malmö 7p, Troja 6p, Mölndal 5p, Tyringe 4p, Karlskrona 3p, Mörrum 2p samt Tingsryd 1p.[6]
Fyra lag kvalificerade sig för kvalserie till Elitserien. Tre lag från playoff samt 2:an i den allsvenska finalen. Vinnaren, VIK Hockey, kvalificerade sig för Elitserien till nästa säsong.
Kvalserier till Division I
De tre främsta lagen i varje grupp i Division II spelade playoff inom sin region. Tre vinnare från varje playoff gick till kvalserien tillsammans med det sjunde laget från Division I:s fortsättningsserie. Två lag från varje kvalserie flyttades upp till Division I nästa säsong.
^ [ab] Lonte Lindgren (1988). ”Ingen hade räknat med Sollefteå”. Årets ishockey (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet): sid. 164–166. ISSN0347-2221.
^ [ab] Ulf Hammarlund (1988). ”Gotlänning bakom 'Hästens' succé”. Årets ishockey (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet): sid. 169–171. ISSN0347-2221.
^ [ab] Jan-Åke Lindahl (1988). ”Nacka skrällde rejält Hammarby missade allsvenskt spel”. Årets ishockey (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet): sid. 174–176. ISSN0347-2221.
^ [ab] Sven Elofsson (1988). ”Mölndal och Troja historiska Frölunda i 'egen' division”. Årets ishockey (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet): sid. 179–181. ISSN0347-2221.
^”Kval till division I”. Årets ishockey (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet): sid. 218–219. 1988. ISSN0347-2221.
^”Resultat och statistik”. Årets ishockey (Vällingby: Strömbergs/Brunnhages förlag i samarbete med Svenska Ishockeyförbundet): sid. 377. 1988. ISSN0347-2221.
Tryckta källor
Årets ishockey 1989 – Janne Stark red., Strömbergs/Brunnhages förlag ISSN0282-860X
– Division I Norra 
– Division I Västra
– Division I Östra 
– Division I Södra
