Bruksförsamlingar bildades genom att en bruksägare byggde en brukskyrka eller anställde en brukspredikant. Det fanns alltså ett stort inslag av privat finansiering av församlingarna, och många bruksförsamlingar var’’patronella församlingar’’, där församlingens präst utsågs av bruksägaren som privatperson. Den som hade rätt att utse prästen kallades patron (av latinets patronus), vilket är en av flera rötter till att bruksägaren benämndes patron eller brukspatron.
Ett möjligt ekonomiskt skäl för att bilda bruksförsamlingar var de långa avstånden till församlingskyrkan. Då det rådde kyrkogångsplikt fram till 1809 i Sverige, och något längre i Finland, behövde de anställda ägna merparten av de lediga söndagarna för att frakta sig till och från kyrkan. Med en egen brukskyrka kunde detta undvikas, arbetarna återhämtade sig enklare, och produktionen stördes mindre.[2]
Avveckling
Redan under 1800-talet avvecklades huvuddelen av bruksförsamlingarna och uppgick antingen i sina moderförsamlingar, slogs samman med andra församlingar eller omvandlades till "vanliga" församlingar och bytte därmed namn. Begreppet bruksförsamling är därmed historiskt. Begreppet brukskyrka lever dock kvar som namn för vissa kyrkobyggnader.
På de orter där brukskyrkan kunnat fungera oberoende av bruket har lokalerna ofta övergått till Svenska kyrkans ägo. På andra håll ägs och drivs brukskyrkorna som privata egendomar, med en stiftelse, förening eller undantagsvis ett företag som ägare.
Exempel på bruksförsamlingar och brukskapell
Brevens kyrka är byggd i genomgående empire. Här syns kyrkan bakom brukets kraftverksdamm och kraftverk. Brevens kyrka, en gång brukskyrka för Brevens bruk utanför Odensbacken.
Brevens kyrka byggdes 1842 som brukskyrka för Brevens bruk. Byggnaden är särskilt värdefull eftersom den är helt uppförd i empirestilen, och en av få kyrkor i Sverige som följer reformert tradition och har predikstolen placerad över altaret. Innan brukets skola byggdes 1878 användes kyrkan även som undervisningslokal för brukets barn.
Brukskyrkan i Köpmansholmen invigdes så sent som 1960, på initiativ av direktören vid Forss AB som ville stärka samhörigheten på bruksorten. Kyrkan brann ned och återuppfördes på 1990-talet och är därmed det i särklass mest moderna brukskapellet.[3][4]
Los församling bildades som bruksförsamling 1748, var kapellförsamling från 1820 och fick så småningom självstyre med egen kyrko- och fattigkassa. Församlingen finns fortsatt kvar.
Svartnäs bruksförsamling sågs från början som en bruksförsamling med separat kyrkobokföring men utan bestämt territoriellt område. Först 1924 bildades en jordebokssocken med namnet Svartnäs.
