Östergötlands runinskrifter 118

Östergötlands runinskrifter 118
Östergötlands runinskrifter 118
Signum	Ög 118
RAÄ-nr	Slaka 52:2
Område	Östergötland
Placering	Slaka kyrkogård, Slaka socken
Tillkomsttid	1000-talet (980-1015)

Runinskrift Ög 118 är en runsten som står rest på Slaka kyrkogård i Slaka socken och strax sydväst om Linköping i Östergötland.

Stenen

Stenen har suttit inmurad i den södra kyrkogårdsmuren men står sedan 1800-talet rest på kyrkogårdens södra del, på nära avstånd till Ög 121. Emellan runstenarna står en gravsten från 1600-talet.[1] Ög 118 bär en normalruneristning med innehåll av stungna i-runor. Utifrån likheter i språk och i runslingornas utformning har det framhållits som sannolikt att den okände ristaren är densamme som skapat Ög 121.[2]

Stenen kan utifrån sin formgivning med rakt avslutade skriftband dateras till 980-1015,[3][4] stilen är KB i betydelsen korsbandsten, se vidare på runstensstilar. Den från runor translittererade och översatta inskriften följer nedan:

Inskriften

Translitterering av runraden:

· kunar · auk · emikr · restu · sten · þana · eftiʀ · faþur · sin · bersen · auk · utar · bruþur · sin ·[5]

Normalisering till runsvenska:

Gunnarr ok Hæmingʀ ræistu stæin þenna æftiʀ faður sinn Bergsvæin ok Ottar, broður sinn.[5]

Översättning till nusvenska:

Gunnar och Hemming reste denna sten efter sin fader Bergsven och Ottar sin broder.[6]

Runstenen där den låg inmurad i kyrkogårdsmuren. Teckning från omkring 1860.

Se även

• Alfabetisk lista över runinskrifter
• Lista över Östergötlands runinskrifter

Noter

1. Fornminnesregistret: Slaka 52:2
2. Conny L A Peterson, 1988, Runstenar i västra Östergötland
3. Gräslund, A-S. 1990. Runstenar -- om ornamentik och datering. Tor 23. Uppsala.
4. Gräslund, A-S. 1992. Runstenar -- om ornamentik och datering 2. Tor 24. Uppsala.
5. ^ [ ] Samnordisk runtextdatabas, Ög 118, 2014
6. Erik Brate, red (1911-1918). Sveriges runinskrifter. Bd 2, Östergötlands runinskrifter. Stockholm: KVHAA. http://www.raa.se/runinskrifter/sri_ostergotland_b02_h02_text.pdf