|
Cirkumflex accent (fonetik)Cirkumflex accent (även cirkumflexaccent[1], sammansatt accent[2], bruten accent[2], eller tvåtoppig accent[3]) är en typ av ordaccent i olika språk, bland annat i traditionella svenska och norska dialekter. Ursprungligen användes termen om en av ordaccenterna i klassisk grekiska och betecknade där en fallande ton på en lång vokal eller diftong inom en och samma stavelse.[4] Ordet kommer av latinets (accentus) circumflexus ’kringböjd’ vilket är ett översättningslån av grekiska περισπώμενος perispómenos med samma betydelse.[4][2] Beskrivningen ’kringböjd’ kan i grekiskan tolkas antingen fonetiskt, d.v.s. syfta på tonförloppet, eller grafiskt, d.v.s. syfta på själva tecknets utformning.[4] Cirkumflex accent i nordiska språk Inom nordiska språk används termen cirkumflex accent för ordaccenten i ursprungligen långstaviga ord som har apokoperats till en stavelse, men som behållit den för accent 2 kännetecknande tvåtoppigheten. Ett långstavigt verb såsom kasta med accent 2 (grav accent) i sydligare dialekter, motsvaras därför av en apokoperad form kast, men med bibehållen tvåtoppighet, vilket då kallas för cirkumflex accent. Med landsmålsalfabetet skrivs denna accent med ett cirkumflex (^), t.ex. kâst, och i dialektal skrift ofta alternativt med en dubbeltecknad vokal, som får representera tvåtoppigheten: kaast.[5] Ord med cirkumflex accent tolkas ibland av vissa som tvåstaviga, men den gängse tolkningen är att de är enstaviga.[6] I vissa dialekter, bl.a. i Nordland i Norge och i Värmland, har även ursprungliga kortstaviga ord apokoperats med efterföljande cirkumflex accent, t.ex. kôm ’komma’.[7][5] För vissa dialekter finns även beskriven en akut cirkumflex i ord som i sydligare mål motsvaras av ett ord med accent 1 som slutar på vokal + slutljudande -n, t.ex. hunden som i t.ex. Själevad och delar av Värmland då får formen hǔn eller i Jämtland kvěln ’kvällen’. Vokalen synkoperas varefter vokalen förlängs på ett liknande sätt som i den grava cirkumflexen ovan.[8][9][10] I de flesta norrländska dialekter dock sådana ord att reduceras till enstavingar med enkel accent 1, t.ex. hun, eller få stavelsebildande -n: hun̥.[10] Dessutom kan i vissa trakter en cirkumflex accent förekomma i även stavelser med bitryck. I delar av Värmland förekommer sådan bicirkumflex i vissa ändelser som hästǎn, 'hästarna', och i sammansättningar som vallhǔn, 'vallhunden'.[11] UtbredningBland svenska dialekter finns cirkumflex accent traditionellt i dialekterna i Västerbotten och Norrbotten (utom i Överkalix), i Malå, Arvidsjaur och östra Jokkmokk i Lappland. Dessutom finns det i västra Norrland, t.ex. i större delen av Jämtland och i nordvästra Ångermanland.[12] Utanför Norrland finns cirkumflex accent traditionellt även i norra Värmland[13][14] med angränsande delar av Dalarna och Västmanland[15], på Öland[16][17] samt i sydöstra Småland i Södra Möre härad och i angränsande delar av Blekinge.[18] I Norge finns cirkumflex accent i Trøndelag (delar av Namdalen och Innherred) som gränsar till Jämtland, samt i delar av Nordland och Nordmøre.[19][20] ReferenserNoter
Källförteckning
|
Portal di Ensiklopedia Dunia
